Gud så fort tiden gått nu sedan i tisdags. Nu är det bara 4tim kvar på den här arbetsdagen. Ikväll skall jag ha en myskväll bara för mig själv med lite gott käk, helrenovering av mig själv och lite planering. Tar mig kanske en avkopplande cider också ;) För nu är det snart semeeesssteeeeer =)))
Nu på lunchen ska jag iväg och köpa smågodis som jag tänkte ta med till mig o Mehmet. Sen har jag fått leverensbesked om att ett paket finns att hämta. Det är kryddor som jag och mina kollegor beställt från Alpnearing. Deras sallads-mix är så grymt god att blanda med creme freich. Den är dyr som sjutton, men den är värd varenda krona.
Nu har jag inget internet hemma. Ska fylla på det när jag kommer hem från semestern sen igen. Men som vanligt - Lovar att ta det lugnt och ta hand om mig ;)
KRAM till er alla och ha en toppenvecka här i Playa la Sweden.
PS. Hörde att det fanns risk för snöblandat nu i veckan... Hihi...
fredag 29 april 2011
torsdag 28 april 2011
Total lycka :D
Jag är bara så lycklig, för nu är jag färdig med packningen vilket innebär att jag snart får åka. Det var ett bra beslut att åka upp till Gävle den här helgen. Dels för att ha lite kul med Anna Larsson och dels för att få annat att tänka på. Jag hade blivit spritt galen i huvet av att sitta hemma o vänta den här helgen på att bara få åka. Åh, jag är så glad att avresedagen snart är här, jag är så lycklig, så glad, så lycklig, så allt...! Att få vara med Mehmet igen är som att ha vunnit högsta vinst, ja så känns det. Jag längtar så obeskrivligt mycket efter honom. Och att min Anna Yildirim är där nere också gör ju saken bara dubbelt så bra. Jag kan knapt vänta på att få hänga med henne. Spontana härliga, lagom alkoholberusade kvällar, och någon som är lite mer överförfriskad än de andra, haha =DPackningen verkar hamna någonstans runt 18-19kg, om mina armar inte viskar helt fel. De har ju ändå lyft en och annan resväska genom åren. Och det var väldigt kul att få packa ner lite nyinhandlade klädesplagg, som inte skett på väldigt länge. Det finns dock några cm utrymme kvar i ena hörnet av väskan. Där skulle det ha legat en svart bikini-överdel som jag inte fick tag på i hela stan =( Jag hoppas kunna hitta en i min favorit bikinibutik i Alanya.
Jag kan nästan inte tro att det är sant. Att denna Alanya-resa som jag gått o längtat efter o väntat på i flera månader ÄNTLIGEN snart är här. Ja, jag kan bara säga att jag är just LYCKLIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Crazy
Jag blir tokig, jag bryter snart ihop. Jag har så otroligt mycket i huvet som snurrar. Inte planer och papper och sådant. Nej, det är drömmar, väntan o längtan, packning, inköp, jobbet och allt där till. Jag känner mig inte alls bra. Vet att jag har massor att ordna med när jag kommer hem, men skulle allra hälst vilja gå o lägga mig. Kanske hinner med en liten lur ändå, med risk för att det blir 2-3tim. Jag börjar också få resfeber och är nervös över att få träffa Mehmet igen. Jag hade ALDRIG känt såhär om vi inte tvingats vara ifrån varandra såhär länge hela tiden. Då hade allt bara varit bra och jag hade mått så himla bra i hjärtat.
onsdag 27 april 2011
Ska börja packa =)
Tänkte påbörja packningen idag. Jag har ju bara 3 kvällar på mig nu innan jag ger mig av. Vill inte stressa in i sista minuten den här gången, det har jag gjort så många gånger förr och man hinner bli ett nervvrak innan man kommit iväg. Packningslistan är en stående punkt i min mobil, jag raderar den aldrig. Jag bara markerar och avmarkerar saker som skall med på just nästa resa, väldigt smidigt.
Ska försöka att hålla nere på kilona den här gången. Jag har säkert 20kg saker som bara står o väntar i Alanya... ja, om man inte räknar med ugnen då som jag ju har stående där också. Många skor och handväskor är kvar där nere, likaså handdukar och massa nya smink- och hygienprodukter.
Idag är det faktiskt bara 5 dagar kvar och den här dagen är snart slut så snart är det bara 4 =) Jag börjar bli nervös som sjutton. Tänk att jag ska få träffa min älskling igen och även min underbara bästa Anna. Jag o Anna kommer ha så himla roligt när vi balkonghänger, dricker, pratar old memories och drar skitroliga citat från gamla klassiska svenska filmer, som vi bara älskar. Och detta toppas med sol, kanske lite bad och gott käk och incidenter som man kan skvallra om nästa gång man träffas. En vecka är kort, ack så kort, men man vill heller inte ha för mycket av det goda. Resan i höstas/vintras blev ju till en vardag. Nu när man åker bara en vecka så blir det lite mer stil o finess och man värdesätter varje dag på ett helt annat sätt. Och när jag sedan kommer hem igen så är det bara ca 4 veckor till nästa resa till Alanya.
Idag har jag inhandlat lite nödvändigheter. Apoteket har börjat bli en stående punkt inför alla turkiet-visiter. Det är treo o alvedon, som jag inte förstår hur människor kan leva utan. Ska se om jag inte kan hitta något nytt att ha på mig också. Det var väldigt längesen jag handlade partykläder nu.
Nu ska jag sätta fart. So long dears!
Ska försöka att hålla nere på kilona den här gången. Jag har säkert 20kg saker som bara står o väntar i Alanya... ja, om man inte räknar med ugnen då som jag ju har stående där också. Många skor och handväskor är kvar där nere, likaså handdukar och massa nya smink- och hygienprodukter.
Idag är det faktiskt bara 5 dagar kvar och den här dagen är snart slut så snart är det bara 4 =) Jag börjar bli nervös som sjutton. Tänk att jag ska få träffa min älskling igen och även min underbara bästa Anna. Jag o Anna kommer ha så himla roligt när vi balkonghänger, dricker, pratar old memories och drar skitroliga citat från gamla klassiska svenska filmer, som vi bara älskar. Och detta toppas med sol, kanske lite bad och gott käk och incidenter som man kan skvallra om nästa gång man träffas. En vecka är kort, ack så kort, men man vill heller inte ha för mycket av det goda. Resan i höstas/vintras blev ju till en vardag. Nu när man åker bara en vecka så blir det lite mer stil o finess och man värdesätter varje dag på ett helt annat sätt. Och när jag sedan kommer hem igen så är det bara ca 4 veckor till nästa resa till Alanya.
Idag har jag inhandlat lite nödvändigheter. Apoteket har börjat bli en stående punkt inför alla turkiet-visiter. Det är treo o alvedon, som jag inte förstår hur människor kan leva utan. Ska se om jag inte kan hitta något nytt att ha på mig också. Det var väldigt längesen jag handlade partykläder nu.
Nu ska jag sätta fart. So long dears!
tisdag 26 april 2011
Migrationsverket, is not da shit!
Pratade med Migrationsverket och min handläggare idag, för att kolla om mina papper kommit in som de ska. Hon berättade, till mitt förtret, att de fått ta över en massa gamla ärenden från andra enheter nu inför sommaren och att dessa måste få gå före. Ja, vad säger man. Min gissning om att ett svar ska komma inom 2-4 veckor verkar alltså inte stämma. Får jag svar före juni så får jag nog se det som en bonus. Sen när jag frågade hur lång tid det i normalfallet kan tänkas ta att få svar så fick jag bara standardsvaret tillbaka - 7-9månader från det att intervjuen i Ankara genomfördes. Det där tror jag dock inte på, jag vet att det kommer gå fortare än så och det är så tröttsamt att få ett sådant svar då. Ett svar som jag vet att många har fått men som inte alls har stämt överens med verkligheten. Så nu sitter man här i ovisshet igen och har inte en aning om när vi ska kunna börja planera vår närmsta framtid.
Jag kommer ringa igen om ett par veckor och se om de kommit någon vart med våra papper. Vet inte hur många gånger jag ska våga ringa för att inte framstå som ett störande objekt. Idag körde jag den glada, förstående och artiga stilen. Nästa gång borde jag nog ta fram den vädjande sidan. Min handläggare verkade dock rätt gammal och förlegad i sitt sätt, så tror inte att tjat och tjöt är det som får henne att falla.
Idag är jag dock glad ändå. Har nu äntligen bokat och betalt min nerresa i juni och det känns så skönt att nu äntligen ha ett datum för detta. Jag reser från Göteborg, bra flygbolag, skitbilliga taxfree-priser, bra avgångstid. Det enda är att jag tycker att det är någon dag för sent och att den blev några hundralappar för dyr. Men jag prioriterade att få allt klart så jag slipper gå i ovisshet även i detta ärende... det räcker med UT:t och den ovissheten.
Idag har jag också shoppat lite nödvändigheter i klädväg. Korta, svarta leggings med spets nertill, två par "cykelbyxor" med spets nertill, ett par vita och ett par svarta. Sen hittade jag en tubtopp/bh som kanske kan vara bra men som jag inte vet om jag ska behålla. Sen ett mörkblått linne av favoritmodell. Nu funderar jag bara på att inhandla en bikini som jag så gärna skulle vilja ha. Och lite smink behöver jag också som börjar tryta i hyllorna. Sen får det vara färdighandlat. Tänk vad jag har minskat ner på shopping mot förr. Jag handlar nästan ingenting till mig själv nu för tiden. Jag vill hällre lägga pengarna på resor och min och Mehmets framtid samt göra det möjligt för oss att få träffas så mycket det bara går.
Jag kommer ringa igen om ett par veckor och se om de kommit någon vart med våra papper. Vet inte hur många gånger jag ska våga ringa för att inte framstå som ett störande objekt. Idag körde jag den glada, förstående och artiga stilen. Nästa gång borde jag nog ta fram den vädjande sidan. Min handläggare verkade dock rätt gammal och förlegad i sitt sätt, så tror inte att tjat och tjöt är det som får henne att falla.
Idag är jag dock glad ändå. Har nu äntligen bokat och betalt min nerresa i juni och det känns så skönt att nu äntligen ha ett datum för detta. Jag reser från Göteborg, bra flygbolag, skitbilliga taxfree-priser, bra avgångstid. Det enda är att jag tycker att det är någon dag för sent och att den blev några hundralappar för dyr. Men jag prioriterade att få allt klart så jag slipper gå i ovisshet även i detta ärende... det räcker med UT:t och den ovissheten.
Idag har jag också shoppat lite nödvändigheter i klädväg. Korta, svarta leggings med spets nertill, två par "cykelbyxor" med spets nertill, ett par vita och ett par svarta. Sen hittade jag en tubtopp/bh som kanske kan vara bra men som jag inte vet om jag ska behålla. Sen ett mörkblått linne av favoritmodell. Nu funderar jag bara på att inhandla en bikini som jag så gärna skulle vilja ha. Och lite smink behöver jag också som börjar tryta i hyllorna. Sen får det vara färdighandlat. Tänk vad jag har minskat ner på shopping mot förr. Jag handlar nästan ingenting till mig själv nu för tiden. Jag vill hällre lägga pengarna på resor och min och Mehmets framtid samt göra det möjligt för oss att få träffas så mycket det bara går.
Bikinin jag önskar mig
måndag 25 april 2011
Då var måndagen snart slut... och ledigheten
Ja då var snart den här dagen till ända. Jag har praktiskt taget grejat hela dagen idag. Jag har tvättat 6 maskiner tvätt och bara det är ju en bedrift utöver det vanliga. Men även om man är så redig så ska det väll alltid jävlas lite också.
Jag rensade ut 5 par skor som jag ska skänka till Myrorna. Duktigt av mig, tycker jag. Så tänkte jag vara ännu duktigare och tvätta ett par av skorna innan jag gav dem till bättre behövande, så jag slängde i dem i maskinen på mild tvätt. Kilar ner i tvättstugan 15min innan min tvättid är slut för att hämta upp allt, och vad möts jag av då. Jo, en tvättmaskin som är FULL av tusentals flagor från en innersula i ena skon som fullständigt pulveriserats där inne. Det var bara att kasta skorna och ställa sig och rengöra maskinen för hand. Men för att vara ytterligare duktig så tänkte jag att det är bäst att köra maskinen tom en gång så att det inte finns kvar en massa svart bös som näste man sedan gosar in sina kläder i. Så jag drog igång maskinen och precis då så kommer tjejen som har tvättid efter mig. Hon såg sur ut över att jag var kvar i tvättrummet fortf. fast det var hennes tid, så jag försökte vara ärlig och förklara vad som hänt, med en liiiten gnutta förhoppning om att få en smula förståelse. Näe, hon verkade mest sur. Jag pös därifrån ganska så fort.
Så bara kunde jag ju inte låta bli de 10 flyttlådorna (och 4 kassarna) som har stått i ett hörn av vardagsrummet sen jag flyttade hit för över ett år sen. Det var så sorgligt att se skiten till slut så att jag kände - Today is the day! Nu har jag raffsat o rivet här bra länge. Nu återstår det bara 2 flyttlådor med saker som jag kommer behålla och som jag stuvat in i garderober där det fanns plats. 3 av lådorna är fulla med saker som jag vill sälja på loppis eller skänka någonstans. Jag har, förutom de fem paren med skor, också rensat ut 4 smockfulla ica-kassar med kläder som skall skänkas till Myrorna. En full kasse kastade jag för de kläderna var verkligen inget att ha. Det som återstår utöver detta är endast lite prylar av diverse slag som jag har placerat lika strategiskt som flyttlådorna... i ena änden av soffan. Undrar just hur länge de skall ligga där. Tills de själva hittar en lämplig plats och kilar iväg dit kanske ;)
Jag är i alla fall mycket nöjd med mina prestationer idag. Känner mig så lättad över att ha röjt undan detta och äntligen kunnat städa och ställa iordning helt i vardagsrummet. Nu är det fint igen =)
Jag rensade ut 5 par skor som jag ska skänka till Myrorna. Duktigt av mig, tycker jag. Så tänkte jag vara ännu duktigare och tvätta ett par av skorna innan jag gav dem till bättre behövande, så jag slängde i dem i maskinen på mild tvätt. Kilar ner i tvättstugan 15min innan min tvättid är slut för att hämta upp allt, och vad möts jag av då. Jo, en tvättmaskin som är FULL av tusentals flagor från en innersula i ena skon som fullständigt pulveriserats där inne. Det var bara att kasta skorna och ställa sig och rengöra maskinen för hand. Men för att vara ytterligare duktig så tänkte jag att det är bäst att köra maskinen tom en gång så att det inte finns kvar en massa svart bös som näste man sedan gosar in sina kläder i. Så jag drog igång maskinen och precis då så kommer tjejen som har tvättid efter mig. Hon såg sur ut över att jag var kvar i tvättrummet fortf. fast det var hennes tid, så jag försökte vara ärlig och förklara vad som hänt, med en liiiten gnutta förhoppning om att få en smula förståelse. Näe, hon verkade mest sur. Jag pös därifrån ganska så fort.
Så bara kunde jag ju inte låta bli de 10 flyttlådorna (och 4 kassarna) som har stått i ett hörn av vardagsrummet sen jag flyttade hit för över ett år sen. Det var så sorgligt att se skiten till slut så att jag kände - Today is the day! Nu har jag raffsat o rivet här bra länge. Nu återstår det bara 2 flyttlådor med saker som jag kommer behålla och som jag stuvat in i garderober där det fanns plats. 3 av lådorna är fulla med saker som jag vill sälja på loppis eller skänka någonstans. Jag har, förutom de fem paren med skor, också rensat ut 4 smockfulla ica-kassar med kläder som skall skänkas till Myrorna. En full kasse kastade jag för de kläderna var verkligen inget att ha. Det som återstår utöver detta är endast lite prylar av diverse slag som jag har placerat lika strategiskt som flyttlådorna... i ena änden av soffan. Undrar just hur länge de skall ligga där. Tills de själva hittar en lämplig plats och kilar iväg dit kanske ;)
Jag är i alla fall mycket nöjd med mina prestationer idag. Känner mig så lättad över att ha röjt undan detta och äntligen kunnat städa och ställa iordning helt i vardagsrummet. Nu är det fint igen =)
Tiden kryper fram
En vecka är det exakt idag då. Inte är jag lyckligare idag för det än vad jag var igår. Tiden har väl aldrig gått såhär sakta nån gång. Bara den här dagen är över, så att arbetsveckan kommer igång så tror jag att tiden kan gå rätt så fort sen. Arbetsveckorna flyger ju fram i vanliga fall, så #¤%#%%&/ om den här inte skulle göra det också.
Jag o darlingen webcamade igår igen, lite spontant. O det var ju ingen vacker syn han fick, eftersom jag gått o lagt mig, var osminkad och hade haft håret i toffs hela dagen som jag rivit ur. Men han verkade iaf glad att se mig =D Hoppas det är som han säger, att det är mitt vackra hjärta han älskar mig för =) Han var lika snygg som alltid, om inte snyggare.
Denna dagen skall ägnas åt tvätt, hurra hurra. Tur att det inte är mycket. Nä, om jag skulle ta o sätta fart då. Jag ska baraaaa...... eeeehhhh.....
Jag o darlingen webcamade igår igen, lite spontant. O det var ju ingen vacker syn han fick, eftersom jag gått o lagt mig, var osminkad och hade haft håret i toffs hela dagen som jag rivit ur. Men han verkade iaf glad att se mig =D Hoppas det är som han säger, att det är mitt vackra hjärta han älskar mig för =) Han var lika snygg som alltid, om inte snyggare.
Denna dagen skall ägnas åt tvätt, hurra hurra. Tur att det inte är mycket. Nä, om jag skulle ta o sätta fart då. Jag ska baraaaa...... eeeehhhh.....
söndag 24 april 2011
En dryg vecka kvar. DRYG var ordet!
Alltså 8 dagar.... 8 jävla dagar.... 8 FÖRBANNADE JÄVLA SKIT HELVETES JÄVLA CP DAGAR kvaaaaar!!!!!
Jag längtar efter Mehmet. Jag längtar efter Anna. Jag längtar lite efter Alanya. Jag längtar efter Kleopatrastranden och turkluften. Jag längtar efter att få släppa allt och leva det temporära bekymmerslösa livet där nere i mitt fantasiland. Längtar så jag blir galen. Imorgon är det bara en vecka kvar, så även jag får väll lov att erkänna att det är nära nu. Ni andra verkar ha tyckt att det är nära i typ 1 månads tid. Jag är ledsen, men vi delar tyvärr inte uppfattning.
Idag skiner i alla fall solen så det räcker och blir över. Det är lite skadeglädje när jag inser att vi nästan har varmare här än i Alanya. Jag sitter i linne o kjol o solar på balkongen. Om jag håller ut tillräckligt länge kanske jag kan få lite grundfärg. Känner att det hettar i ansiktet redan.
Näääh, det är bara skit. 4 dagar kvar o jobba men 8 dagar kvar att vänta. Ingen ska vara lyckligare än jag när jag kliver av bussen i Alanya och förhoppningsvis möts av mitt hjärtetroll.
Jag längtar efter Mehmet. Jag längtar efter Anna. Jag längtar lite efter Alanya. Jag längtar efter Kleopatrastranden och turkluften. Jag längtar efter att få släppa allt och leva det temporära bekymmerslösa livet där nere i mitt fantasiland. Längtar så jag blir galen. Imorgon är det bara en vecka kvar, så även jag får väll lov att erkänna att det är nära nu. Ni andra verkar ha tyckt att det är nära i typ 1 månads tid. Jag är ledsen, men vi delar tyvärr inte uppfattning.
Idag skiner i alla fall solen så det räcker och blir över. Det är lite skadeglädje när jag inser att vi nästan har varmare här än i Alanya. Jag sitter i linne o kjol o solar på balkongen. Om jag håller ut tillräckligt länge kanske jag kan få lite grundfärg. Känner att det hettar i ansiktet redan.
Näääh, det är bara skit. 4 dagar kvar o jobba men 8 dagar kvar att vänta. Ingen ska vara lyckligare än jag när jag kliver av bussen i Alanya och förhoppningsvis möts av mitt hjärtetroll.
lördag 23 april 2011
fredag 22 april 2011
10 långfredagar i rad
10 dagar..... 10 dagar, 10 dagar, 10 dagar =( Hur jag än önskar o räknar så är det lika länge kvar. Alla dagar kommer att kännas som långfredag, inte bara idag. Jag sitter här o undrar hur vi har fixat de andra gångerna mellan resorna. Först var det 10 veckor förra sommaren, sen var det 8 veckor mellan januari och mars och nu totalt 6 veckor. Och den här gången känns längre än de andra gångerna.
Ska bli underbart med en vecka i Alanya med Mehmet nu i maj, men jag kan inte sluta att tänka på att vi där efter måste vänta 4 veckor igen. För varje gång vi får chansen att träffas så blir det bara mer och mer jobbigt att sedan vara åtskiljda. Jag trodde att jag skulle fixa de här 6 veckorna ganska bra, men så blev det inte. Nu sitter jag här o tänker att de kommande fyra kommer att gå fort och lite lättare... men jag vet ju redan nu att det inte kommer att bli så. Och att sedan tänka på att vi kanske inte kommer kunna träffas på 10 veckor sen i sommar, får mig nästan att ansöka om permanent plats på sluten avdelning.
Varför ska jag behöva utstå det här. Vad har jag gjort för ont? Är det här straffet för synderna i sena tonåren, undrar man ju. Jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det här. Inte Mehmet heller för den delen.
Ska bli underbart med en vecka i Alanya med Mehmet nu i maj, men jag kan inte sluta att tänka på att vi där efter måste vänta 4 veckor igen. För varje gång vi får chansen att träffas så blir det bara mer och mer jobbigt att sedan vara åtskiljda. Jag trodde att jag skulle fixa de här 6 veckorna ganska bra, men så blev det inte. Nu sitter jag här o tänker att de kommande fyra kommer att gå fort och lite lättare... men jag vet ju redan nu att det inte kommer att bli så. Och att sedan tänka på att vi kanske inte kommer kunna träffas på 10 veckor sen i sommar, får mig nästan att ansöka om permanent plats på sluten avdelning.
Varför ska jag behöva utstå det här. Vad har jag gjort för ont? Är det här straffet för synderna i sena tonåren, undrar man ju. Jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det här. Inte Mehmet heller för den delen.
Mitt lilla lilla hjärta
Jag o Mehmet webcamade just, för första gången någonsin. Vi har inte haft möjlighet att göra det tidigare. Åhåhå... jag blir nästan alldeles tårögd. Vi saknar varandra så otroligt mycket!!! Det här var de bästa 15min på väldigt länge. Men det är så uppenbart att vi varit ifrån varandra alldeles för länge nu. Hela samtalet var som om vi precis nyss träffats och nu hördes på telefonen för första gången någonsin. Han hade ett helt annat tonläge i rösten... och det hade säkert jag också fast jag inte hörde det själv. Vi blev så otroligt blyga för varandra o vissa stunder blev det helt tyst.
Jag blir verkligen sjuk av denna saknad och längtan. Jag vet inte hur jag ska hantera det =( Om han ändå bara kunde vara min här och nu och för alltid. Finns inga ord som kan beskriva vår livssituation nu. Kräver inte att någon ska förstå, även om det säkert finns de av er där ute som varit i samma sitts. Jag vet ju att det är många turkfruar som läser den här bloggen.
Mehmet är verkligen hela mitt liv och han säger det samma till mig flera gånger varje dag. Åååh det här är så jobbigt.
Jag blir verkligen sjuk av denna saknad och längtan. Jag vet inte hur jag ska hantera det =( Om han ändå bara kunde vara min här och nu och för alltid. Finns inga ord som kan beskriva vår livssituation nu. Kräver inte att någon ska förstå, även om det säkert finns de av er där ute som varit i samma sitts. Jag vet ju att det är många turkfruar som läser den här bloggen.
Mehmet är verkligen hela mitt liv och han säger det samma till mig flera gånger varje dag. Åååh det här är så jobbigt.
Taxfree inhandlat
Nu är taxfree varorna beställda till min resa i maj. Tänk att man tycker att det är så billigt allting, men sen när man väl summerar så blir det ändå så himla mycket. Jag köpte i alla fall varor för över 500kr. Bacardi Melon 1liter, en halvliter Limoncello, cigg till Mehmet och godis. Sen hade de erbjudande på Cinzano Limetto - 1liter för 29kr. Jag har inte testat den förut, men nu när den var så billig så gjorde jag en chansning.
Annars är det mesta rätt så värdo just nu. Längtan och väntan börjar bli oöverstiglig... Men bara vi har tagit oss förbi påsken så hoppas jag att det går fort sen.
Efter ett lite längre samtal med Mehmet idag så fick jag i alla fall glada nyheter. Han tjänar bra på restaurangen har jobbar på och det bådar gott inför sommaren. Synd bara att han måste slita häcken av sig för de där pengarna, så himla omänskligt ibland kan man tycka. Att han jobbar över några timmar varje kväll är inget som får någon större uppmärksamhet, men när han sen väl kommer för sent för att han är så trött o utarbetad, ja då får han skit för det. Så himla orättvist =(
Annars är det mesta rätt så värdo just nu. Längtan och väntan börjar bli oöverstiglig... Men bara vi har tagit oss förbi påsken så hoppas jag att det går fort sen.
Efter ett lite längre samtal med Mehmet idag så fick jag i alla fall glada nyheter. Han tjänar bra på restaurangen har jobbar på och det bådar gott inför sommaren. Synd bara att han måste slita häcken av sig för de där pengarna, så himla omänskligt ibland kan man tycka. Att han jobbar över några timmar varje kväll är inget som får någon större uppmärksamhet, men när han sen väl kommer för sent för att han är så trött o utarbetad, ja då får han skit för det. Så himla orättvist =(
torsdag 21 april 2011
Wohooooo =)
Nu har jag bokat hotell för min resa i juni. Det känns väldigt bra och glad att det blev så bra pris som det ändå blev. Sunon Apart Hotell heter det och ligger 50meter från Kleopatrastranden men lite längre från centrum än vad jag normalt brukar bo. Dock ingen nackdel tycker jag, för jag är bara glad över att komma ifrån det område som jag rört mig kring de senaste 2-3 åren. Ska bli skönt att se något nytt den här gången. Hotellet ligger också skapligt nära Mehmets jobb, så han slipper springa benen av sig mellan arbetspassen. Han var där och kikade snabbt idag och han sa att hotellet har allt vi behöver, pool, internet och stora rum och restaurang. Jag hoppas verkligen inte att vi ska få ett bakslag när vi väl kommer dit och att vi ska bli besvikna.
Gladast är jag som sagt över att få se något annat område än där vi bott tidigare. Lite nytt folk och nya restauranger skadar inte. Sen är tydligen Kleopatrastranden väldigt bra där borta - jag har nog inte varit längre bort än 7:an o badat tror jag. Ska bli underbart skönt att kunna ta härliga morgonpromenader precis nere vid stranden, utan att behöva krångla sig igenom områdena för att ta sig ner till strandpromenaden.
Nu ska jag bara hitta en tillräckligt billig flygbiljett för nerresan, för att det skall kännas okej. Kruxet är att man vill hitta något som ligger i 1000kr klassen, men att flygplatsen inte ska vara för långt bort. Åker man från Stockholm så kostar det ju så mycket att ta sig dit, så vill hälst resa från Göteborg, Jönköping eller Örebro. Sen vill jag att det skall vara ett flygbolag med bra taxfree-erbjudanden, eftersom jag tänkt att handla med mig en hel del. Sen är ju flygtiderna viktiga förståss. Vill inte sitta o vänta massor av timmar på att flyget ska gå tidigt på morgonen eller liknande. Och sen vill jag inte att avgångsdatumet är för sent, så att jag går miste om allt för många dagar där nere.
Ja, ni kan ju hålla nån tumme för allt det där ;)
Gladast är jag som sagt över att få se något annat område än där vi bott tidigare. Lite nytt folk och nya restauranger skadar inte. Sen är tydligen Kleopatrastranden väldigt bra där borta - jag har nog inte varit längre bort än 7:an o badat tror jag. Ska bli underbart skönt att kunna ta härliga morgonpromenader precis nere vid stranden, utan att behöva krångla sig igenom områdena för att ta sig ner till strandpromenaden.
Nu ska jag bara hitta en tillräckligt billig flygbiljett för nerresan, för att det skall kännas okej. Kruxet är att man vill hitta något som ligger i 1000kr klassen, men att flygplatsen inte ska vara för långt bort. Åker man från Stockholm så kostar det ju så mycket att ta sig dit, så vill hälst resa från Göteborg, Jönköping eller Örebro. Sen vill jag att det skall vara ett flygbolag med bra taxfree-erbjudanden, eftersom jag tänkt att handla med mig en hel del. Sen är ju flygtiderna viktiga förståss. Vill inte sitta o vänta massor av timmar på att flyget ska gå tidigt på morgonen eller liknande. Och sen vill jag inte att avgångsdatumet är för sent, så att jag går miste om allt för många dagar där nere.
Ja, ni kan ju hålla nån tumme för allt det där ;)
onsdag 20 april 2011
Inga ord
12 jävla dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!
Om det blir som planerat så ska jag o Mehmet webcama imorgon. Har ju inte sett honom på över 4 veckor nu o jag döööör av längtan.
Om det blir som planerat så ska jag o Mehmet webcama imorgon. Har ju inte sett honom på över 4 veckor nu o jag döööör av längtan.
tisdag 19 april 2011
It just goes on, and on, and on....
Ja, den ena dagen är den andra lik. Upp för tidigt men ändå för sent, göra sig iordning. Infinner mig på jobbet vid 8.25 (men idag var jag där kl. 8 för första gången på typ 2år), jobba, gå hem, göra lite hushållssysslor, se på TV, sova. Sen börjar det om igen. Det är väl ingen som känner igen sig alls i detta kan jag tänka...
Idag postades i alla fall pappren till Migrationsverket. Nu är jag lite nervös. Man undrar ju liksom. Först o främst hur ska det gå? Hur lång tid ska det ta att få svar? Vad blir nästa steg? Är jag eg. redo?
Ja, jag är ju positiv och tror med all sannorlikhet att vi får ett ja, men vissa tvivel finns det ju givetvis. Och ju längre tiden går, ju mer lär jag nog tveka på att han skall få komma hit. Och hur lång tid det kommer ta... just nu tror jag på att vi har ett svar inom 2-4 veckor, men det vågar jag inte lite på allt för hårt, för då kan jag komma att bli så otroligt besviken. Och på frågan om jag är redo eller inte. Ja, redo det är nog svårt att vara, för det här är något helt nytt för mig. Att bli sambo och få börja anpassa sin vardag och sitt liv efter en annan individ, efter att ha bott ensam sen jag flyttade hemifrån. Samtidigt så kan jag inte bli mer redo än såhär, för så som jag har längtat efter den dag då jag får ha den jag älskar i mitt liv varje dag, varje timma, var minut.
Idag är det 13 dagar kvar till avresedatum. Fast när man räknar på Maries sätt så är det eg. bara 4 dagar, för jag räknar som så att nu är det så få dagar kvar att jobba den här veckan, så de räknas ju i stort sett inte. Sen är det påsk och långledigt i 4 dagar och dom dagarna kan ju inte räknas. Sen är det bara 4 dagar nästa vecka och dom räknar jag. Och helgen innan jag åker, den spenderar jag i Gävle hos min vän Anna Larsson, så dom dagarna kan ju inte räknas heller eftersom jag då redan är påväg (jag åker direkt från Gävle till Arlanda på måndagsmorgonen). 4 dagar kvar alltså =)
Igår hade Mehmet varit ute och festat järnet på RobinHood - KUL FÖR HONOM! Jag ska då fan visa vem som festar bäst när jag kommer ner. Ingen bräcker Nylénskan när hon sätter den sidan till. Och i gott sällskap så kan det inte gå annat än åt helvete, HAHA... En vanlig, väldigt rolig partykväll med andra ord. Me like! Att försöka att behålla sitt rykte i Alanya, det är fett försent kan jag säga. Men jag brukar försöka förklara bort de flesta dumma fyllepåhitt med att "Alla andra var ju också fulla, så de hade nog fullt upp med sitt o minns inte vad jag gjorde" =)
Håll ut alla människor där ute i världen!
Idag postades i alla fall pappren till Migrationsverket. Nu är jag lite nervös. Man undrar ju liksom. Först o främst hur ska det gå? Hur lång tid ska det ta att få svar? Vad blir nästa steg? Är jag eg. redo?
Ja, jag är ju positiv och tror med all sannorlikhet att vi får ett ja, men vissa tvivel finns det ju givetvis. Och ju längre tiden går, ju mer lär jag nog tveka på att han skall få komma hit. Och hur lång tid det kommer ta... just nu tror jag på att vi har ett svar inom 2-4 veckor, men det vågar jag inte lite på allt för hårt, för då kan jag komma att bli så otroligt besviken. Och på frågan om jag är redo eller inte. Ja, redo det är nog svårt att vara, för det här är något helt nytt för mig. Att bli sambo och få börja anpassa sin vardag och sitt liv efter en annan individ, efter att ha bott ensam sen jag flyttade hemifrån. Samtidigt så kan jag inte bli mer redo än såhär, för så som jag har längtat efter den dag då jag får ha den jag älskar i mitt liv varje dag, varje timma, var minut.
Idag är det 13 dagar kvar till avresedatum. Fast när man räknar på Maries sätt så är det eg. bara 4 dagar, för jag räknar som så att nu är det så få dagar kvar att jobba den här veckan, så de räknas ju i stort sett inte. Sen är det påsk och långledigt i 4 dagar och dom dagarna kan ju inte räknas. Sen är det bara 4 dagar nästa vecka och dom räknar jag. Och helgen innan jag åker, den spenderar jag i Gävle hos min vän Anna Larsson, så dom dagarna kan ju inte räknas heller eftersom jag då redan är påväg (jag åker direkt från Gävle till Arlanda på måndagsmorgonen). 4 dagar kvar alltså =)
Igår hade Mehmet varit ute och festat järnet på RobinHood - KUL FÖR HONOM! Jag ska då fan visa vem som festar bäst när jag kommer ner. Ingen bräcker Nylénskan när hon sätter den sidan till. Och i gott sällskap så kan det inte gå annat än åt helvete, HAHA... En vanlig, väldigt rolig partykväll med andra ord. Me like! Att försöka att behålla sitt rykte i Alanya, det är fett försent kan jag säga. Men jag brukar försöka förklara bort de flesta dumma fyllepåhitt med att "Alla andra var ju också fulla, så de hade nog fullt upp med sitt o minns inte vad jag gjorde" =)
Håll ut alla människor där ute i världen!
Nu är de man o fru
Jag var på bröllop i Gävle förra helgen. Det var Anna, min bästa vän sedan 25 år tillbaka, som gifta sig med sin Mehmet.
GRATTIS till er än en gång!
måndag 18 april 2011
Nu går det bara utför
Ja nu går det inget bra längre. Att hålla upp nått falskt sken av att man ändå står ut med tillvaron som den är. När man pratar med Mehmet så är det bara sorg o bedrövelse, ingen av oss vet vad vi ska säga och allt är bara mörker o dystert, precis allt. Det här tär verkligen på vår relation. Man har en stubin kort som en getingtagg... som tur är har vi inte lyckats bli osams ännu, men det kommer väl det också. Vi är korta i tonen mot varandra och sitter o suckar och allt blir bara krystat o löjligt när vi försöker att säga något gulligt till varandra.
14 helvetes dagar kvar... känns helt absurt. Han lovade mig dock att när jag kommer dit så skulle han ta ledigt den dagen för att möta upp mig vid bussen och dagen efter så vi får möjlighet att umgås och ha det lite mysigt och roligt tillsammans. Det var ju väldigt gulligt sagt måste jag säga. Jag tänker dock inte ha för höga förhoppningar för jag vet att sånt där behöver inte alls bli som det är tänkt. Han kommer säkerligen få gå o jobba på eftermiddagen el kvällen dagen efter i alla fall.
Jag blir så ledsen när jag tänker på allt det här. Att vi skall behöva sjunka till botten in i det sista innan vi får chansen att träffas igen. Hur lycklig är man liksom då på en skala när man väl sen får vara tillsammans... då måste man ju kämpa sig upp ur träsket först för att sen känna sig helt lycklig och tillfreds. Varför har jag satt mig i den här jävla förbannade situationen för, varför...?
Jag kan inte till hundra glädjas åt den kommande veckan i maj, för jag vet att efter den så väntar ytterligare 4 veckors längtan, suktan, saknad, ensamhet o ledsamhet. Det skall dock bli underbart sedan i juni på semestern. Då får vi vara nära varandra länge och har en hel del kul inplanerat i kalendern. Men det är faktiskt lite svårt att sitta och vara lycklig över det här o nu, det går liksom bara inte. Det är ju NU jag behöver honom, det är ju NU jag vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig, det är NU NU NU jag vill leva mitt liv och min vardag med mannen som betyder allt för mig.
Howdy cowboy!
14 helvetes dagar kvar... känns helt absurt. Han lovade mig dock att när jag kommer dit så skulle han ta ledigt den dagen för att möta upp mig vid bussen och dagen efter så vi får möjlighet att umgås och ha det lite mysigt och roligt tillsammans. Det var ju väldigt gulligt sagt måste jag säga. Jag tänker dock inte ha för höga förhoppningar för jag vet att sånt där behöver inte alls bli som det är tänkt. Han kommer säkerligen få gå o jobba på eftermiddagen el kvällen dagen efter i alla fall.
Jag blir så ledsen när jag tänker på allt det här. Att vi skall behöva sjunka till botten in i det sista innan vi får chansen att träffas igen. Hur lycklig är man liksom då på en skala när man väl sen får vara tillsammans... då måste man ju kämpa sig upp ur träsket först för att sen känna sig helt lycklig och tillfreds. Varför har jag satt mig i den här jävla förbannade situationen för, varför...?
Jag kan inte till hundra glädjas åt den kommande veckan i maj, för jag vet att efter den så väntar ytterligare 4 veckors längtan, suktan, saknad, ensamhet o ledsamhet. Det skall dock bli underbart sedan i juni på semestern. Då får vi vara nära varandra länge och har en hel del kul inplanerat i kalendern. Men det är faktiskt lite svårt att sitta och vara lycklig över det här o nu, det går liksom bara inte. Det är ju NU jag behöver honom, det är ju NU jag vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig, det är NU NU NU jag vill leva mitt liv och min vardag med mannen som betyder allt för mig.
Howdy cowboy!
söndag 17 april 2011
Från klarhet till klarhet
Nu börjar saker och ting klarna. Den Turkfru grupp jag är med i på Fejan är allt bra att ha ibland. Vi är 200 svenska tjejer med turkiska pojkvänner/män som utbyter erfarenheter om allt o inget. Har man någon fråga om något praktiskt så är det alltid någon som har svaret, det är toppen.
Nu ska jag sätta mig ner och vänta igen =)
Nu ska jag sätta mig ner och vänta igen =)
Ingen kan fixa som jag =D
Jag höll på att sjunka under ytan, tills jag tog tag i mitt liv nu här på dagen. Steg ett till en bättre sinnesstämning var att gå ut o köpa lite smarr. Ja, jag hör ju själv hur sjukt det låter, att god mat ska kunna lyfta mitt humör som var så lågt att botten var nådd. Men en pizza o glass o lite choklad blev början till räddningen av mig själv och denna helg som höll på att sluta i total kaos.
När jag blivit lite gladare så började mina positiva tankar att komma. Jag fick vääääärldens idé, en idé som är så bra så jag borde få nobelpriset =D Att jag inte tänkt på det tidigare. Kan ju tyvärr inte tala om ännu vad det är, men om planerna går i lås så vore det nästan för bra för att vara sant. Jag ringde till Mehmet o hörde vad han tyckte. Han blev väll kanske inte så glad så att han jublade, vilket jag inte alls kan förstå. Men jag tror även han tänkte att detta verkar för bra för att vara sant. Nu har jag ringt runt o kollat runt lite och det verkar lovande och möjligt att genomföra.
Imorgon skall jag för övrigt skicka in papren till Migrationsverket. Vi kan bara hoppas att allt går fort som tusan. Man vill ju ha svar liksom, inte bara gå i ovisshet i flera månader.
Kram på er och ha en bra dag i solen =)
När jag blivit lite gladare så började mina positiva tankar att komma. Jag fick vääääärldens idé, en idé som är så bra så jag borde få nobelpriset =D Att jag inte tänkt på det tidigare. Kan ju tyvärr inte tala om ännu vad det är, men om planerna går i lås så vore det nästan för bra för att vara sant. Jag ringde till Mehmet o hörde vad han tyckte. Han blev väll kanske inte så glad så att han jublade, vilket jag inte alls kan förstå. Men jag tror även han tänkte att detta verkar för bra för att vara sant. Nu har jag ringt runt o kollat runt lite och det verkar lovande och möjligt att genomföra.
Imorgon skall jag för övrigt skicka in papren till Migrationsverket. Vi kan bara hoppas att allt går fort som tusan. Man vill ju ha svar liksom, inte bara gå i ovisshet i flera månader.
Kram på er och ha en bra dag i solen =)
lördag 16 april 2011
Det är min blogg så jag bestämmer.
Det är så skönt att jag får skriva vad jag vill i min blogg o dom som vill läsa är välkomna. De som inte vill behöver ju inte =)
Livet blev inte lättare idag efter att ha pratat med Mehmet. Han har jobbat 1 vecka och är redan helt slutkörd. Han ringde mig förut och var så trött så han kunde nästan inte kontrollera sig. Innan vi la på var han så ledsen över att vi inte får vara tillsammans, så han hade gråten i halsen. Ja, det blev ju inte lättare för mig som sagt. Jag förstår att det känns jävligt jobbigt för honom. Han är i Alanya med härligt väder och där passionen bara äger luften vissa kvällar. Stan är full av kärlekspar och glada människor... och där är han och här sitter jag.
Kan tiden inte bara gå!!!!!!!!!!!! Jag står inte ut längre och jag känner hur jag bara sjunker djupare och djupare ner i humöret och sinnesstämningen. Hela tillvaron går i grå-svart skala. Har ångest inför påsken när jag inte har en aning om vad jag ska göra i 4 hela dagar. Jag orkar inte göra något, jag vill inte göra något, men kommer bli knäpp i huvet på riktigt av att bara sitta hemma. Ska livet vara såhär...? Ska det behöva kännas såhär...?
OLWs reklam på TV - är det livets ironiska sida som talar till mig. "Nu är det fredasmyyyyysssss.....". Mmm, eller hur!
Livet blev inte lättare idag efter att ha pratat med Mehmet. Han har jobbat 1 vecka och är redan helt slutkörd. Han ringde mig förut och var så trött så han kunde nästan inte kontrollera sig. Innan vi la på var han så ledsen över att vi inte får vara tillsammans, så han hade gråten i halsen. Ja, det blev ju inte lättare för mig som sagt. Jag förstår att det känns jävligt jobbigt för honom. Han är i Alanya med härligt väder och där passionen bara äger luften vissa kvällar. Stan är full av kärlekspar och glada människor... och där är han och här sitter jag.
Kan tiden inte bara gå!!!!!!!!!!!! Jag står inte ut längre och jag känner hur jag bara sjunker djupare och djupare ner i humöret och sinnesstämningen. Hela tillvaron går i grå-svart skala. Har ångest inför påsken när jag inte har en aning om vad jag ska göra i 4 hela dagar. Jag orkar inte göra något, jag vill inte göra något, men kommer bli knäpp i huvet på riktigt av att bara sitta hemma. Ska livet vara såhär...? Ska det behöva kännas såhär...?
OLWs reklam på TV - är det livets ironiska sida som talar till mig. "Nu är det fredasmyyyyysssss.....". Mmm, eller hur!
Same shit, different day...!
Denna dag är precis som gårdagen. Jag är nedstämd och helt håglös och någon tycks ha tryckt på PAUS-knappen i mitt liv. Livet känns som ett enda stort vacuum i de perioder som jag inte får vara tillsammans med Mehmet.
Jag älskar honom så otroligt mycket. Jag är så hel tillsammans med honom. När jag får vara nära honom och titta på honom så känner jag mig så glad, så stolt, så varm, så lycklig. Då ser jag så ljust på framtiden. Mehmet o jag har så lika tankar om hur vi ska leva vårt liv, våra framtidsplaner är de samma och bara det känns helt fantastiskt. Jag blir nästan tårögd när han berättar om sina tankar om oss långt in i framtiden, för det är så vackert och så slående likt mina egna tankar. Den mannen har ett så otroligt gott hjärta.
Det skär i hjärtat och gör ont i bröstet när jag tänker på att jag o Mehmet inte får dela våra värdefulla livets timmar med varandra här och nu. Att vår livssituation ska behöva ställa till det såhär. Jag tänker på alla bortkastade dagar som vi så innerligt hade önskat att få dela tillsammans. För det är precis så det känns... Alla dagar mellan gångerna vi träffas är just bortkastade dagar.
16 tråkiga dygn kvar innan jag landar i Antalya. Bara att insupa den småvarma, friska försommar-Turkiet-värmen när man kliver av planet gör att ett lyckorus går genom hela kroppen. Och då vet jag också att det inte är många timmar kvar tills jag möt av min älsklings härligt breda leende och varma famn. Jag känner alltid när han kramar om mig hur otroligt mycket han längtat efter mig och jag tror att han ser på mina blanka, suktande ögon hur mycket jag saknat honom och längtat.
För ett par år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den äkta och sanna, totala kärleken. Men när jag fann Mehmet så visste jag att han var The One. Man tror det är en kliché men "När man funnit den rätte så vet man bara det" - så sant som det är sagt.
Jag älskar honom så otroligt mycket. Jag är så hel tillsammans med honom. När jag får vara nära honom och titta på honom så känner jag mig så glad, så stolt, så varm, så lycklig. Då ser jag så ljust på framtiden. Mehmet o jag har så lika tankar om hur vi ska leva vårt liv, våra framtidsplaner är de samma och bara det känns helt fantastiskt. Jag blir nästan tårögd när han berättar om sina tankar om oss långt in i framtiden, för det är så vackert och så slående likt mina egna tankar. Den mannen har ett så otroligt gott hjärta.
Det skär i hjärtat och gör ont i bröstet när jag tänker på att jag o Mehmet inte får dela våra värdefulla livets timmar med varandra här och nu. Att vår livssituation ska behöva ställa till det såhär. Jag tänker på alla bortkastade dagar som vi så innerligt hade önskat att få dela tillsammans. För det är precis så det känns... Alla dagar mellan gångerna vi träffas är just bortkastade dagar.
16 tråkiga dygn kvar innan jag landar i Antalya. Bara att insupa den småvarma, friska försommar-Turkiet-värmen när man kliver av planet gör att ett lyckorus går genom hela kroppen. Och då vet jag också att det inte är många timmar kvar tills jag möt av min älsklings härligt breda leende och varma famn. Jag känner alltid när han kramar om mig hur otroligt mycket han längtat efter mig och jag tror att han ser på mina blanka, suktande ögon hur mycket jag saknat honom och längtat.
För ett par år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den äkta och sanna, totala kärleken. Men när jag fann Mehmet så visste jag att han var The One. Man tror det är en kliché men "När man funnit den rätte så vet man bara det" - så sant som det är sagt.
fredag 15 april 2011
Men åååååh...
Jag är så nedstämd så jag snart går under. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte det att det går dåligt i livet just nu, tvärt om...
I onsdags så fick jag papper hem från Migrationsverket. Det var total lycka, jag hade aldrig vågat drömma om att det skulle gå så fort. Att få en handläggare som tagit tag i vårt ärende är normalt det som tar tid, men för oss tog det bara 2 veckor och vi är jätte jätte glada för det. Nu har jag fyllt i ett frågeformulär som skall skickas in tillsammans med lite andra papper så snart som möjligt. Där efter bör det inte ta lång tid innan vi får svaret. Det var bra att vi fick allt detta så tidigt, för nu har vi både tid att överklaga eller söka igen, om vi nu skulle få ett nej. Men snälla ni, ge oss alla lyckönskningar ni kan, för vi behöver det.
Idag är det 17 dagar kvar tills jag åker till Alanya igen. Det tycker de flesta är jättekort tid... Men för mig känns det som en hel evighet. Nu är mina vänner där nere, känns som att alla är där utom jag. Jag missunnar absolut ingen det nöjet, men det känns så otroligt jobbigt för mig att sitta här o bara vänta. Det enda jag vill och enda som betyder något just nu är att få vara tillsammans med Mehmet. Han är där och bara väntar på mig nu också. Vårt liv är så tråkigt utan varandra. Vi vill bara få dela vår vardag tillsammans, inte hålla på o väääänta o väääänta hela tiden.
De närmsta planerna för detta år är ju att jag skall vara i Alanya i juni och sedan åka dit i september igen för att plugga högskola under höstterminen. Men ju mer jag tänker på det och räknar på det, så blir jag allt mer rädd för att min ekonomi inte ska räcka till. Det värsta som kan hända är ju att vi får åka hem tidigare än planerat. Men varför sörja... Min största önskan just nu är ju att få leva med mannen som gör mitt liv komplett, och det är ju det jag antagligen kommer få om lyckan går vår väg. Mutor till svenska Migrationsverket, är det ens att överväga?!?!
Jag vet inte varför jag ändå känner en sån nedstämdhet, trots våra fantastiska planer för detta år. Det är väll just det att jag i så många år gått o väntat på att hitta den rätte att dela mitt liv med. Och nu när jag gjort det så får jag vänta ännu mer och ännu lite till och jag vill verkligen inte det. Jag önskar ingen det här hopplösa väntandet som ett distansförhållande innebär med någon från ett land som Turkiet. Jag o Mehmet har gått igenom så otroligt mycket tillsammans under det här knappa år som vi varit tillsammans. Vi vill bara börja vårt kärleksfulla, lyckliga, roliga, omhändertagande och underbara liv tillsammans. Han o jag i det rosenröda livets symfoni!
I onsdags så fick jag papper hem från Migrationsverket. Det var total lycka, jag hade aldrig vågat drömma om att det skulle gå så fort. Att få en handläggare som tagit tag i vårt ärende är normalt det som tar tid, men för oss tog det bara 2 veckor och vi är jätte jätte glada för det. Nu har jag fyllt i ett frågeformulär som skall skickas in tillsammans med lite andra papper så snart som möjligt. Där efter bör det inte ta lång tid innan vi får svaret. Det var bra att vi fick allt detta så tidigt, för nu har vi både tid att överklaga eller söka igen, om vi nu skulle få ett nej. Men snälla ni, ge oss alla lyckönskningar ni kan, för vi behöver det.
Idag är det 17 dagar kvar tills jag åker till Alanya igen. Det tycker de flesta är jättekort tid... Men för mig känns det som en hel evighet. Nu är mina vänner där nere, känns som att alla är där utom jag. Jag missunnar absolut ingen det nöjet, men det känns så otroligt jobbigt för mig att sitta här o bara vänta. Det enda jag vill och enda som betyder något just nu är att få vara tillsammans med Mehmet. Han är där och bara väntar på mig nu också. Vårt liv är så tråkigt utan varandra. Vi vill bara få dela vår vardag tillsammans, inte hålla på o väääänta o väääänta hela tiden.
De närmsta planerna för detta år är ju att jag skall vara i Alanya i juni och sedan åka dit i september igen för att plugga högskola under höstterminen. Men ju mer jag tänker på det och räknar på det, så blir jag allt mer rädd för att min ekonomi inte ska räcka till. Det värsta som kan hända är ju att vi får åka hem tidigare än planerat. Men varför sörja... Min största önskan just nu är ju att få leva med mannen som gör mitt liv komplett, och det är ju det jag antagligen kommer få om lyckan går vår väg. Mutor till svenska Migrationsverket, är det ens att överväga?!?!
Jag vet inte varför jag ändå känner en sån nedstämdhet, trots våra fantastiska planer för detta år. Det är väll just det att jag i så många år gått o väntat på att hitta den rätte att dela mitt liv med. Och nu när jag gjort det så får jag vänta ännu mer och ännu lite till och jag vill verkligen inte det. Jag önskar ingen det här hopplösa väntandet som ett distansförhållande innebär med någon från ett land som Turkiet. Jag o Mehmet har gått igenom så otroligt mycket tillsammans under det här knappa år som vi varit tillsammans. Vi vill bara börja vårt kärleksfulla, lyckliga, roliga, omhändertagande och underbara liv tillsammans. Han o jag i det rosenröda livets symfoni!
lördag 2 april 2011
UT-ansökan på Ambassaden
I tisdags var Mehmet på Svenska Ambassaden i Ankara för att söka Upphållstillstånd. Vi hade ordnat och grejat med alla papper länge och väl, för att allt skulle vara korrekt. Mehmet hade dock ett par saker till att fixa alldeles utanför Ambassaden. Han skulle betala avgiften för ansökan på en speciell bank och dessutom hitta ett översättningskontor för att översätta sitt utdrag ur familjeboken från turkiska till engelska. Allt fixade sig galant. Han blev dock inkallad 1tim efter överenskommen tid.
Under intervjun hade de grillat honom rejält med alla frågor man kan komma på. Min pappas namn, min mammas namn, mina syskons namn, hur många bröder jag har, vilka datum jag rest till Alanya, hur många gånger jag varit i Turkiet, vilket datum vi träffades och hur, vilket datum vi förlovade sig, vilket datum han frågat mig om vi skulle gifta oss, frågor om militärtjänsten, massa frågor om hans egen familj, om jag varit i hans hemby och vilka datum osv. osv... Mehmet klarade de flesta frågorna helt okej, men datumen för när jag kommit till Alanya och sådant hade han väldigt svårt för. Intervjun gick sådär, men han var ändå positiv efteråt och tror att det ordnar sig.
Vi har nu några månaders väntan framför oss. Det som händer nu är att ansökan skall skickas vidare från Ambassaden till Migrationsverket i Sverige. Där skall vår ansökan registreras och vi skall sedan bli tilldelade en handläggare. Där efter kommer de att kontakta mig på ena eller andra sättet. Det mest troliga är att de skickar mig ett frågeformulär, med liknande frågor som Mehmet fått vid sin intervju. I annat fall kan jag bli kontaktad för en telefonintervju eller en intervju på plats.
Och hur länge behöver vi vänta...? Ja, det är en mycket bra fråga. Enligt Migrationsverket själva så kan detta komma att ta upp till 9månader. Men av alla de svensk-turk par som jag varit i kontakt med, och det är väldigt många, så har det för dem tagit från 1-4 månader att få igenom din UT-ansökan. Vi hoppas på att vår ansökan är klar till i höst, så att Mehmet kan resa med mig till Sverige i november.
Snälla, söta, rara ni där ute i världen. Håll alla tummar o tår för att vi skall få ett Ja!!!
Under intervjun hade de grillat honom rejält med alla frågor man kan komma på. Min pappas namn, min mammas namn, mina syskons namn, hur många bröder jag har, vilka datum jag rest till Alanya, hur många gånger jag varit i Turkiet, vilket datum vi träffades och hur, vilket datum vi förlovade sig, vilket datum han frågat mig om vi skulle gifta oss, frågor om militärtjänsten, massa frågor om hans egen familj, om jag varit i hans hemby och vilka datum osv. osv... Mehmet klarade de flesta frågorna helt okej, men datumen för när jag kommit till Alanya och sådant hade han väldigt svårt för. Intervjun gick sådär, men han var ändå positiv efteråt och tror att det ordnar sig.
Vi har nu några månaders väntan framför oss. Det som händer nu är att ansökan skall skickas vidare från Ambassaden till Migrationsverket i Sverige. Där skall vår ansökan registreras och vi skall sedan bli tilldelade en handläggare. Där efter kommer de att kontakta mig på ena eller andra sättet. Det mest troliga är att de skickar mig ett frågeformulär, med liknande frågor som Mehmet fått vid sin intervju. I annat fall kan jag bli kontaktad för en telefonintervju eller en intervju på plats.
Och hur länge behöver vi vänta...? Ja, det är en mycket bra fråga. Enligt Migrationsverket själva så kan detta komma att ta upp till 9månader. Men av alla de svensk-turk par som jag varit i kontakt med, och det är väldigt många, så har det för dem tagit från 1-4 månader att få igenom din UT-ansökan. Vi hoppas på att vår ansökan är klar till i höst, så att Mehmet kan resa med mig till Sverige i november.
Snälla, söta, rara ni där ute i världen. Håll alla tummar o tår för att vi skall få ett Ja!!!
fredag 1 april 2011
Dag 10 - sista dagen
Vi gick upp kl. 5 efter att ha sovit extremt dåligt den natten. Jag hade besökt toaletten en gång i timmen och dessutom vaknat flera gånger mellan varven med rädsla för att försova mig. Jag gjorde mig iordning så gott det gick utifrån förutsättningarna och packade ihop mina saker. Jag fick senare veta att fastern inte varit så glad på mig. Jag hade ju nämligen inte stängt dörren och låst den när jag gått o lagt mig och det är absolut förbjudet när man sover så bart som jag gjorde, hade linne och trosor och filt på mig. Hon menade att även om jag la mig före Mehmet så skulle jag ha stängt dörren och låst, men jag hade bara putt igen dörren så att det var en liten, liten glipa. Det var inte acceptabelt sålänge det fanns andra män i huset. Ja, nu snackar vi kulturkrock =S
På vägen till flygplatsen grinade jag för mig själv i baksätet. Jag var så sjuk och så otroligt orolig för hur min 12tim resa hem skulle gå med de här magbesvären. Mehmet sa inte ett ljud på hela vägen eftersom han var så otrolig för mig och kände sig så hjälplös, samtidigt som tusen andra saker snurrade i huvet på honom. Bara det faktum att vi skulle skiljas åt och inte kunna träffas på 6 veckor fick oss att bli så otroligt ledsna. Varken han eller jag visste hur vi skulle hantera situationen. Men jag ville i första hand bara HEM, hem till mitt, min egen toalett, min egen lägenhet, min egen säng.
Resan hem gick i alla fall hur bra som helst, inga incidenter alls. Min underbara syster hämtade mig på stationen när jag anlände med tåget och skjutsade mig hem. Så fort jag klev ut ur bilen och kände att jag var hemma så kund jag äntligen slappna av. Jag börjad ulka som en gris o sen kom spyorna, rakt ut utanför min trappuppgång. Senare på kvällen fick jag kräkas igen. Men jag var bara så tacksam över att vara hemma så inget annat spelade någon roll.
Efter detta så fick jag sjukskriva mig 1 vecka från jobbet. Jag misstänkte att jag drabbats av Salmonella och min vårdcentral sa det samma, då jag hade alla symptom på det. Men då det ändå var så pass nytt så ville de att jag skulle vänta ett par dagar med att komma in och göra test. Jag blev dock bättre på ett par dagar och slapp söka läkarvård. Idag mår jag helt bra igen och saknar min älskling så jag nästan blir sjuk av det istället =(
På vägen till flygplatsen grinade jag för mig själv i baksätet. Jag var så sjuk och så otroligt orolig för hur min 12tim resa hem skulle gå med de här magbesvären. Mehmet sa inte ett ljud på hela vägen eftersom han var så otrolig för mig och kände sig så hjälplös, samtidigt som tusen andra saker snurrade i huvet på honom. Bara det faktum att vi skulle skiljas åt och inte kunna träffas på 6 veckor fick oss att bli så otroligt ledsna. Varken han eller jag visste hur vi skulle hantera situationen. Men jag ville i första hand bara HEM, hem till mitt, min egen toalett, min egen lägenhet, min egen säng.
Resan hem gick i alla fall hur bra som helst, inga incidenter alls. Min underbara syster hämtade mig på stationen när jag anlände med tåget och skjutsade mig hem. Så fort jag klev ut ur bilen och kände att jag var hemma så kund jag äntligen slappna av. Jag börjad ulka som en gris o sen kom spyorna, rakt ut utanför min trappuppgång. Senare på kvällen fick jag kräkas igen. Men jag var bara så tacksam över att vara hemma så inget annat spelade någon roll.
Efter detta så fick jag sjukskriva mig 1 vecka från jobbet. Jag misstänkte att jag drabbats av Salmonella och min vårdcentral sa det samma, då jag hade alla symptom på det. Men då det ändå var så pass nytt så ville de att jag skulle vänta ett par dagar med att komma in och göra test. Jag blev dock bättre på ett par dagar och slapp söka läkarvård. Idag mår jag helt bra igen och saknar min älskling så jag nästan blir sjuk av det istället =(
Dag 9
Jag var så sjuk när jag vaknade denna sista dag. Med vetskapen om att jag skulle packa mina resväskor och sen sitta på en buss i detta tillstånden, gjorde att jag bröt ihop både en och två gånger under dagen. Och inte fick jag vara ifred och packa heller. Alla kom in i rummet o störde mig hela tiden och jag försökte verkligen att vara så artig jag kunde. Men jag var så dålig och så trött så jag vet knappt vad jag sa. Mamma Perihan ville skicka med mig halva bohaget hem. Hon trugade på mig 5kg mat av olika slag - bibersås, chilipeppar, ris, fårost, kakor mm. Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för henne att jag kan inte ta med mig allt detta, för jag kommer få betala bagageövervikt på flyget o det kan jag inte göra. Men hon lyssnade inte på det örat och ville att jag både skulle packa ner en spegel o lite andra saker. Jag fick tacka o buga för alla saker och la ner dem i väskan, men när hon sedan lämnat rummet så fick jag packa ur dem igen och ställa tillbaka dem på dina ordinarie platser.
På förmiddagen skulle vi ta bussen in till Gaziantep. Jag hade total panik och kunde inte tänka på annat än hur det skulle gå om jag akut skulle behöva en toalett eller om jag skulle behöva kräkas. Mehmet lovade mig att säga åt busschaffören i så fall. Det blev ett ganska så snabbt hejdå till familjen, kramar, kindpussar och jag tackade så hjärtligt jag kunde för allt jag fått hos dem den gångna veckan och lovade att komma tillbaka till byn igen. Mamma följde oss till bussen som redan stod o väntade. Hon var så ledsen så hon grät och kramade o pussade mig gång på gång på gång. Jag hade också svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg hur ledsen hon var och hur mycket hon tykte om att ha mig där. Jag hade haft en jättebra vistelse i byn och blivit så väl omhändertagen, men med tanke på i vilken form jag var vid det här laget med feber, magont, illamående o allt annat så ville jag bara åka, jag ville åka NU.
Bussen till Gaziantep skulle ta 2,5tim. Jag har normalt inte några problem med att resa under lång tid, är inte så bekväm av mig på det området. Men NU liksom... Resan gick jättebra utan missöden. Mehmet berättade att när vi kom fram så skulle kusin Erol komma o hämta oss med bilen på busshållsplatsen men att vi fick skynda oss då han hade ont om tid då han var på en förlovningsfest och grejade. Mehmet nämnde snabbt att det kanske kunde vara kul för mig att se en sådan fest. Jag mumlade väll något svar tillbaka och tänkte mig att om jag vill gå om jag piggnar på mig så kan vi ju bestämma det sen. Då kan vi ju ta en dusch hos fastern och göra oss fina och gå till festen. Att så skulle ske var dock en chans på miljonen, för jag var verkligen dålig. Visst, trodde jag ja! Ett långt toabesök blev det på busstationen där jag spraymålade hela toaletten. Jag grinade nästan för jag var så sjuk och började bli svag i kroppen. Jag kunde inte tänka på något annat än att få komma hem till fastern och gå på en VANLIG toalett, den första på över en vecka.
Vi hoppade in i Erols bil. Jag blundade några minuter tills bilen stannat. Och DÅ!!! Jag tittar upp och känner inte alls igen mig... Dårarna har kört mig raka vägen till förlovningsfesten. 10meter bort från bilen sitter flera hundra personer på plaststolar och umgås och festar. Ja, då brast det för Marie, kan jag säga. Jag kunde inte tro att det var sant. Hur kunde dom bara göra såhär mot mig??? Jag blev så jävla arg på Mehmet och jag bara stenvägrade att gå vidare till festen o folksamlingen. Mehemt blev skitarg på mig och undrade vad problemet var och vad jag höll på med. Jag var så otroligt magsjuk, jag ville bara hem hem hem och gå på en vanlig toalett och sen gå och lägga mig. Jag var dessutom inte representabel för fem öre i mina vardagskläder, för djup uringning på tröjan, tygskor med fårbajs på, lätt fett hår och blek i ansiktet.
Det tog kanske 1min, jag stod gömd bakom en husknut och mitt ansikte hade ändrat färg från vitt till knallrött av ilska och upprördhet. Då säger Mehmet "Great, nu kommer mina kusiner här, Marie kom hit". Ja, vad hade jag att välja på. Jag fick lägga på det falskaste lendet i världshistorien, kindpussa alla och säga hej. Där efter var det bara att ge sig in i smeten och hälsa på 200 av de närmnsta släktingarna. Att jag pallade detta var bara ett under. Jag framstod nog inte som något kap direkt och jag var fortfarande så arg att jag vägrade visa god min. Vi gick in i huset som ägdes av den förlovade tjejens föräldrar. Där satte jag mig i ett hörn, blev serverad en papperstallrik med ett äpple, en apelsin, en oskalad morot och fyra baklava. Jag var skapligt illamående och fick tvinga i mig hörnet på en baklava kaka. Till min räddning så kom fastern som förstod hur sjuk jag var. Hon meddelade att vi kunde åka hem bara en halvtimma senare. Tack gode gud för lite jävla förståelse, den första människa som förstod mig efter 2 dagars sjukdom.
När jag klev in i fasterns lägenhet så spände jag ögonn i Mehmet. Han förstod direkt att det var toaletten jag var ute efter. Fastern tog min hand och visade mig dit, himmelriket. Jag kunde nästan inte hålla tårarna tillbaka och sa bara "Cok, cok, cok guzel. Prisad vare gud". Ja, om hon förstod vad jag menade, det undrar jag fortfarande. Och vilken lycka... vanlig hederlig toalett, toalettpapper i obegränsad mängd. Jag var så otroligt lycklig! Jag satte mig sedan och försökte vara social med familjen. Men efter nån timma så kunde jag knappt inte sitta upprätt utan fick be fastern om en säng att vila i. Jag somnade på en bäddsoffa på två sekunder och sov som en stock i ett par timmar. Där efter väkte Mehmet mig. Jag satt ytterligare en timma och försökte vara trevlig tillsammans med familjen men det var helt meningslöst. Jag ville bara gå o lägga mig. Jag o Mehmet fick ett eget sovrum med en superskön dubbelsäng. Bara vetskapen om att jag skulle behöva gå upp kl. 05 nästa morgon skrämde mig rejält. Vi var tvungna att vara på flygplatsen redan kl. 06 eftersom mitt flyg skulle gå kl. 08.
På förmiddagen skulle vi ta bussen in till Gaziantep. Jag hade total panik och kunde inte tänka på annat än hur det skulle gå om jag akut skulle behöva en toalett eller om jag skulle behöva kräkas. Mehmet lovade mig att säga åt busschaffören i så fall. Det blev ett ganska så snabbt hejdå till familjen, kramar, kindpussar och jag tackade så hjärtligt jag kunde för allt jag fått hos dem den gångna veckan och lovade att komma tillbaka till byn igen. Mamma följde oss till bussen som redan stod o väntade. Hon var så ledsen så hon grät och kramade o pussade mig gång på gång på gång. Jag hade också svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg hur ledsen hon var och hur mycket hon tykte om att ha mig där. Jag hade haft en jättebra vistelse i byn och blivit så väl omhändertagen, men med tanke på i vilken form jag var vid det här laget med feber, magont, illamående o allt annat så ville jag bara åka, jag ville åka NU.
Bussen till Gaziantep skulle ta 2,5tim. Jag har normalt inte några problem med att resa under lång tid, är inte så bekväm av mig på det området. Men NU liksom... Resan gick jättebra utan missöden. Mehmet berättade att när vi kom fram så skulle kusin Erol komma o hämta oss med bilen på busshållsplatsen men att vi fick skynda oss då han hade ont om tid då han var på en förlovningsfest och grejade. Mehmet nämnde snabbt att det kanske kunde vara kul för mig att se en sådan fest. Jag mumlade väll något svar tillbaka och tänkte mig att om jag vill gå om jag piggnar på mig så kan vi ju bestämma det sen. Då kan vi ju ta en dusch hos fastern och göra oss fina och gå till festen. Att så skulle ske var dock en chans på miljonen, för jag var verkligen dålig. Visst, trodde jag ja! Ett långt toabesök blev det på busstationen där jag spraymålade hela toaletten. Jag grinade nästan för jag var så sjuk och började bli svag i kroppen. Jag kunde inte tänka på något annat än att få komma hem till fastern och gå på en VANLIG toalett, den första på över en vecka.
Vi hoppade in i Erols bil. Jag blundade några minuter tills bilen stannat. Och DÅ!!! Jag tittar upp och känner inte alls igen mig... Dårarna har kört mig raka vägen till förlovningsfesten. 10meter bort från bilen sitter flera hundra personer på plaststolar och umgås och festar. Ja, då brast det för Marie, kan jag säga. Jag kunde inte tro att det var sant. Hur kunde dom bara göra såhär mot mig??? Jag blev så jävla arg på Mehmet och jag bara stenvägrade att gå vidare till festen o folksamlingen. Mehemt blev skitarg på mig och undrade vad problemet var och vad jag höll på med. Jag var så otroligt magsjuk, jag ville bara hem hem hem och gå på en vanlig toalett och sen gå och lägga mig. Jag var dessutom inte representabel för fem öre i mina vardagskläder, för djup uringning på tröjan, tygskor med fårbajs på, lätt fett hår och blek i ansiktet.
Det tog kanske 1min, jag stod gömd bakom en husknut och mitt ansikte hade ändrat färg från vitt till knallrött av ilska och upprördhet. Då säger Mehmet "Great, nu kommer mina kusiner här, Marie kom hit". Ja, vad hade jag att välja på. Jag fick lägga på det falskaste lendet i världshistorien, kindpussa alla och säga hej. Där efter var det bara att ge sig in i smeten och hälsa på 200 av de närmnsta släktingarna. Att jag pallade detta var bara ett under. Jag framstod nog inte som något kap direkt och jag var fortfarande så arg att jag vägrade visa god min. Vi gick in i huset som ägdes av den förlovade tjejens föräldrar. Där satte jag mig i ett hörn, blev serverad en papperstallrik med ett äpple, en apelsin, en oskalad morot och fyra baklava. Jag var skapligt illamående och fick tvinga i mig hörnet på en baklava kaka. Till min räddning så kom fastern som förstod hur sjuk jag var. Hon meddelade att vi kunde åka hem bara en halvtimma senare. Tack gode gud för lite jävla förståelse, den första människa som förstod mig efter 2 dagars sjukdom.
När jag klev in i fasterns lägenhet så spände jag ögonn i Mehmet. Han förstod direkt att det var toaletten jag var ute efter. Fastern tog min hand och visade mig dit, himmelriket. Jag kunde nästan inte hålla tårarna tillbaka och sa bara "Cok, cok, cok guzel. Prisad vare gud". Ja, om hon förstod vad jag menade, det undrar jag fortfarande. Och vilken lycka... vanlig hederlig toalett, toalettpapper i obegränsad mängd. Jag var så otroligt lycklig! Jag satte mig sedan och försökte vara social med familjen. Men efter nån timma så kunde jag knappt inte sitta upprätt utan fick be fastern om en säng att vila i. Jag somnade på en bäddsoffa på två sekunder och sov som en stock i ett par timmar. Där efter väkte Mehmet mig. Jag satt ytterligare en timma och försökte vara trevlig tillsammans med familjen men det var helt meningslöst. Jag ville bara gå o lägga mig. Jag o Mehmet fick ett eget sovrum med en superskön dubbelsäng. Bara vetskapen om att jag skulle behöva gå upp kl. 05 nästa morgon skrämde mig rejält. Vi var tvungna att vara på flygplatsen redan kl. 06 eftersom mitt flyg skulle gå kl. 08.
Dag 8
När jag vaknade denna dag, efter en hel massa sömn så kände jag mig frisk igen och ingen var ju gladare än jag. Men trots alla timmars sömn så var ändå både jag o Mehmet riktigt trötta denna dagen efter alla besökare som varit under veckan. Och denna dag var inget undantag, fler gäster strömmade till huset. Jag började undra om folk i denna byn inte har något annat att pyssla med, har de inte egna hem, barn o djur att sköta om, hur har de tid med allt detta...?
Frukosten som serverades var väldigt välkommen. Mamma hade gjort sig till och gjort "svensk pizza" till mig igen. Hon var nog orolig att jag skulle svälta ihjäl eftersom jag inte ätit något på kvällen dagen innan, så hon gjorde sig till lite och lagad något som hon viste att jag skulle uppskatta. Och nog uppskattade jag det alltid, mums =) Jag hjälpte till och med till i köket lite för att laga iordning detta och jag tror att familjen blev glad.
Under dagen så kom kusin Murat på besök igen. Så kul att få prata lite Alanya minnen med honom. Dagen bara försvann bakom oss och när kvällen började närma sig så kom åter mina magproblem tillbaka. Jag kunde bara tänka NEJ, NEJ, NEJ, skona mig, snääälllaaa! Men det var för sent. Det var bara att rusa till toaletten och där efter var jag körd. Jag knaprade koltabletter som godis med förhoppning om att bli frisk, men icke. Jag såg bara en utväg... Trots att detta var sista kvällen hemma hos familjen så hade jag inget annat val än att gå o lägga mig.
Det tog inte lång stund förrän mamma Perihan blev orolig för mig. Hon ojjade sig där utanför och bad Mehmet att han skulle väcka mig och be mig komma upp och sitta med familjen, det var ju trots allt sista kvällen. Jag ville ju givetvis inte vara otrevlig, men med tanke på hur sjuk jag vid det här laget var så hade jag inget annat val än att ligga kvar i sängen. Mamma kunde inte acceptera detta. Så efter nån timma så kom hon in i rummet där jag låg, tände i taket, tog in alla ungarna och systern och sa åt mig att kliva upp, hon hade ju bakat kakor till mig. Jag tänkte att när hon ser hur sjuk jag är så lär hon väll ge upp, men icke!!! Hon pratade o pratade på turkiska och jag förstod inget och Mehmet höll sig i bakgrunden. Hon gav sig inte och till slut fick jag ett smärre utbrott. Jag morrad åt Mehmet "Meeeeen, säg åt dom då, gör nått, säg till dom, jag är sjuk så gör nått, du måste förklara". Men det spelade ingen roll, varken vad jag sa eller vad Mehmt än försökte med. Men till slut, efter kanske 15min, så gav sig familjen. Dom lämnade rummet o där utanför så sa hon till Mehmet "Säg åt Marie att inte krossa mitt hjärta, jag vill att hon kommer ut o sätter sig här o äter med oss o umgås". Jag fick ju nästan skämmas, samtidigt som det ju inte var mitt fel att situationen var som den var. Vad kunde jag göra liksom. Jag ville ju bara EN sak - Att bli frisk! Jag kunde bara tänka - TA MIG HEM!!!
Frukosten som serverades var väldigt välkommen. Mamma hade gjort sig till och gjort "svensk pizza" till mig igen. Hon var nog orolig att jag skulle svälta ihjäl eftersom jag inte ätit något på kvällen dagen innan, så hon gjorde sig till lite och lagad något som hon viste att jag skulle uppskatta. Och nog uppskattade jag det alltid, mums =) Jag hjälpte till och med till i köket lite för att laga iordning detta och jag tror att familjen blev glad.
Under dagen så kom kusin Murat på besök igen. Så kul att få prata lite Alanya minnen med honom. Dagen bara försvann bakom oss och när kvällen började närma sig så kom åter mina magproblem tillbaka. Jag kunde bara tänka NEJ, NEJ, NEJ, skona mig, snääälllaaa! Men det var för sent. Det var bara att rusa till toaletten och där efter var jag körd. Jag knaprade koltabletter som godis med förhoppning om att bli frisk, men icke. Jag såg bara en utväg... Trots att detta var sista kvällen hemma hos familjen så hade jag inget annat val än att gå o lägga mig.
Det tog inte lång stund förrän mamma Perihan blev orolig för mig. Hon ojjade sig där utanför och bad Mehmet att han skulle väcka mig och be mig komma upp och sitta med familjen, det var ju trots allt sista kvällen. Jag ville ju givetvis inte vara otrevlig, men med tanke på hur sjuk jag vid det här laget var så hade jag inget annat val än att ligga kvar i sängen. Mamma kunde inte acceptera detta. Så efter nån timma så kom hon in i rummet där jag låg, tände i taket, tog in alla ungarna och systern och sa åt mig att kliva upp, hon hade ju bakat kakor till mig. Jag tänkte att när hon ser hur sjuk jag är så lär hon väll ge upp, men icke!!! Hon pratade o pratade på turkiska och jag förstod inget och Mehmet höll sig i bakgrunden. Hon gav sig inte och till slut fick jag ett smärre utbrott. Jag morrad åt Mehmet "Meeeeen, säg åt dom då, gör nått, säg till dom, jag är sjuk så gör nått, du måste förklara". Men det spelade ingen roll, varken vad jag sa eller vad Mehmt än försökte med. Men till slut, efter kanske 15min, så gav sig familjen. Dom lämnade rummet o där utanför så sa hon till Mehmet "Säg åt Marie att inte krossa mitt hjärta, jag vill att hon kommer ut o sätter sig här o äter med oss o umgås". Jag fick ju nästan skämmas, samtidigt som det ju inte var mitt fel att situationen var som den var. Vad kunde jag göra liksom. Jag ville ju bara EN sak - Att bli frisk! Jag kunde bara tänka - TA MIG HEM!!!
Dag 7
Denna dag hade vi planerat att besöka Besni, närmsta civiliserade stad =) Vi gick upp redan 7 på morgonen och gjorde oss iordning. Vi fick veta att några män från byn ändå var påväg in till Besni så vi fick åka med i deras bil. Det gick ju lite snabbare än att ta bussen och det var väldigt snällt. Besni var en liten stad men där gick det att finna det mesta man kan behöva. Varken jag eller Mehmet hade några direkta pengar att handla för men det var kul att kolla runt. Vi började med en supergod frukost på en restaurang. Mehmet ansträngde sig verkligen att hitta en av de bättre restaurangerna där som inte kändes smutsig eller tråkig. Vi fick jättegott färskt bröd, ost, stekt ägg, oliver, mjukost o lite annat gott. Jag drack också det första glaset cola på en hel vecka. Lyckan var total!
Vi kikade vidare lite och vi hittade till slut till Nüfüs kontoret där Mehmet skrev ut ett utdrag från den turkiska familjeboken, som behövdes för UT ansökan. Där efter kikade vi in på en liten bazar, vi var inne i en festklädes affär och gick till ett interntcafé samt ett besök hos en veterinär för att köpa medicin till familjens djur. Där efter tog vi en fika på ett café. Jag bad till högre makter att det skulle finnas en vanlig toalett där, men icke! Cafeägaren var väldigt vänlig och ordnade fram allt fika vi var sugna på. Jag beställde chokladkakor o minuten efter så hade han trollat fram det.
Efter många timmar var det dags att styra kostan hem till byn igen. Vi fick ta bussen. Vi gick en bra bit och när vi kom fram så talade Mehmet om att vi kunde sätta oss i bussen o vänta så länge, men att den skulle gå först om 1-1,5tim. Men herregud, sa jag, hur är det möjligt. Varför sa du inte det innan vi gick hit. Ja, det var ingen idé att diskutera saken utan bara att gilla läget. När vi då alla passagerar suttit där o väntat i en hel evighet så gick då äntligen bussen. Ja, vad händer då. När vi åkt i 1min så svänger chaufören in på en däckverkstad och där ska han hämta två traktordäck som de ska få upp på busstaket. Jag kollade på Mehmet o sa "Hur kan detta ens vara möjligt??? Varför hämtade han inte däcken under tiden som alla satt o väntade på att bussen skulle gå. Nu får ju ALLA sitta o vänta igen. Hur hade det varit om han ordnat det här när han ändå bara stod o väntade på busstationen". Som om inte detta med däcken vore nog så åkte han några minuter längre bort o där skulle han hämta säckar med mjöl. Ja, man slutar liksom aldrig att förvånas i detta land.
Hemma i byn efter en lång men omväxlande dag så ville vi bara ta det lugnt resten av kvällen.... MEN det ville inte mamma Perihan. Hon tyckte istället att vi skulle ha lite skoj, så hon kommer in i vårt rum med en hel hög med kläder.... hennes kläder! Resultatet kan ni se nedan och kommentarer är överflödiga. Mehmet tyckte jag var gullig... han måste vara skelögd. Behöver jag säga att jag aldrig i hela universum skulle klä mig som en turkatant...? Efter långt övervägande och djup ångest så bjuder jag ändå på dessa bilder ;)
Vi kikade vidare lite och vi hittade till slut till Nüfüs kontoret där Mehmet skrev ut ett utdrag från den turkiska familjeboken, som behövdes för UT ansökan. Där efter kikade vi in på en liten bazar, vi var inne i en festklädes affär och gick till ett interntcafé samt ett besök hos en veterinär för att köpa medicin till familjens djur. Där efter tog vi en fika på ett café. Jag bad till högre makter att det skulle finnas en vanlig toalett där, men icke! Cafeägaren var väldigt vänlig och ordnade fram allt fika vi var sugna på. Jag beställde chokladkakor o minuten efter så hade han trollat fram det.
Efter många timmar var det dags att styra kostan hem till byn igen. Vi fick ta bussen. Vi gick en bra bit och när vi kom fram så talade Mehmet om att vi kunde sätta oss i bussen o vänta så länge, men att den skulle gå först om 1-1,5tim. Men herregud, sa jag, hur är det möjligt. Varför sa du inte det innan vi gick hit. Ja, det var ingen idé att diskutera saken utan bara att gilla läget. När vi då alla passagerar suttit där o väntat i en hel evighet så gick då äntligen bussen. Ja, vad händer då. När vi åkt i 1min så svänger chaufören in på en däckverkstad och där ska han hämta två traktordäck som de ska få upp på busstaket. Jag kollade på Mehmet o sa "Hur kan detta ens vara möjligt??? Varför hämtade han inte däcken under tiden som alla satt o väntade på att bussen skulle gå. Nu får ju ALLA sitta o vänta igen. Hur hade det varit om han ordnat det här när han ändå bara stod o väntade på busstationen". Som om inte detta med däcken vore nog så åkte han några minuter längre bort o där skulle han hämta säckar med mjöl. Ja, man slutar liksom aldrig att förvånas i detta land.
Hemma i byn efter en lång men omväxlande dag så ville vi bara ta det lugnt resten av kvällen.... MEN det ville inte mamma Perihan. Hon tyckte istället att vi skulle ha lite skoj, så hon kommer in i vårt rum med en hel hög med kläder.... hennes kläder! Resultatet kan ni se nedan och kommentarer är överflödiga. Mehmet tyckte jag var gullig... han måste vara skelögd. Behöver jag säga att jag aldrig i hela universum skulle klä mig som en turkatant...? Efter långt övervägande och djup ångest så bjuder jag ändå på dessa bilder ;)
Efter detta extremt roliga moment så började jag bli lite dålig. Magvärk kom så sakta krypande, feber och illamående infann sig och frossa fick jag också. Jag kastade mig på koltabletterna jag tagit med mig i fall om att. Det var ju bara att konstatera, jag hade dragit på mig min första magsjuka. Denna kväll blev inte så värst kul. Jag la mig skittidigt och sov i 14tim. Utanför rummet var familjen lätt förtvivlad och visste inte vad de skulle göra. Lämna mig ifred var väll min högsta önskan just då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)