10 dagar kvar

Nu har bloggen legat nere i över en månad, och jag har börjat få blogglusten tillbaka och bestämt mig för att börja skriva igen. Hur ofta det blir, vågar jag inte lova, men hoppas kunna göra ett inlägg om dagen och få upp läsarantalet igen. Ni var många som följde min blogg förut och jag hoppas ni ska bli glada av att jag är back in business igen =)

Idag är det 10 dagar kvar till min resa till Adiyaman, där jag ska träffa, leva och bo med Mehmet och hans familj. Det är mamma, pappa, 3 småbröder, Mehmet och jag. Som om inte detta räckte i ett hus med 2 rum och ett kök, så tillkommer också Mehmets storasyster och hennes små barn på 1 och 3 år. De kommer ända från Adana för att träffa mig.

Och hur känns allt detta, undrar alla. Jaa, vad ska jag säga. Självklart blir det en resa och en erfarenhet för livet och ingen önskar väll mer än jag att jag ska trivas där och tycka om det liv de lever, tycka om hans familj, deras traditioner och allt annat. Jag hoppas ju av hela mitt hjärta att jag ska vilja åka tillbaka dit kanske en gång per år för att träffa de blivande svärföräldrarna. Det KOMMER vara annorlunda, det KOMMER vara tufft, det KOMMER vara lärorikt och känsloladdat och jobbigt och omtumlande och glädjande och kämpigt. Jag vet att det här är inte bara en fysisk resa, utan lika mycket en känslomässig tripp.

Jag har inhandlat lite kläder som jag kan ta med dit, så jag har något att ha på mig som följer mått och traditioner. Man ska täcka axlar och inte visa någon klyfta och allt skall gå under knät. Nu känns ju inte det så värst utmanande att klä dig på det sättet i och med att det är vinter/vår där när jag kommer dit... dvs. i runda slängar 13-15 grader på dagarna. Jag har också köpt ett par skor som jag hoppas ska vara lämpliga när man tar sig lite sköna promenader på kostigarna ;)

Till familjen blir det presenter, inga märkvärdiga, men lite måste jag ju ha med som tack för att jag få bo där i över en vecka. Till mamman o pappan blir det teer och kaffe, hembakta kakor i en fin plåtburk. Till barnen blir det svenskt godis, spel och målarböcker o pennor. Till Mehmet har jag köpt ett par skor och en tröja och lite alkohol och cigaretter ska jag väll också kunna köpa med till honom. Systern får ett armband och halsband. Sen tänkte jag köpa med lite saker från apoteket, Treo (en favorit i alla kategorier), salva mot muskelvärk, Xylocain salva och lite smått o gott.

Jaaaaaaaaa.... jag ÄR SKITNERVÖS, ni behöver inte fråga. Men känns ändå skönt att jag får en liten mjukstart. Hur väl jag o Mehmet än känner varandra och hur nära vi än står varandra så känns det ändå nervöst att träffa honom igen. Det är han och hans kusin som kommer att hämta mig på flygplatsen, så det blir en mjukstart innan det bär av till familjen dagen efter. Darlingen o jag sover på hotell första natten för att få vara lite för oss själva. För när vi kommer hem till familjen så lär det ju inte bli en lugn stund. Fullt hus, släkt o byfolk och bekanta som ska komma o hälsa på, titta på mig, hälsa på mig, kindpussa mig, prata med mig och om mig. Bara att ta seden dit man kommer ;)