Dag 6

Nästa dag blev lugn när det gäller besöken. Endast en person kom för att kolla på mig, som vid det här laget hade vant mig lite vid att känna mig som ett utställningsföremål. Och det var tur att det inte kom fler för de gångna dagarna började ta ut sin rätt. Efter all spänning och nervositet som varit så kund man inte känna sig annat än slutkörd nu när man börjat slappna av helt med familjen i sin helhet.

Under dagen så njöt vi bara ute i det sköna vädret. Jag o Mehmt plockade ägg som deras hönor värpt på väl utvalda ställen. Jag fick också klappa fåren och åsnan, så söta dom var =) Åsnan var jättefin och snäll.

Vi bestämde oss för att sätta oss och börja kika på alla papper för ansökan om Uppehållstillståndet. Mehmet har ju alltså tid den 29 mars på Ambassaden för inlämning av dessa och en intervju. Och det var en gedigen lunta med papper jag tagit med. Mehmet fick hjärtklappning och panik, då han inte gillar pappersarbete. Och dessa blanketter är ju som upplagda för att man skall bli osams under tiden man fyller i dem. Vi lyckades i alla fall riktigt bra under de typ 3 TIMMAR vi satt. Det var ju inte en kopia av allt, utan allt skulle ju fyllas i i 2 exemplar.

På kvällen lagade mamma Perihan supergod mat. Hon gjorde något som påminde om svensk pizza, vilket Mehmet vet är det godaste jag vet. Hon bakade alltså normalstora tunnbröd och på där så kletade hon en röra som bestod av någon grön grönsak och pumpa som kokats ihop. Brödet vek hon sen på mitten och gräddade över öppen eld i deras lilla uthus som ni ser i nederkant av bilden. Ja om jag hade kunnat äta 20 av de där ostrullarna, så kunde jag nog ätit 40 av de här. Såååå goda!

Senare så flippade familjen ur lite. Även under de enklaste levnadsförhållandena så vill man ju ändå ha kul i vardagen. Så jag och mamman bröt arm. Och trots hennes muskelvärk och krämper så vann hon, skitstark är hon. Supermorsan liksom =) Mehmet o hans mamma hade också brottningsmatch inne i vardagsrummet som ni ser på bilden. Haha, jag skrattade så jag låg dubbel. Och där efter hade vi alla fotbollsmatch med barnen i hallen.

Det sista vi gjorde på kvällen var att hjälpa Mehmets 12-åriga lillebror Halil med engelska-läxan. Jag visste ju att barnen läste engelska i skolan men förväntade mig inte att han skulle vara något geni i ämnet pga att jag vet att det är lite si och så med skolgången i det här landet. Att han dock inte kunde ett enda ord engelska, hade jag inte riktigt räknat med. Jag förstod inte alls först hur vi skulle gå tillväga för att göra hans läxa då han ju inte kunde någon engelska alls. Men jag lyckades sedan hitta ett sätt och jag hoppas av hela mitt hjärta att han lärde sig liiiite, liiiite i alla fall. Det skar i hjärtat på mig att se att det får gå till sådär med barnens skolgång, att de inte lär sig något trots att de kanske läser ett o samma ämne i flera år. Man kände sig så otroligt hjälplös. Jag erbjöd mig sedan dagen efter att lära Halil lite grundläggande engelska på egen hand, från början liksom, men han ville inte. Och det förstår jag mycket väl. Varken lärare eller föräldrar uppmuntrar dem till att lära sig något så oanvändbart som engelska och ett helt främmande språk känns ju naturligtvis svårt, komplicerat och ointressant för barnen. Man vill göra så mycket, men det gick tyvärr inte.