Denna dag är precis som gårdagen. Jag är nedstämd och helt håglös och någon tycks ha tryckt på PAUS-knappen i mitt liv. Livet känns som ett enda stort vacuum i de perioder som jag inte får vara tillsammans med Mehmet.
Jag älskar honom så otroligt mycket. Jag är så hel tillsammans med honom. När jag får vara nära honom och titta på honom så känner jag mig så glad, så stolt, så varm, så lycklig. Då ser jag så ljust på framtiden. Mehmet o jag har så lika tankar om hur vi ska leva vårt liv, våra framtidsplaner är de samma och bara det känns helt fantastiskt. Jag blir nästan tårögd när han berättar om sina tankar om oss långt in i framtiden, för det är så vackert och så slående likt mina egna tankar. Den mannen har ett så otroligt gott hjärta.
Det skär i hjärtat och gör ont i bröstet när jag tänker på att jag o Mehmet inte får dela våra värdefulla livets timmar med varandra här och nu. Att vår livssituation ska behöva ställa till det såhär. Jag tänker på alla bortkastade dagar som vi så innerligt hade önskat att få dela tillsammans. För det är precis så det känns... Alla dagar mellan gångerna vi träffas är just bortkastade dagar.
16 tråkiga dygn kvar innan jag landar i Antalya. Bara att insupa den småvarma, friska försommar-Turkiet-värmen när man kliver av planet gör att ett lyckorus går genom hela kroppen. Och då vet jag också att det inte är många timmar kvar tills jag möt av min älsklings härligt breda leende och varma famn. Jag känner alltid när han kramar om mig hur otroligt mycket han längtat efter mig och jag tror att han ser på mina blanka, suktande ögon hur mycket jag saknat honom och längtat.
För ett par år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den äkta och sanna, totala kärleken. Men när jag fann Mehmet så visste jag att han var The One. Man tror det är en kliché men "När man funnit den rätte så vet man bara det" - så sant som det är sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar