När jag vaknade denna dag, efter en hel massa sömn så kände jag mig frisk igen och ingen var ju gladare än jag. Men trots alla timmars sömn så var ändå både jag o Mehmet riktigt trötta denna dagen efter alla besökare som varit under veckan. Och denna dag var inget undantag, fler gäster strömmade till huset. Jag började undra om folk i denna byn inte har något annat att pyssla med, har de inte egna hem, barn o djur att sköta om, hur har de tid med allt detta...?
Frukosten som serverades var väldigt välkommen. Mamma hade gjort sig till och gjort "svensk pizza" till mig igen. Hon var nog orolig att jag skulle svälta ihjäl eftersom jag inte ätit något på kvällen dagen innan, så hon gjorde sig till lite och lagad något som hon viste att jag skulle uppskatta. Och nog uppskattade jag det alltid, mums =) Jag hjälpte till och med till i köket lite för att laga iordning detta och jag tror att familjen blev glad.
Under dagen så kom kusin Murat på besök igen. Så kul att få prata lite Alanya minnen med honom. Dagen bara försvann bakom oss och när kvällen började närma sig så kom åter mina magproblem tillbaka. Jag kunde bara tänka NEJ, NEJ, NEJ, skona mig, snääälllaaa! Men det var för sent. Det var bara att rusa till toaletten och där efter var jag körd. Jag knaprade koltabletter som godis med förhoppning om att bli frisk, men icke. Jag såg bara en utväg... Trots att detta var sista kvällen hemma hos familjen så hade jag inget annat val än att gå o lägga mig.
Det tog inte lång stund förrän mamma Perihan blev orolig för mig. Hon ojjade sig där utanför och bad Mehmet att han skulle väcka mig och be mig komma upp och sitta med familjen, det var ju trots allt sista kvällen. Jag ville ju givetvis inte vara otrevlig, men med tanke på hur sjuk jag vid det här laget var så hade jag inget annat val än att ligga kvar i sängen. Mamma kunde inte acceptera detta. Så efter nån timma så kom hon in i rummet där jag låg, tände i taket, tog in alla ungarna och systern och sa åt mig att kliva upp, hon hade ju bakat kakor till mig. Jag tänkte att när hon ser hur sjuk jag är så lär hon väll ge upp, men icke!!! Hon pratade o pratade på turkiska och jag förstod inget och Mehmet höll sig i bakgrunden. Hon gav sig inte och till slut fick jag ett smärre utbrott. Jag morrad åt Mehmet "Meeeeen, säg åt dom då, gör nått, säg till dom, jag är sjuk så gör nått, du måste förklara". Men det spelade ingen roll, varken vad jag sa eller vad Mehmt än försökte med. Men till slut, efter kanske 15min, så gav sig familjen. Dom lämnade rummet o där utanför så sa hon till Mehmet "Säg åt Marie att inte krossa mitt hjärta, jag vill att hon kommer ut o sätter sig här o äter med oss o umgås". Jag fick ju nästan skämmas, samtidigt som det ju inte var mitt fel att situationen var som den var. Vad kunde jag göra liksom. Jag ville ju bara EN sak - Att bli frisk! Jag kunde bara tänka - TA MIG HEM!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar