Dag 4

Denna dag var jag äntligen utsövd då jag krävde att få sova själv i bäddsoffan, efter den usla natten dagen innan. Och det var väll tur det för den här dagen började det strömma in folk från alla håll o kanter för att komma o titta på mig och träffa mig. Mehmet hade ju förvarnat mig lite lätt innan jag kom till dem att det antagligen skulle komma en hel del folk på besök, men att det skulle komma så många som 15-20 pers en dag, och alla oanmält, det hade jag verkligen inte räknat med. Och man hälsade ju, som den artiga svenska man är, på alla, tog i hand och kindpussades. Men det var knappast någon som presenterade sig med namn eller vad de hade för relation till familjen. Och eftersom alla turkatanter i mina ögon såg likadana ut md långkjol och huckle, så var det jättesvårt för mig att hålla reda på vem som var vem och vem jag hade hälsat på osv.

Till slut la jag ner mina försök att minnas vilka de var och de var på slutet bara en enda stor grupp av människor, som talade ett främmande språk. Jag visste inte några namn, inte om de var släktingar, byfolk eller vänner, inte var de kom ifrån osv. Framåt eftermiddagen höll jag o Mehmet på att bli galna av alla besök där man förväntades sitta med i vardagsrummet för att dricka te och svara på frågor. Den ene hade en dotter som varit i Schweiz, den andres son hade flyttat till Tyskland och någon undrade varför hon inte fått uppehållstillstånd till Frankrike trots att hon varit där på visum två gånger. Jaa, jag kände mig som en extremt dålig hanläggare på migrationsverket.

Mängder av folk hade till slut besökt familjen Dogans hus denna dag. Jag och Mehmt höll på att få ett bryt och han tog undan mig till vårt rum så fort vi hade möjlighet för att jag skulle få en andpaus. Detta hade varit väldigt påfrestande för mig då jag ju i praktiken inte kunde prata med någon utan att ha Mehmet som översättare. Ingen kan ju engelska, någon kunde franska men det hjälpte mig föga. Och vad skulle jag säga till denna folksamling...? Det blev istället så att jag satt helt tyst och pratade endast vid tilltal. Ja tänk er själva att sitta på golvet som man inte är van vid, man ser ut som en hösäck, fötterna o benen o somnar efter 5min och du blir granskad från topp till tå av turktanternas blickar varav dom suckar och ler och man vet inte om de är glada att se en eller bara är falska och sen pratar skit bakom ryggen på en.

På kvällen fick vi äntligen en liiiiten stund för oss själva i vårt rum. Mehmet hade förmanat mig tidigare att jag fick absolut inte låsa dörren själv till rummet, för om jag vred på nyckeln två varv så skulle dörren gå i baklås o vi skulle inte komma ut. Och vad gör Mehmet själv, jo just det, vrider om två varv. Jag försökte behålla lugnet, men när jag insåg att vi förmodlign skulle behöva hoppa ut genom fönstret på andra våning för att komma ut så kom paniken krypande. Tur dock att man har en händig man, tacka gudarna för det. Han hoppade ut genom fönstret så han kom på utsidan av dörren, skruvade loss låsanordningen på utsidan. Han fick sedan klättra upp på en mur för att ta sig in genom fönstret igen och på insidan så fick han slå loss gångjärnen på dörren så att han kunde lyfta bort dörren helt. Svetten hade då lackat sig i pannan på mig i ca 5min och han hade hunnit ropa från utsidan "Dont make me panik". Jag såg liksom framför mig hur dom skulle få ringa bärgaren för att få mig ut genom det smala fönstret som låg ett par meter över marken. Thank you lord! Vilken dag!