Dag 7

Denna dag hade vi planerat att besöka Besni, närmsta civiliserade stad =) Vi gick upp redan 7 på morgonen och gjorde oss iordning. Vi fick veta att några män från byn ändå var påväg in till Besni så vi fick åka med i deras bil. Det gick ju lite snabbare än att ta bussen och det var väldigt snällt. Besni var en liten stad men där gick det att finna det mesta man kan behöva. Varken jag eller Mehmet hade några direkta pengar att handla för men det var kul att kolla runt. Vi började med en supergod frukost på en restaurang. Mehmet ansträngde sig verkligen att hitta en av de bättre restaurangerna där som inte kändes smutsig eller tråkig. Vi fick jättegott färskt bröd, ost, stekt ägg, oliver, mjukost o lite annat gott. Jag drack också det första glaset cola på en hel vecka. Lyckan var total!

Vi kikade vidare lite och vi hittade till slut till Nüfüs kontoret där Mehmet skrev ut ett utdrag från den turkiska familjeboken, som behövdes för UT ansökan. Där efter kikade vi in på en liten bazar, vi var inne i en festklädes affär och gick till ett interntcafé samt ett besök hos en veterinär för att köpa medicin till familjens djur. Där efter tog vi en fika på ett café. Jag bad till högre makter att det skulle finnas en vanlig toalett där, men icke! Cafeägaren var väldigt vänlig och ordnade fram allt fika vi var sugna på. Jag beställde chokladkakor o minuten efter så hade han trollat fram det.

Efter många timmar var det dags att styra kostan hem till byn igen. Vi fick ta bussen. Vi gick en bra bit och när vi kom fram så talade Mehmet om att vi kunde sätta oss i bussen o vänta så länge, men att den skulle gå först om 1-1,5tim. Men herregud, sa jag, hur är det möjligt. Varför sa du inte det innan vi gick hit. Ja, det var ingen idé att diskutera saken utan bara att gilla läget. När vi då alla passagerar suttit där o väntat i en hel evighet så gick då äntligen bussen. Ja, vad händer då. När vi åkt i 1min så svänger chaufören in på en däckverkstad och där ska han hämta två traktordäck som de ska få upp på busstaket. Jag kollade på Mehmet o sa "Hur kan detta ens vara möjligt??? Varför hämtade han inte däcken under tiden som alla satt o väntade på att bussen skulle gå. Nu får ju ALLA sitta o vänta igen. Hur hade det varit om han ordnat det här när han ändå bara stod o väntade på busstationen". Som om inte detta med däcken vore nog så åkte han några minuter längre bort o där skulle han hämta säckar med mjöl. Ja, man slutar liksom aldrig att förvånas i detta land.

Hemma i byn efter en lång men omväxlande dag så ville vi bara ta det lugnt resten av kvällen.... MEN det ville inte mamma Perihan. Hon tyckte istället att vi skulle ha lite skoj, så hon kommer in i vårt rum med en hel hög med kläder.... hennes kläder! Resultatet kan ni se nedan och kommentarer är överflödiga. Mehmet tyckte jag var gullig... han måste vara skelögd. Behöver jag säga att jag aldrig i hela universum skulle klä mig som en turkatant...? Efter långt övervägande och djup ångest så bjuder jag ändå på dessa bilder ;)

Efter detta extremt roliga moment så började jag bli lite dålig. Magvärk kom så sakta krypande, feber och illamående infann sig och frossa fick jag också. Jag kastade mig på koltabletterna jag tagit med mig i fall om att. Det var ju bara att konstatera, jag hade dragit på mig min första magsjuka. Denna kväll blev inte så värst kul. Jag la mig skittidigt och sov i 14tim. Utanför rummet var familjen lätt förtvivlad och visste inte vad de skulle göra. Lämna mig ifred var väll min högsta önskan just då.