Dag 2

På morgonen sov vi länge och gick sedan upp för att dusha och äta en underbar bufféfrukost. Såklart så strulade det med internetbetalningen jag gjort för frukosten så jag gjorde mig halvt osams med hotellchefen och tvingades betala frukosten kontant, samt krävde hans visitkort så jag skulle kunna reda ut alla missförstånd när jag kommit hem igen. Frukosten var i alla fall supersmarrig och vi satt ute i solen och åt den. Jag blev röd som en hummer i ansiktet :)


När vi packat ihop alla väskor o presenter som jag tagit med för en hel armé så ringde vi till Erol som även idag lovat att köra runt på oss. Han kom till hotellet efter en litn stund och vi åkte direkt vidare till Erols familj, alltså till Mehmets faster för att hälsa på. Jag var måttligt avslappnad kan jag säga, jag hade aldrig satt min fot i ett äkta turkahem förut och visste inte hur hon bodde eller var. Det visade sig att fastern bodde i en av de flådigaste lägenheterna i hela stan. Den var otroligt lyxigt utrustad och på ett par hundra kvadrat typ. Jacuzzi, kristallbollar i taket, silverfärgad mosaik och silverinslag i de marmorerade skåpsluckorna. Flashigt värre kan jag säga. Vi stannade i säkert tre timmar, och med tiden som gått så var det hög tid för ett toalettbesök. Och givetvis så visade Mehmet mig till turktoan, tack för den =( Eftersom jag inte fattade hur man skulle spola i en lyxig turktoa så kunde jag helt enkelt inte göra mina behov utan fick lov att knipa några timmar till. Jag hade ju oroat mig som sjutton för detta med turktoa i flera månader innan denna resa och jag hade bara gått igenom instruktionerna för hur man spolar på en enkel toa på golvet där det bara är en vanlig vattenslang. Men hur man spolar på en toa med två små kranar nere vid tolvet och en stor kran på väggen, det var för mig ett mysterium.

På bilden nedan ser ni fastern till vänster, Erol till höger och Erols syster till vänster om honom i bild.

Efter ett tag började det bli dags att styra färden mot byn Iznik och hem till Mehmets familj. Jag var skiiiitnervös. Erol var snäll som körde oss dit, fast det tog 1,5tim enkel väg. Vi hoppade in i bilen och hade en väldigt angenäm färd med riktigt bra partymusik i högtalarna. Och byn låg bortom alla dom andra byarna kan jag säga. Det var många nyfikna blickar som riktades in mot vår bil när vi körde igenom små samhällen med byfolk som inte ser så mycket annat än just sin egen by. Vi började närma oss Iznik och Mehmet pekade ut det långt borta i horizonten.

Vi var framme!!! Gud, give mig styrka. Det var detta som skådade mitt norra öga.

En mindre bergsklättring, och med andan i halsen o röd i ansiktet började jag klättra mig sakta uppåt med kassar o blommor. Halvvägs så möttes jag av pappa Mustafa och mamma Perihan som var minst lika nervösa som jag. Mamma tog min hand och hjälpte mig upp mellan stenarna o det enda jag kunde tänka var "Oj, jag känner mig helt fel klädd, för fint klädd och hälsade jag rätt med ett par kindpussar". Vi kom upp till huset o möttes av syster Zeynep och barnen som stirrade på mig som om jag vore den första vita människan i Afrika. Om jag var en chock för dem så är det inte en tiondel av hur jag upplevde deras hem inklusive omgivning. Men då jag var förberedd på att få en chock så mildrades den ändå något.

Inne i huset så blev jag visad runt och fick se rummet som min underbara Mehmet totalrenoverat åt oss under de senaste veckorna. Allt ifrån att mura väggarna till att putsa dem, måla lila både i rummet och i resten av huset, inreda med en ny soffgrupp o andra möbler och lite prydnadssaker. Jag hade inget att klaga på och han hade gjort det så fint enbart för min skull.

När jag lastat av sakerna i vårt rum, som vi faktiskt skulle få ha för oss själva så gick vi husesyn i resten av huset. Jag vet inte om utedasset eller "vardagsrummt/allrummet" var den största chocken, jag tror det var vardagsrummet faktiskt. Även om jag hört och sett att de flesta turkfamiljer sitter på golvet när de både äter, sover och umgås, så hade jag ändå inte föreställt mig det såhär. Ett tomt rum med bara mattor på golvet, en vedkamin mitt på golvet och en tv på ett bort och inget annat. Jag vet inte vad jag tänkte när jag såg det, jag var väldigt förvirrad vid det här laget och kunde bara tänka "Ska jag vara o leva här i över en vecka...?"

Efter att ha kikat runt i huset så dukades det fram mat, självklart på golvet. Förutom att det kändes som en fobi att sitta o äta på golvet på en Sofra så kändes det lika jobbigt att sitta där med hela familjen inkluderat mamma, pappa, Mehmet, systern och 5 småbarn. Jag servrades jättegod mat, men hur lätt var det att äta något när man var så nervös att man nästan hade gråten i halsen. På bilden ser ni mamma, lillebror Erol, systern med lille Mert.

När vi sitter där, avslappnade som aldrig förr *ironi* så kommer helt plötsligt mamma Perihan in med ett litet fat med salt o peppar på som hon för i en cirkel först över mitt huvud och sen runt huvet på alla de andra. Där efter kastade hon kryddorna i elden. Detta skulle tydligen bringa lycka. Det var bara att le o se glad ut =)

Efter ett tag så kände jag att det var dags för presentutdelning. Jag hade tagit med mig en hel ryggsäck med presenter till alla o var jättenervös över vad de skulle tycka om dem. Visste inte om de skulle tycka det var snålt eller helt fel saker. Vi delade ut dem och de tackade för allt de fick, men sa inte så mycket mer. Först kändes det som att de inte tyckte om dem, men jag tror de var lika rädda som jag för vad jag skulle tycka om deras presenter. Jag fick en himla massa saker, tröja, shalvar byxor, strumpbyxor, sockar, nyckelring, två halsband, bh, rosa o silvrig sjal mm. Vissa saker mer lyckade än andra, kan man nog sammanfatta det =)

Nu var klockan mycket och hög tid för att gå o lägga sig. Med spänd förväntan så väntade jag på att de skulle plocka fram fårulls-bäddarna som Mehmet pratat om så många gånger. Men då mamma Perihan var så stolt över soffan de köpt, som dessutom visad sig vara en bäddsoffa, så valde vi att sova i denna första natten.