Vi blev hämtade vid hotellet i den här ordentligt tuffa Jeepen. Med på flaket var ett äldre par i 50-60-års åldern, ett medelålders par, ett par yngre tjejer samt en man som reste själv. SAMTLIGA tyskar, eller i alla fall tysktalande. Det var riktigt nice att sitta där bak, högt satt man och det fläktade rejält.... lite väl mycket kanske. Jag hade glömt att sätta upp håret så jag fick slänga på mig keps, solglasögon och en tröja över axlarna för att inte håret skulle blåsa bort =)
Vi körde bortåt längs östra stranden och in i Oba. Kul att se det området som en bonus, hur ofta är man på östra sidan liksom. Mehmet guidad mig lite bland hanns gamla arbetsplatser. Vi körde förbi en djurmarknad och sen bar det upp i bergen.
Stigarna var bra klingelikrokiga vill jag lova. Första stoppet var vid en utsiktsplats där man såg ut över hela alanya stad, över Medelhavet osv. Där guidade chauffören oss med att berätta en massa historia om området, bergen och alanya... allt på tyska så klart. Jag tog inga bilder där då det inte kändes så jätteintressant. Jag hade fullt upp med att hålla svärmen med jättemyggor borta från ben och armar.
Med på bilen fanns också en sk. "Paparazzi-fotograf" Jag skulle INTE vilja byta jobb med dem kan jag säga. Ni ser ju här på bilden att de under hela safarin hängde utanför bilen. Stod de inte i bak vid reservdäcket så hängde de vid sidan av bilen. Livsfarligt!!! Deras uppgift var i alla fall att filma hela färden, oss som var med och utsikten här och där. Filmen kunde man sen köpa i ett paket med en massa foton för typ 250kr. Inget som vi planerade att göra.
Vårt nästa stopp var högt uppe i bergen där man såg ut över härliga bergsdalar. Det var verkligen vackert där uppe. På vägen dit hade vi både fått åka på "Turkish Autobahn", blivit visade "Turkish Eifeltorn" samt senare skulle vi bli erbjudna "Turkish panncakes" =) Men det härliga i kråksången var att man fick se delar av det äkta turkiet. Gamla bebyggelser, gamla gubbar och gummor som bodde väldigt enkelt i stenhus med lite höns, kossor och andra djur. De gick där och rensade i rabatter och grävde i jorden och var så söta. Mehmet berättade på flera ställen vi åkte förbi att sådär ser det ut i Adiyaman, där han kommer ifrån. Han blev riktigt nostanlgisk och fick hemlängtan.
Jeepen styrde sedan vidare i bergen... upp, upp, upp... och jag o Mehmet njöt rejält, även om Mehmet började bli lite illamående av alla gupp, kast, svängar, krokar, backar och dalar.
Nästa anhalt var en väldigt gammal moské mitt ute i ingenstans. Först fick vi kika lite själva, sen var det dags för att gå in i moskén. Som kvinna var man tvungen att täcka håret, knäna och axlarna såklart. Det gjorde man med olika sjalar och shalvar byxor som fanns till låns. Jag slängde på mig min långärmade tröja, byxor hade jag redan och sen lånade jag en sjal till huvet. Mehmet var riktigt nöjd o belåten när han såg mig. I moskén höll chauffören ett lite mindre föredrag om byggnaden, omgivningen, rutiner och information kring islam, bön och annat. Men han hade så mycket att prata om och allt skulle sägas på både englska och tyska, så jag hann inte riktigt med. Mehmet fick också posera vid "tvättstället" inför min skoluppgift =)
Efter moskén så gick vi bara nedanför backen. Där satt det gamla tanter ock sålde hembroderade dukar, shalvar, smycken och annat.
Sen gick vi lite längre bort och där väntade något som jag sällan skådat (se bilden till vänster). Jag får nog lov att kalla det en trädkoja, men det var en restaurang. Det var ett trädruckel där man såg igenom golvplankorna till nästan våning eller ner till marken. Inredningen bestod av hopplock från när och fjärran i turkiet. Ett kråkslott som tordes vara 200år gammalt eller nått. Vi vandrade upp för vingliga trätrappor och där högst upp var själva matserveringen då (se bilden i mitten och till höger). Det var här de turkiska pannkakorna serverades, men de verkade lite suspekta så jag o Mehmet var lite pinsamma och åt medhavt matsäck. Vi klarade oss i alla fall utan att ramla ner till undre våningen =)
Jeepen styrde nu vidare ner för bergssluttningarna. Ja, vansinnesfärd är nog det ord som beskriver det bäst. De slingriga kostigarna var så smala på vissa ställen så att man knappt kunde gå tre i bredd. Men det var kul, även om man vid ett par tillfällen bad till högre makter om att få leva liiiite till. I alla fall tills JeepSafarin var slut =)
Nere i dalen så kom vi äntligen fram till den stora dammen, som vi skymtat högt uppe ifrån bergen. Jag har bara sett bilder på den sedan tidigare, men nu fick jag se den på riktigt. Mäktig och stor och vacker att kika på.
Själva bergs-safarin började närma sig slutet, det var nu dags att styra vidare mot lite mer civiliserade områden. Vi hann inte komma mer än några hundra meter från dammen så möts vi att detta. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. Den andra jeepen som varit oss hack i häl sen vi startade hade på något oförklarigt vänster kört upp på en 1meter hög grushög som någon behagats tippa tvärs över vägen. Ja det var bra mycket grus som låg där som ni ser och hur denna jeep ens hade tagit sig upp på denna hög var för alla ett mysterium. Jag fick nästan ett skrattanfall för att det såg så komiskt och ologiskt ut när bilen hängde där och vickade lite fram o tillbaka med typ alla fyra hjulen i luften.
Jag var så förundrad så tanken slog mig inte först att passagerarna, som hade klivit ur och stod vid sidan om, kanske var skadade. Så var inte fallet. Det visade sig senare att chauffören gjorde en chansning (snacka om turk-chansning) och bad alla passagerare att kliva ut medans han hoppades på att kunna köra över grushögen. Ja, för mig låter det helt ologiskt, och uppenbarligen så gick det inte så bra.
De var många mannar som försökte gunga ner bilen från den lilla kullen, men den gick knappt att rucka på. Med Mehmet i spetsen så fick de tag på en gammal torkad gummislang som låg i diket och den band de fast mellan vår bil och deras. Ja men visst, det gick ju toppen.... INTE. Slangen gick av typ 2 gånger och då gav alla upp. Där emellan så hade vi börjat bli irriterade och ville åka där ifrån, det var ju inte vår bil, så varför förstöra vårt äventyr inklusive deras som redan var förstört. Vår chaufför resonerade lite granna likadant även om han gjorde vad han kunde för att hjälpa till. Han blev också riktigt förbannad när en av passagerarna nästan krävde att vår bil skulle putta på den andra bilen så att deras bil kanske skulle komma ner. Vår chaufför ville ju inte förstöra sin bil med en sådan handling och menade också att detta var två olika resebolag. Passagerarna i andra bilen hade blivit måttligt irritrade vid det här laget och krävde av deras chaufför att få dit en ny jeep. Jo men visst, det trodde dom va...? Precis som att han skulle våga ringa sin chef och berätta om ödet, det är ju turkiet vi talar om, han skulle ju förlora jobbet på det såklart.
Till slut gav vi upp räddningsförsöken och åkte vidare. Kosan styrdes nu mot DimCay området för en middag. Detta får ni läsa om i nästa inlägg i bloggen. Vi fick sedan veta att de andra efter nån timma eller två hade fått loss bilen iaf. Måste varit ett under eller något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar