Tillbaka för ett ynka inlägg

Jag har verkligen varken ork eller lust att blogga nu för tiden. Det är trist faktiskt, för jag önskar att jag kunde blogga flitigt varje dag. Jag gör dock ett inlägg idag, för att se om jag har några läsare kvar alls där ute.

Här rullar livet på som vanligt. Jag jobbar på mitt pissiga jobb, som man nästan skulle betala för att slippa. Det är så otroligt värdelöst där nu, så jag måste verkligen sätta fart med att söka nytt. Men samtidigt så känner jag att livet här i sverige, och verkligen under vintern, inte är ett roligt och lyckligt liv. Jag trivs inte med den här andefattiga och tråkiga tillvaron som Sverige erbjuder. Jag vill bort, någon annan stans, där det är varm och där det finns mer puls i vardagen. Där människor är spontana, livfulla, sociala och bekymmerslösa. Dream on...!

Mehmet går som bekant och läser SFI. Imorgon början han sin andra kurs. Om jag förstod det rätt så får han börja på 2B. Det är B, C och D han har att ta sig igenom för att slutföra SFIn. Vi hoppas på att han klarar av dessa inom ett år så att han kan få SFI-bonusen. Han gillar skolan och är jätteduktig och kämpar på, men nu när han ska byta kurs så kommer han splittras upp från de vänner han har fått i skolan, då ingen av dem kommer att gå i samma klass som honom. Detta har gjort att han tappat lusten o gnistan och är mest bara förbannad på läraren. Jag förstår ju att det här kan vara känsligt för honom. Det är inte lätt att få vänner i ett land som Sverige och nu när han väl har funnit några stycken som han hängt med på raster och även lite på fritiden, så skall de nu splittras upp igen. Han är ledsen och arg för detta. Jag har försökt förklara för honom att han får se till att hålla fast vid de vänner han fått även utanför skolan samt att han snart kommer att hitta fler vänner i den nya klassen. Han är ju så framåt och social, så jag är säker på att han kommer få kontakt med fler trevliga människor. Jag har bett honom att ge det här en chans i ett par veckor och det ska han ju givetvis göra.

Annars har inte så jättemycket spektakulärt hänt den senaste tiden. Vi lever som alla andra... jobbar/pluggar, handlar, lagar mat, städar och på helgerna så slappar vi eller åker o hälsar på någonstans. I torsdags var vi på kalas hos syrran som fyllde 36 och igår var i på kalas hos mamma som fyllde 63. I kommande vecka fyller Mehmet år och jag fyller år veckan efter det. Vi har tänk ha lite middag/fest/kalas här hemma gemensamt för oss båda nästa helg. Vi har inte planerat sådär jättemycket ännu, förutom att mamma o syrran kommer hit på söndagen på middag o tårta.

Vi har så satans ont om pengar just nu, så tillvaron känns om möjligt ännu tråkigare än vanligt. Vi har inte råd att göra något typ och detta pga att jag inte fått fulla löner de senaste gångerna och dessutom en sak som inträffade i förra veckan. Det var fredag kväll och vi satt o mös i soffan med chips. Och när jag tuggade till på de första chipsen så kände jag bara hur det knäppte till i en kindtand och jag förstod direkt att något hade gått sönder. Det var en problemtand som nu hade gått i 3 delar. GIVETVIS ska sånt här hända fredag kväll, när alla ordinarie tandläkare håller stängt över helgerna. Att jag frös till is är väll närmast en underdrift. PANIK var rätta ordet!!! Här har ni tjejen med världens tandvårdsrädsla. Jag bröt fullständigt samman ens innan jag hunnit förklara för min sambo som satt som ett frågetecken i soffan. Jag störtbölade i en timma och mellan snyftningarna och chocken så lyckades jag grina fram vad som hänt o vad jag kände. Han visste väll inte riktigt vad han skulle säga eftersom han själv inte har några som helst problem med tandläkare och sådant. Men han såg ju hur otroligt uppjagad o livrädd jag var, så han tröstade mig så gott han kunde.

Resten av helgen ägnades åt.... att tycka synd om mig själv och att spekulera i hur tandproblemet skulle lösas. Jag ringde jourtandläkaren o fick prata med Fru Surtant-utan-någon-som-helst-förståelse-eller-empati. Hon kunde lika gärna gå o dö, tyckte jag vid det tillfället. Men eftersom jag inte hade ont i tanden, då den varit död sedan ett par år tillbaka, så fattade jag beslutet att lugna mig till måndagen för att se ta tag i problemet. Jag satt som på nålar resten av helgen, hela mitt liv fullständigt stannade upp och Mehmet tyckte väll att situationen var måttligt rolig. Måndag morgon kom och jag kastade mig över luren för att ringa runt och för att finna en lösning som jag skulle känna mig bekväm med. Min tandläkare i centrum öppnade kl. 8 och då var jag givetvis först på luren. Jag pratade med dem o krävde att de skulle ordna fram en tid med lustgasbehandling åt mig för att dra ut tanden. Tyvärr var hon som hade hand om det ledig just den dagen och de bad mig att avvakta till tisdagen, då de skulle prata med henne om vilka möjligheter som fanns. Så jag stannade hemma från jobbet den dagen, helt psykiskt knäckt, eftersom jag varit så inriktad på att få tanden åtgärdad när väl måndagen infann sig och jag hade gått o laddat hela helgen för detta.

Sen kom tisdag morgon och jag bestämde mig för att låta tandläkaren få 20min på sig på morgonen att ringa tillbaka. Men när ingen hade ringt när kl. var 8.20 så slängde jag ju mig på luren för att fråga dem om de fått tag på hon med lustgasen. Men givetvis så hade ingen tagit tag i mitt ärende ännu och jag skrädde inte mina ord till tjejen i receptionen. Jag krävde återkontakt inom 30min. 10min efter ringde de tillbaka och meddelade att jag kunde få en tid onsdag morgon hos en duktig tandläkare utanför stan. Jag skulle då inte få lustgas utan en liten "shot" med Metazepam. Ett drogklassat läkemedel som får en att totalt slappna av och efteråt så skulle man tydligen inte minnas så mycket av själva behandlingen. Det lät som den ultimata behandlingen för mig.

Jag infann mig 7.40 hos tandläkaren onsdag morgon efter att ha fått skjuts av en kompis. Mehmet var med som psykiskt stöd. Den lilla "hutten" intogs och jag fick sitta och invänta ruset på en säng i ett vilorum. Efter 30min hade vätskan, som smakade grape och päck, gett sin fulla effekt... och det hyste jag ingen tvekan om. Avslappnad till max, "full" och balanssinnet var halvt satt ur spel. Life is good =D Ett par röntgenbilder togs, 3 bedövningssprutor sattes, utan bedövningssalva, och utan några som helst protester från min sida =) Sen sågades tanden o mindre delar och som drogs ut en efter en. Allt var över på en.... hmm, det har jag inte en aning om =) Men tippar på 20 minuter. Efteråt fick man sitta på sängen och vänta ut det värsta ruset. Och det var väll tur att jag inte var helt återställd när jag styrde stegen mot kassan, för den notan var ju inte så rolig. 1800 spänn kostade kalaset... tur att man fick ta det på delbetalning.

Nu efteråt känner jag mig måttligt tandlös och det har kliat och gjort ont i munnen o käken. Tog lite värktabletter de första dagarna, men nu börjar det läka bra. får dock inte tugga på den sidan ännu. Så nu är det väll bara att börja spara till en ny tand. Kontaktade min tandläkare för lite prisuppgifter, och det var ju inte så att man blev possitivt överaskad direkt. Jag blev mörkrädd när jag fick höra ett ett inplantat med en porslinstand skulle kosta mig 18000-19000kr. Ja, bara bita i det sura äpplet. Om nått år så kanske jag kan börja fundera på att sätta in den där förbaskade tanden. Tills dess får jag känna mig som en tannalös kärring helt enkelt.