Hur ser du på er framtid, alltså om några år? Var "befinner" ni er då? Och vad tycker Mehmet om Sverige? Trivs han?
/ Josefine
Vi spekulerar mycket i framtiden, men de flesta av våra planer sträcker sig nog inte längre än två år framåt ungefär. Vi planerar att bo i Sverige och se till att Mehmet lär sig svenska inom det närmsta året så att han kan få ett jobb så fort det bara går. Vi kommer nog att slå till på både bröllop och barn inom de kommande två åren, är tanken, men exakt när är både svårt att bestämma helt och jag vill heller inte berätta exakt om våra planer när det gäller det.
Efter de där två åren så vet vi varken vart vi ska bo eller vad vi ska göra. Men jag hoppas att vi ska få möjlighet (och få tummen ur) att bosätta oss utomlands någonstans, turkiet eller annat land där det finns värme. Jag skulle gärna bo utomlands under eventuell mammaledighet exempelvis. Annars har vi både stora och små planer... Mehmet drömmer om att ta bilkörkort och att skaffa sig ett hus som inte ligger allt för centralt. För mig så vore det toppen om han hade körkort men ett hus avsocknes är inget för mig, jag är lägenhetsmänniska =) Jag drömmer mest bara om att få flytta utomlands där det är betydligt varmare än här.
Mehmet gillar sverige delvis men ändå inte. Han tycker om vädret faktiskt och trivs i skolan. I början var det kämpigt för honom då allt var så nytt och han kände sig ganska så ensam, men nu börjar han att trivas mer och mer när han lärt känna lite folk och har en egen sysselsättning. Nu ser han fram emot vår och sommar för att få sverige även från den sidan... och vem längtar inte till sommaren nu ;) Mehmet har dock svårt att se att vi ska bo här längre än några få år. Han tycker, liksom många andra turkar som kommer hit, att avsaknaden av det sociala livet som finns i Turkiet och det faktum att det knappt går att komma i kontakt med människor här inte är något för varken mig eller honom. Där är jag o han helt överens. Han saknar jättemycket att bo på en plats där gatorna sjuder av liv och där tillvaron inte är så planerad och jätteuppstrukturerad som här. Så, att vi ska bo här för alltid kan han överhuvetaget inte se framför sig alls och jag förstår honom.
måndag 27 februari 2012
lördag 25 februari 2012
Vad roligt =)
Vad roligt att jag fick så många kommentarer, positiv feedback o lite frågor av er =) Jag vet att jag varit dålig på att blogga. Men jag tappade lite granna lusten för bloggandet när jag tvingades låsa den. Jag gick då från ca 180 läsare per dag ner till 30 och sen försvann motivationen mer och mer. Så, jag funderar helt enkelt på att öppna upp den igen och ta bort lösenordet. VAD TYCKER NI?
Här kommer svar på några frågor jag fått av er...
Jag har en fråga, hur upplever du Mehmet nu när ni är på din hemmaplan? Känns kärleken lika stark och självklar? Har du överseende med hans eventuella egenheter på samma sätt..:)?
/ Emma
Hej Emma, jag gissar att du och jag har ganska så många lika erfarenheter. Eftersom jag o Mehmet har bott tillsammans totalt 8 månader i Turkiet så har vi ju mött på varandras olika sidor och lärt känna varandra på många sätt. Därför tycker jag inte att han är så mycket annorlunda här mot tidigare. Eftersom livet blir så mycket annorlunda här mot det i Alanya så blir det ju slitningar i förhållandet och dom har vi märkt av mer än väl. Men vi älskar varandra fortfarande över allt annat, och både han och jag är ganska så överens om att något sådant inte skall få förstöra för oss. Vi kämpar på! Hanns egenheter har nog blivit ännu mer egna sen vi flyttade ihop och det kan vara kämpigt ibland. Men det allra jobbigaste är att aldrig ha någon egentid, som jag är så van vid efter att ha bott helt själv sen jag flyttade hemifrån för många herrans år sedan. Det här med egentid kommer väll att komma mer senare när han får egna vänner, ett jobb och blir mer upptagen på sitt håll, men just nu så umgås han ju mest bara med mig. Så ibland känns det som att man går på varandra 24 timmar om dygnet och jag har aldrig någon tid bara för mig själv.
Utan att tänka så mkt på praktiska saker...vart hade du valt att bo om du enbart fått följa ditt hjärta, Turkiet eller Sverige och isåfall varför?
/ CK
Hej hej, om jag hade fått välja fritt så hade jag nog varken valt turkiet eller sverige. Sverige är väldigt tråkigt i mina ögon, jag tycker inte jag har ett njutningsfullt och roligt liv här tyvärr. Turkiet är härligt på många sätt, men landet och folket har sina sidor, så hade nog inte valt Turkiet heller. Bylivet är absolut inget för mig, storstäder såsom Istanbul är heller inget för oss, varken jag eller Mehmet gillar det. Att bo på en turistort skulle möjligen funka för mig, men i Alanya så har jag nog nästan gjort mitt under de här 7 åren som jag rest dit. Jag har upplevt för mycket negativt där för att känna att jag skulle vilja bosätta mig där. Men sen har jag ju inte rest så mycket i övriga världen för att känna att det finns någon annan specifik plats som jag verkligen skulle vilja bosätta mig på. Jag vet mest bara att jag vill bo på en varm plats, möjligen runt medelhavet, där människor är sociala och gatorna fulla av liv.
Hur går det för mannen med skolan och vänner, tycker du att han blivit mer "turk" än han var i turkiet?
/ Anna Karlsson
Hejsan Anna! Mehmet kämpar på tappert med skolan och gör sina läxor ett par timmar varje kväll. Han är jätteduktig på att förstå och tala svenska, men att läsa och skriva är svårare för honom. Han har nu börjat B-kurse och vi hoppas att han skall vara klar med din precis före sommaren. Han har lärt känna några killar i första klassen han gick. Ikväll kommer faktiskt en av hanns vänner med fru hem till oss för första gången. Vi skall bjuda på middag och dricka lite OCH förhoppningsvis se på Melodifestivalen också =) Det ska bli spännande... han är från Gambia och hanns fru är svensk. Jag tycker nog inte att Mehmet har ändrats något nämnvärt sen han kom hit. Han har inte blivit mer turk, även om hanns turkiska ursprung givetvis syns mer tydligt när det kommer i ljuset av det svenska sättet att leva. Men nej, han är precis som vanligt tycker jag.
Här kommer svar på några frågor jag fått av er...
Jag har en fråga, hur upplever du Mehmet nu när ni är på din hemmaplan? Känns kärleken lika stark och självklar? Har du överseende med hans eventuella egenheter på samma sätt..:)?
/ Emma
Hej Emma, jag gissar att du och jag har ganska så många lika erfarenheter. Eftersom jag o Mehmet har bott tillsammans totalt 8 månader i Turkiet så har vi ju mött på varandras olika sidor och lärt känna varandra på många sätt. Därför tycker jag inte att han är så mycket annorlunda här mot tidigare. Eftersom livet blir så mycket annorlunda här mot det i Alanya så blir det ju slitningar i förhållandet och dom har vi märkt av mer än väl. Men vi älskar varandra fortfarande över allt annat, och både han och jag är ganska så överens om att något sådant inte skall få förstöra för oss. Vi kämpar på! Hanns egenheter har nog blivit ännu mer egna sen vi flyttade ihop och det kan vara kämpigt ibland. Men det allra jobbigaste är att aldrig ha någon egentid, som jag är så van vid efter att ha bott helt själv sen jag flyttade hemifrån för många herrans år sedan. Det här med egentid kommer väll att komma mer senare när han får egna vänner, ett jobb och blir mer upptagen på sitt håll, men just nu så umgås han ju mest bara med mig. Så ibland känns det som att man går på varandra 24 timmar om dygnet och jag har aldrig någon tid bara för mig själv.
Utan att tänka så mkt på praktiska saker...vart hade du valt att bo om du enbart fått följa ditt hjärta, Turkiet eller Sverige och isåfall varför?
/ CK
Hej hej, om jag hade fått välja fritt så hade jag nog varken valt turkiet eller sverige. Sverige är väldigt tråkigt i mina ögon, jag tycker inte jag har ett njutningsfullt och roligt liv här tyvärr. Turkiet är härligt på många sätt, men landet och folket har sina sidor, så hade nog inte valt Turkiet heller. Bylivet är absolut inget för mig, storstäder såsom Istanbul är heller inget för oss, varken jag eller Mehmet gillar det. Att bo på en turistort skulle möjligen funka för mig, men i Alanya så har jag nog nästan gjort mitt under de här 7 åren som jag rest dit. Jag har upplevt för mycket negativt där för att känna att jag skulle vilja bosätta mig där. Men sen har jag ju inte rest så mycket i övriga världen för att känna att det finns någon annan specifik plats som jag verkligen skulle vilja bosätta mig på. Jag vet mest bara att jag vill bo på en varm plats, möjligen runt medelhavet, där människor är sociala och gatorna fulla av liv.
Hur går det för mannen med skolan och vänner, tycker du att han blivit mer "turk" än han var i turkiet?
/ Anna Karlsson
Hejsan Anna! Mehmet kämpar på tappert med skolan och gör sina läxor ett par timmar varje kväll. Han är jätteduktig på att förstå och tala svenska, men att läsa och skriva är svårare för honom. Han har nu börjat B-kurse och vi hoppas att han skall vara klar med din precis före sommaren. Han har lärt känna några killar i första klassen han gick. Ikväll kommer faktiskt en av hanns vänner med fru hem till oss för första gången. Vi skall bjuda på middag och dricka lite OCH förhoppningsvis se på Melodifestivalen också =) Det ska bli spännande... han är från Gambia och hanns fru är svensk. Jag tycker nog inte att Mehmet har ändrats något nämnvärt sen han kom hit. Han har inte blivit mer turk, även om hanns turkiska ursprung givetvis syns mer tydligt när det kommer i ljuset av det svenska sättet att leva. Men nej, han är precis som vanligt tycker jag.
torsdag 23 februari 2012
Inga läsare = Ingen blogg?
Det var tråkigt... jag verkar ha tappat alla mina läsare =( Inte en enda fråga på frågestunden och inga kommentarer i övrigt heller...
Bloggar gör man ju dels för att dokumentera sitt eget liv, men minst lika mycket för att dela det som händer o sker i ens liv med andra. Men om ingen läser ens blogg, varför ska man då blogga? Då kan man ju lika gärna skriva vanlig dagbok.
Kontentan av detta är alltså att jag kanske lägger ner bloggen helt. Jag ska fundera lite på det! Känns bara helt meningslöst just nu.
Bloggar gör man ju dels för att dokumentera sitt eget liv, men minst lika mycket för att dela det som händer o sker i ens liv med andra. Men om ingen läser ens blogg, varför ska man då blogga? Då kan man ju lika gärna skriva vanlig dagbok.
Kontentan av detta är alltså att jag kanske lägger ner bloggen helt. Jag ska fundera lite på det! Känns bara helt meningslöst just nu.
söndag 19 februari 2012
Frågestund
För att se om ni fortfarande läser min blogg och för att be er om hjälp med lite inspiration till att blogga så kör vi på med en...
FRÅGESTUND!!!
Ställ vilka frågor ni vill!
Tillbaka för ett ynka inlägg
Jag har verkligen varken ork eller lust att blogga nu för tiden. Det är trist faktiskt, för jag önskar att jag kunde blogga flitigt varje dag. Jag gör dock ett inlägg idag, för att se om jag har några läsare kvar alls där ute.
Här rullar livet på som vanligt. Jag jobbar på mitt pissiga jobb, som man nästan skulle betala för att slippa. Det är så otroligt värdelöst där nu, så jag måste verkligen sätta fart med att söka nytt. Men samtidigt så känner jag att livet här i sverige, och verkligen under vintern, inte är ett roligt och lyckligt liv. Jag trivs inte med den här andefattiga och tråkiga tillvaron som Sverige erbjuder. Jag vill bort, någon annan stans, där det är varm och där det finns mer puls i vardagen. Där människor är spontana, livfulla, sociala och bekymmerslösa. Dream on...!
Mehmet går som bekant och läser SFI. Imorgon början han sin andra kurs. Om jag förstod det rätt så får han börja på 2B. Det är B, C och D han har att ta sig igenom för att slutföra SFIn. Vi hoppas på att han klarar av dessa inom ett år så att han kan få SFI-bonusen. Han gillar skolan och är jätteduktig och kämpar på, men nu när han ska byta kurs så kommer han splittras upp från de vänner han har fått i skolan, då ingen av dem kommer att gå i samma klass som honom. Detta har gjort att han tappat lusten o gnistan och är mest bara förbannad på läraren. Jag förstår ju att det här kan vara känsligt för honom. Det är inte lätt att få vänner i ett land som Sverige och nu när han väl har funnit några stycken som han hängt med på raster och även lite på fritiden, så skall de nu splittras upp igen. Han är ledsen och arg för detta. Jag har försökt förklara för honom att han får se till att hålla fast vid de vänner han fått även utanför skolan samt att han snart kommer att hitta fler vänner i den nya klassen. Han är ju så framåt och social, så jag är säker på att han kommer få kontakt med fler trevliga människor. Jag har bett honom att ge det här en chans i ett par veckor och det ska han ju givetvis göra.
Annars har inte så jättemycket spektakulärt hänt den senaste tiden. Vi lever som alla andra... jobbar/pluggar, handlar, lagar mat, städar och på helgerna så slappar vi eller åker o hälsar på någonstans. I torsdags var vi på kalas hos syrran som fyllde 36 och igår var i på kalas hos mamma som fyllde 63. I kommande vecka fyller Mehmet år och jag fyller år veckan efter det. Vi har tänk ha lite middag/fest/kalas här hemma gemensamt för oss båda nästa helg. Vi har inte planerat sådär jättemycket ännu, förutom att mamma o syrran kommer hit på söndagen på middag o tårta.
Vi har så satans ont om pengar just nu, så tillvaron känns om möjligt ännu tråkigare än vanligt. Vi har inte råd att göra något typ och detta pga att jag inte fått fulla löner de senaste gångerna och dessutom en sak som inträffade i förra veckan. Det var fredag kväll och vi satt o mös i soffan med chips. Och när jag tuggade till på de första chipsen så kände jag bara hur det knäppte till i en kindtand och jag förstod direkt att något hade gått sönder. Det var en problemtand som nu hade gått i 3 delar. GIVETVIS ska sånt här hända fredag kväll, när alla ordinarie tandläkare håller stängt över helgerna. Att jag frös till is är väll närmast en underdrift. PANIK var rätta ordet!!! Här har ni tjejen med världens tandvårdsrädsla. Jag bröt fullständigt samman ens innan jag hunnit förklara för min sambo som satt som ett frågetecken i soffan. Jag störtbölade i en timma och mellan snyftningarna och chocken så lyckades jag grina fram vad som hänt o vad jag kände. Han visste väll inte riktigt vad han skulle säga eftersom han själv inte har några som helst problem med tandläkare och sådant. Men han såg ju hur otroligt uppjagad o livrädd jag var, så han tröstade mig så gott han kunde.
Resten av helgen ägnades åt.... att tycka synd om mig själv och att spekulera i hur tandproblemet skulle lösas. Jag ringde jourtandläkaren o fick prata med Fru Surtant-utan-någon-som-helst-förståelse-eller-empati. Hon kunde lika gärna gå o dö, tyckte jag vid det tillfället. Men eftersom jag inte hade ont i tanden, då den varit död sedan ett par år tillbaka, så fattade jag beslutet att lugna mig till måndagen för att se ta tag i problemet. Jag satt som på nålar resten av helgen, hela mitt liv fullständigt stannade upp och Mehmet tyckte väll att situationen var måttligt rolig. Måndag morgon kom och jag kastade mig över luren för att ringa runt och för att finna en lösning som jag skulle känna mig bekväm med. Min tandläkare i centrum öppnade kl. 8 och då var jag givetvis först på luren. Jag pratade med dem o krävde att de skulle ordna fram en tid med lustgasbehandling åt mig för att dra ut tanden. Tyvärr var hon som hade hand om det ledig just den dagen och de bad mig att avvakta till tisdagen, då de skulle prata med henne om vilka möjligheter som fanns. Så jag stannade hemma från jobbet den dagen, helt psykiskt knäckt, eftersom jag varit så inriktad på att få tanden åtgärdad när väl måndagen infann sig och jag hade gått o laddat hela helgen för detta.
Sen kom tisdag morgon och jag bestämde mig för att låta tandläkaren få 20min på sig på morgonen att ringa tillbaka. Men när ingen hade ringt när kl. var 8.20 så slängde jag ju mig på luren för att fråga dem om de fått tag på hon med lustgasen. Men givetvis så hade ingen tagit tag i mitt ärende ännu och jag skrädde inte mina ord till tjejen i receptionen. Jag krävde återkontakt inom 30min. 10min efter ringde de tillbaka och meddelade att jag kunde få en tid onsdag morgon hos en duktig tandläkare utanför stan. Jag skulle då inte få lustgas utan en liten "shot" med Metazepam. Ett drogklassat läkemedel som får en att totalt slappna av och efteråt så skulle man tydligen inte minnas så mycket av själva behandlingen. Det lät som den ultimata behandlingen för mig.
Jag infann mig 7.40 hos tandläkaren onsdag morgon efter att ha fått skjuts av en kompis. Mehmet var med som psykiskt stöd. Den lilla "hutten" intogs och jag fick sitta och invänta ruset på en säng i ett vilorum. Efter 30min hade vätskan, som smakade grape och päck, gett sin fulla effekt... och det hyste jag ingen tvekan om. Avslappnad till max, "full" och balanssinnet var halvt satt ur spel. Life is good =D Ett par röntgenbilder togs, 3 bedövningssprutor sattes, utan bedövningssalva, och utan några som helst protester från min sida =) Sen sågades tanden o mindre delar och som drogs ut en efter en. Allt var över på en.... hmm, det har jag inte en aning om =) Men tippar på 20 minuter. Efteråt fick man sitta på sängen och vänta ut det värsta ruset. Och det var väll tur att jag inte var helt återställd när jag styrde stegen mot kassan, för den notan var ju inte så rolig. 1800 spänn kostade kalaset... tur att man fick ta det på delbetalning.
Nu efteråt känner jag mig måttligt tandlös och det har kliat och gjort ont i munnen o käken. Tog lite värktabletter de första dagarna, men nu börjar det läka bra. får dock inte tugga på den sidan ännu. Så nu är det väll bara att börja spara till en ny tand. Kontaktade min tandläkare för lite prisuppgifter, och det var ju inte så att man blev possitivt överaskad direkt. Jag blev mörkrädd när jag fick höra ett ett inplantat med en porslinstand skulle kosta mig 18000-19000kr. Ja, bara bita i det sura äpplet. Om nått år så kanske jag kan börja fundera på att sätta in den där förbaskade tanden. Tills dess får jag känna mig som en tannalös kärring helt enkelt.
Här rullar livet på som vanligt. Jag jobbar på mitt pissiga jobb, som man nästan skulle betala för att slippa. Det är så otroligt värdelöst där nu, så jag måste verkligen sätta fart med att söka nytt. Men samtidigt så känner jag att livet här i sverige, och verkligen under vintern, inte är ett roligt och lyckligt liv. Jag trivs inte med den här andefattiga och tråkiga tillvaron som Sverige erbjuder. Jag vill bort, någon annan stans, där det är varm och där det finns mer puls i vardagen. Där människor är spontana, livfulla, sociala och bekymmerslösa. Dream on...!
Mehmet går som bekant och läser SFI. Imorgon början han sin andra kurs. Om jag förstod det rätt så får han börja på 2B. Det är B, C och D han har att ta sig igenom för att slutföra SFIn. Vi hoppas på att han klarar av dessa inom ett år så att han kan få SFI-bonusen. Han gillar skolan och är jätteduktig och kämpar på, men nu när han ska byta kurs så kommer han splittras upp från de vänner han har fått i skolan, då ingen av dem kommer att gå i samma klass som honom. Detta har gjort att han tappat lusten o gnistan och är mest bara förbannad på läraren. Jag förstår ju att det här kan vara känsligt för honom. Det är inte lätt att få vänner i ett land som Sverige och nu när han väl har funnit några stycken som han hängt med på raster och även lite på fritiden, så skall de nu splittras upp igen. Han är ledsen och arg för detta. Jag har försökt förklara för honom att han får se till att hålla fast vid de vänner han fått även utanför skolan samt att han snart kommer att hitta fler vänner i den nya klassen. Han är ju så framåt och social, så jag är säker på att han kommer få kontakt med fler trevliga människor. Jag har bett honom att ge det här en chans i ett par veckor och det ska han ju givetvis göra.
Annars har inte så jättemycket spektakulärt hänt den senaste tiden. Vi lever som alla andra... jobbar/pluggar, handlar, lagar mat, städar och på helgerna så slappar vi eller åker o hälsar på någonstans. I torsdags var vi på kalas hos syrran som fyllde 36 och igår var i på kalas hos mamma som fyllde 63. I kommande vecka fyller Mehmet år och jag fyller år veckan efter det. Vi har tänk ha lite middag/fest/kalas här hemma gemensamt för oss båda nästa helg. Vi har inte planerat sådär jättemycket ännu, förutom att mamma o syrran kommer hit på söndagen på middag o tårta.
Vi har så satans ont om pengar just nu, så tillvaron känns om möjligt ännu tråkigare än vanligt. Vi har inte råd att göra något typ och detta pga att jag inte fått fulla löner de senaste gångerna och dessutom en sak som inträffade i förra veckan. Det var fredag kväll och vi satt o mös i soffan med chips. Och när jag tuggade till på de första chipsen så kände jag bara hur det knäppte till i en kindtand och jag förstod direkt att något hade gått sönder. Det var en problemtand som nu hade gått i 3 delar. GIVETVIS ska sånt här hända fredag kväll, när alla ordinarie tandläkare håller stängt över helgerna. Att jag frös till is är väll närmast en underdrift. PANIK var rätta ordet!!! Här har ni tjejen med världens tandvårdsrädsla. Jag bröt fullständigt samman ens innan jag hunnit förklara för min sambo som satt som ett frågetecken i soffan. Jag störtbölade i en timma och mellan snyftningarna och chocken så lyckades jag grina fram vad som hänt o vad jag kände. Han visste väll inte riktigt vad han skulle säga eftersom han själv inte har några som helst problem med tandläkare och sådant. Men han såg ju hur otroligt uppjagad o livrädd jag var, så han tröstade mig så gott han kunde.
Resten av helgen ägnades åt.... att tycka synd om mig själv och att spekulera i hur tandproblemet skulle lösas. Jag ringde jourtandläkaren o fick prata med Fru Surtant-utan-någon-som-helst-förståelse-eller-empati. Hon kunde lika gärna gå o dö, tyckte jag vid det tillfället. Men eftersom jag inte hade ont i tanden, då den varit död sedan ett par år tillbaka, så fattade jag beslutet att lugna mig till måndagen för att se ta tag i problemet. Jag satt som på nålar resten av helgen, hela mitt liv fullständigt stannade upp och Mehmet tyckte väll att situationen var måttligt rolig. Måndag morgon kom och jag kastade mig över luren för att ringa runt och för att finna en lösning som jag skulle känna mig bekväm med. Min tandläkare i centrum öppnade kl. 8 och då var jag givetvis först på luren. Jag pratade med dem o krävde att de skulle ordna fram en tid med lustgasbehandling åt mig för att dra ut tanden. Tyvärr var hon som hade hand om det ledig just den dagen och de bad mig att avvakta till tisdagen, då de skulle prata med henne om vilka möjligheter som fanns. Så jag stannade hemma från jobbet den dagen, helt psykiskt knäckt, eftersom jag varit så inriktad på att få tanden åtgärdad när väl måndagen infann sig och jag hade gått o laddat hela helgen för detta.
Sen kom tisdag morgon och jag bestämde mig för att låta tandläkaren få 20min på sig på morgonen att ringa tillbaka. Men när ingen hade ringt när kl. var 8.20 så slängde jag ju mig på luren för att fråga dem om de fått tag på hon med lustgasen. Men givetvis så hade ingen tagit tag i mitt ärende ännu och jag skrädde inte mina ord till tjejen i receptionen. Jag krävde återkontakt inom 30min. 10min efter ringde de tillbaka och meddelade att jag kunde få en tid onsdag morgon hos en duktig tandläkare utanför stan. Jag skulle då inte få lustgas utan en liten "shot" med Metazepam. Ett drogklassat läkemedel som får en att totalt slappna av och efteråt så skulle man tydligen inte minnas så mycket av själva behandlingen. Det lät som den ultimata behandlingen för mig.
Jag infann mig 7.40 hos tandläkaren onsdag morgon efter att ha fått skjuts av en kompis. Mehmet var med som psykiskt stöd. Den lilla "hutten" intogs och jag fick sitta och invänta ruset på en säng i ett vilorum. Efter 30min hade vätskan, som smakade grape och päck, gett sin fulla effekt... och det hyste jag ingen tvekan om. Avslappnad till max, "full" och balanssinnet var halvt satt ur spel. Life is good =D Ett par röntgenbilder togs, 3 bedövningssprutor sattes, utan bedövningssalva, och utan några som helst protester från min sida =) Sen sågades tanden o mindre delar och som drogs ut en efter en. Allt var över på en.... hmm, det har jag inte en aning om =) Men tippar på 20 minuter. Efteråt fick man sitta på sängen och vänta ut det värsta ruset. Och det var väll tur att jag inte var helt återställd när jag styrde stegen mot kassan, för den notan var ju inte så rolig. 1800 spänn kostade kalaset... tur att man fick ta det på delbetalning.
Nu efteråt känner jag mig måttligt tandlös och det har kliat och gjort ont i munnen o käken. Tog lite värktabletter de första dagarna, men nu börjar det läka bra. får dock inte tugga på den sidan ännu. Så nu är det väll bara att börja spara till en ny tand. Kontaktade min tandläkare för lite prisuppgifter, och det var ju inte så att man blev possitivt överaskad direkt. Jag blev mörkrädd när jag fick höra ett ett inplantat med en porslinstand skulle kosta mig 18000-19000kr. Ja, bara bita i det sura äpplet. Om nått år så kanske jag kan börja fundera på att sätta in den där förbaskade tanden. Tills dess får jag känna mig som en tannalös kärring helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)