Dag 9

Jag var så sjuk när jag vaknade denna sista dag. Med vetskapen om att jag skulle packa mina resväskor och sen sitta på en buss i detta tillstånden, gjorde att jag bröt ihop både en och två gånger under dagen. Och inte fick jag vara ifred och packa heller. Alla kom in i rummet o störde mig hela tiden och jag försökte verkligen att vara så artig jag kunde. Men jag var så dålig och så trött så jag vet knappt vad jag sa. Mamma Perihan ville skicka med mig halva bohaget hem. Hon trugade på mig 5kg mat av olika slag - bibersås, chilipeppar, ris, fårost, kakor mm. Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för henne att jag kan inte ta med mig allt detta, för jag kommer få betala bagageövervikt på flyget o det kan jag inte göra. Men hon lyssnade inte på det örat och ville att jag både skulle packa ner en spegel o lite andra saker. Jag fick tacka o buga för alla saker och la ner dem i väskan, men när hon sedan lämnat rummet så fick jag packa ur dem igen och ställa tillbaka dem på dina ordinarie platser.

På förmiddagen skulle vi ta bussen in till Gaziantep. Jag hade total panik och kunde inte tänka på annat än hur det skulle gå om jag akut skulle behöva en toalett eller om jag skulle behöva kräkas. Mehmet lovade mig att säga åt busschaffören i så fall. Det blev ett ganska så snabbt hejdå till familjen, kramar, kindpussar och jag tackade så hjärtligt jag kunde för allt jag fått hos dem den gångna veckan och lovade att komma tillbaka till byn igen. Mamma följde oss till bussen som redan stod o väntade. Hon var så ledsen så hon grät och kramade o pussade mig gång på gång på gång. Jag hade också svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg hur ledsen hon var och hur mycket hon tykte om att ha mig där. Jag hade haft en jättebra vistelse i byn och blivit så väl omhändertagen, men med tanke på i vilken form jag var vid det här laget med feber, magont, illamående o allt annat så ville jag bara åka, jag ville åka NU.

Bussen till Gaziantep skulle ta 2,5tim. Jag har normalt inte några problem med att resa under lång tid, är inte så bekväm av mig på det området. Men NU liksom... Resan gick jättebra utan missöden. Mehmet berättade att när vi kom fram så skulle kusin Erol komma o hämta oss med bilen på busshållsplatsen men att vi fick skynda oss då han hade ont om tid då han var på en förlovningsfest och grejade. Mehmet nämnde snabbt att det kanske kunde vara kul för mig att se en sådan fest. Jag mumlade väll något svar tillbaka och tänkte mig att om jag vill gå om jag piggnar på mig så kan vi ju bestämma det sen. Då kan vi ju ta en dusch hos fastern och göra oss fina och gå till festen. Att så skulle ske var dock en chans på miljonen, för jag var verkligen dålig. Visst, trodde jag ja! Ett långt toabesök blev det på busstationen där jag spraymålade hela toaletten. Jag grinade nästan för jag var så sjuk och började bli svag i kroppen. Jag kunde inte tänka på något annat än att få komma hem till fastern och gå på en VANLIG toalett, den första på över en vecka.

Vi hoppade in i Erols bil. Jag blundade några minuter tills bilen stannat. Och DÅ!!! Jag tittar upp och känner inte alls igen mig... Dårarna har kört mig raka vägen till förlovningsfesten. 10meter bort från bilen sitter flera hundra personer på plaststolar och umgås och festar. Ja, då brast det för Marie, kan jag säga. Jag kunde inte tro att det var sant. Hur kunde dom bara göra såhär mot mig??? Jag blev så jävla arg på Mehmet och jag bara stenvägrade att gå vidare till festen o folksamlingen. Mehemt blev skitarg på mig och undrade vad problemet var och vad jag höll på med. Jag var så otroligt magsjuk, jag ville bara hem hem hem och gå på en vanlig toalett och sen gå och lägga mig. Jag var dessutom inte representabel för fem öre i mina vardagskläder, för djup uringning på tröjan, tygskor med fårbajs på, lätt fett hår och blek i ansiktet.

Det tog kanske 1min, jag stod gömd bakom en husknut och mitt ansikte hade ändrat färg från vitt till knallrött av ilska och upprördhet. Då säger Mehmet "Great, nu kommer mina kusiner här, Marie kom hit". Ja, vad hade jag att välja på. Jag fick lägga på det falskaste lendet i världshistorien, kindpussa alla och säga hej. Där efter var det bara att ge sig in i smeten och hälsa på 200 av de närmnsta släktingarna. Att jag pallade detta var bara ett under. Jag framstod nog inte som något kap direkt och jag var fortfarande så arg att jag vägrade visa god min. Vi gick in i huset som ägdes av den förlovade tjejens föräldrar. Där satte jag mig i ett hörn, blev serverad en papperstallrik med ett äpple, en apelsin, en oskalad morot och fyra baklava. Jag var skapligt illamående och fick tvinga i mig hörnet på en baklava kaka. Till min räddning så kom fastern som förstod hur sjuk jag var. Hon meddelade att vi kunde åka hem bara en halvtimma senare. Tack gode gud för lite jävla förståelse, den första människa som förstod mig efter 2 dagars sjukdom.

När jag klev in i fasterns lägenhet så spände jag ögonn i Mehmet. Han förstod direkt att det var toaletten jag var ute efter. Fastern tog min hand och visade mig dit, himmelriket. Jag kunde nästan inte hålla tårarna tillbaka och sa bara "Cok, cok, cok guzel. Prisad vare gud". Ja, om hon förstod vad jag menade, det undrar jag fortfarande. Och vilken lycka... vanlig hederlig toalett, toalettpapper i obegränsad mängd. Jag var så otroligt lycklig! Jag satte mig sedan och försökte vara social med familjen. Men efter nån timma så kunde jag knappt inte sitta upprätt utan fick be fastern om en säng att vila i. Jag somnade på en bäddsoffa på två sekunder och sov som en stock i ett par timmar. Där efter väkte Mehmet mig. Jag satt ytterligare en timma och försökte vara trevlig tillsammans med familjen men det var helt meningslöst. Jag ville bara gå o lägga mig. Jag o Mehmet fick ett eget sovrum med en superskön dubbelsäng. Bara vetskapen om att jag skulle behöva gå upp kl. 05 nästa morgon skrämde mig rejält. Vi var tvungna att vara på flygplatsen redan kl. 06 eftersom mitt flyg skulle gå kl. 08.