Dag 6

Nästa dag blev lugn när det gäller besöken. Endast en person kom för att kolla på mig, som vid det här laget hade vant mig lite vid att känna mig som ett utställningsföremål. Och det var tur att det inte kom fler för de gångna dagarna började ta ut sin rätt. Efter all spänning och nervositet som varit så kund man inte känna sig annat än slutkörd nu när man börjat slappna av helt med familjen i sin helhet.

Under dagen så njöt vi bara ute i det sköna vädret. Jag o Mehmt plockade ägg som deras hönor värpt på väl utvalda ställen. Jag fick också klappa fåren och åsnan, så söta dom var =) Åsnan var jättefin och snäll.

Vi bestämde oss för att sätta oss och börja kika på alla papper för ansökan om Uppehållstillståndet. Mehmet har ju alltså tid den 29 mars på Ambassaden för inlämning av dessa och en intervju. Och det var en gedigen lunta med papper jag tagit med. Mehmet fick hjärtklappning och panik, då han inte gillar pappersarbete. Och dessa blanketter är ju som upplagda för att man skall bli osams under tiden man fyller i dem. Vi lyckades i alla fall riktigt bra under de typ 3 TIMMAR vi satt. Det var ju inte en kopia av allt, utan allt skulle ju fyllas i i 2 exemplar.

På kvällen lagade mamma Perihan supergod mat. Hon gjorde något som påminde om svensk pizza, vilket Mehmet vet är det godaste jag vet. Hon bakade alltså normalstora tunnbröd och på där så kletade hon en röra som bestod av någon grön grönsak och pumpa som kokats ihop. Brödet vek hon sen på mitten och gräddade över öppen eld i deras lilla uthus som ni ser i nederkant av bilden. Ja om jag hade kunnat äta 20 av de där ostrullarna, så kunde jag nog ätit 40 av de här. Såååå goda!

Senare så flippade familjen ur lite. Även under de enklaste levnadsförhållandena så vill man ju ändå ha kul i vardagen. Så jag och mamman bröt arm. Och trots hennes muskelvärk och krämper så vann hon, skitstark är hon. Supermorsan liksom =) Mehmet o hans mamma hade också brottningsmatch inne i vardagsrummet som ni ser på bilden. Haha, jag skrattade så jag låg dubbel. Och där efter hade vi alla fotbollsmatch med barnen i hallen.

Det sista vi gjorde på kvällen var att hjälpa Mehmets 12-åriga lillebror Halil med engelska-läxan. Jag visste ju att barnen läste engelska i skolan men förväntade mig inte att han skulle vara något geni i ämnet pga att jag vet att det är lite si och så med skolgången i det här landet. Att han dock inte kunde ett enda ord engelska, hade jag inte riktigt räknat med. Jag förstod inte alls först hur vi skulle gå tillväga för att göra hans läxa då han ju inte kunde någon engelska alls. Men jag lyckades sedan hitta ett sätt och jag hoppas av hela mitt hjärta att han lärde sig liiiite, liiiite i alla fall. Det skar i hjärtat på mig att se att det får gå till sådär med barnens skolgång, att de inte lär sig något trots att de kanske läser ett o samma ämne i flera år. Man kände sig så otroligt hjälplös. Jag erbjöd mig sedan dagen efter att lära Halil lite grundläggande engelska på egen hand, från början liksom, men han ville inte. Och det förstår jag mycket väl. Varken lärare eller föräldrar uppmuntrar dem till att lära sig något så oanvändbart som engelska och ett helt främmande språk känns ju naturligtvis svårt, komplicerat och ointressant för barnen. Man vill göra så mycket, men det gick tyvärr inte.

Dag 5

Efter många timmars välbehövlig sömn så vaknade vi till en varm o härlig morgon. Jag hade bara EN sak som stod som prio 1 på listan idag och det var något som inte skett sen jag anlänt till byn... TVÄTTA HÅRET!

Med tanke på duschanordningen som familjen levt med i 20 års tid, så var det kanske inte så konstigt att jag hade dratt mig för att tvätta just håret. Jag har ju så tjockt hår och använder mycket balsam som brukar ta ungefär ett sekel att tvätta ur. Om ni kollar på bilden nedan så kanske ni förstår mig, för här är duschen. Det är alltså en betonggjutning i hörnet av köket, utan drapperi eller något, där man får stå och ösa vatten över sig. Lycka är när det är varmt ute så det finns färdigt varmvatten som värms upp i tunnor på taket. Detta blandar man sedan så gott man kan till lagom temp genom att spola i önskad mängd kallvatten i kranen. Ett ordentligt badrum finns alltså inte. På bilden nedan ser ni dock det handfat de använder för att tvätta händer, ansikte och för att borsta tänderna. Det sitter ute på balkongen och är faktiskt väldigt mysigt.

När duschen var avklarad, vilket faktiskt gick fortare än väntat, så hade mamman gjort sig till och gjort supergod frukost till mig. Hon hade gjort eget tunnbröd som så ofta bakas i turkiet och detta hade hon fyllt med en oströra och gjort till rullar. Ja, jag hade kunnat äta 20 stycken, men då jag fortfarande inte kände mig helt avslappnad där hemma i huset och allt bara snurrade i huvet som en enda gröt så nöjde jag mig med en rulle. Guuuud så gott =)))

Vi bestämde oss för att fly huset en stund för att ge oss ut på en promenad och en vandring upp på ett litet berg. När Mehmet pekade på den lilla kullen långt borta i ingenstans så trodde jag han skoja. Jag sa åt honom att jag vill inte veta av någon 2 timmars vandring i de här 20-25 graderna, men han lugnad mig med att det inte skulle ta mer än max 30min att gå dit och klättra upp. Det var tur för han det ;) Vi fyllde en flaska med vatten, då jag lider av någon slags fobi för att bli törstig och inte ha tillgång till något att dricka. Vi spatserade i lugnt tempo och framme så klättrade vi sakta upp för det steniga berget. Där hade Mehmet o hans pappa gått många gånger. Han tyckte nog att jag var lite långsam i mina Converse men förstod samtidigt, då jag inte är någon van klättrar.

Mehmet berättade en massa historier om vad som utspelats där uppe på berget, då det krigades förr i tiden och soldaterna tvingades att gömma sig i dessa små grottor i flera veckor i sträck för att inte bli ertappade och skjutna. Han visade vattenbrunnar i marken som hade använts men som nu var igenväxta. Vi satt ochså en lång stund och njöt av utsikten och den totala tystnaden.

På vägen tillbaka gick vi och tittade på byns kyrkogård samt den lilla ån som rinner genom byn. Vi gick också förbi Mehmets bröders skola (se bilderna nedan). Alla barnen tittade med sina stora ögon på mig. Då kom också Murat (till höger i bild ndan), Mehmets kusin gående på vägen med en vän. Det visade sig att Murat jobbar, precis som Mehmet, i Alanya på somrarna och att han kunde nästan flytande norska. Jag blev överlycklig som fick prata svenska för första gången på hela resan. ÄNTLIGEN någon jag kunde prata med på mitt eget språk och alldeles själv. Murat var väldigt trevlig och jag förstår inte varför inte Mehmet presenterat oss i Alanya tidigare. Murat kom förbi en sväng på kvällen också så vi fick chansen att snacka o umgås lite.

Det blev en lugn kväll. Syster Zeynep lagade dolma åt oss och det var första gången jag åt riktiga sådana. Det är alltså aubergine, paprika, biber eller annat som fylls med en kryddad risröra och även kött om så önskas och sen gräddas i ugnen. Dessa kan göras på många olika sätt och jag gissar att recepten är unika från by till by och familj till familj. Jag åt så att magen stod i fyra hörn.

Dag 4

Denna dag var jag äntligen utsövd då jag krävde att få sova själv i bäddsoffan, efter den usla natten dagen innan. Och det var väll tur det för den här dagen började det strömma in folk från alla håll o kanter för att komma o titta på mig och träffa mig. Mehmet hade ju förvarnat mig lite lätt innan jag kom till dem att det antagligen skulle komma en hel del folk på besök, men att det skulle komma så många som 15-20 pers en dag, och alla oanmält, det hade jag verkligen inte räknat med. Och man hälsade ju, som den artiga svenska man är, på alla, tog i hand och kindpussades. Men det var knappast någon som presenterade sig med namn eller vad de hade för relation till familjen. Och eftersom alla turkatanter i mina ögon såg likadana ut md långkjol och huckle, så var det jättesvårt för mig att hålla reda på vem som var vem och vem jag hade hälsat på osv.

Till slut la jag ner mina försök att minnas vilka de var och de var på slutet bara en enda stor grupp av människor, som talade ett främmande språk. Jag visste inte några namn, inte om de var släktingar, byfolk eller vänner, inte var de kom ifrån osv. Framåt eftermiddagen höll jag o Mehmet på att bli galna av alla besök där man förväntades sitta med i vardagsrummet för att dricka te och svara på frågor. Den ene hade en dotter som varit i Schweiz, den andres son hade flyttat till Tyskland och någon undrade varför hon inte fått uppehållstillstånd till Frankrike trots att hon varit där på visum två gånger. Jaa, jag kände mig som en extremt dålig hanläggare på migrationsverket.

Mängder av folk hade till slut besökt familjen Dogans hus denna dag. Jag och Mehmt höll på att få ett bryt och han tog undan mig till vårt rum så fort vi hade möjlighet för att jag skulle få en andpaus. Detta hade varit väldigt påfrestande för mig då jag ju i praktiken inte kunde prata med någon utan att ha Mehmet som översättare. Ingen kan ju engelska, någon kunde franska men det hjälpte mig föga. Och vad skulle jag säga till denna folksamling...? Det blev istället så att jag satt helt tyst och pratade endast vid tilltal. Ja tänk er själva att sitta på golvet som man inte är van vid, man ser ut som en hösäck, fötterna o benen o somnar efter 5min och du blir granskad från topp till tå av turktanternas blickar varav dom suckar och ler och man vet inte om de är glada att se en eller bara är falska och sen pratar skit bakom ryggen på en.

På kvällen fick vi äntligen en liiiiten stund för oss själva i vårt rum. Mehmet hade förmanat mig tidigare att jag fick absolut inte låsa dörren själv till rummet, för om jag vred på nyckeln två varv så skulle dörren gå i baklås o vi skulle inte komma ut. Och vad gör Mehmet själv, jo just det, vrider om två varv. Jag försökte behålla lugnet, men när jag insåg att vi förmodlign skulle behöva hoppa ut genom fönstret på andra våning för att komma ut så kom paniken krypande. Tur dock att man har en händig man, tacka gudarna för det. Han hoppade ut genom fönstret så han kom på utsidan av dörren, skruvade loss låsanordningen på utsidan. Han fick sedan klättra upp på en mur för att ta sig in genom fönstret igen och på insidan så fick han slå loss gångjärnen på dörren så att han kunde lyfta bort dörren helt. Svetten hade då lackat sig i pannan på mig i ca 5min och han hade hunnit ropa från utsidan "Dont make me panik". Jag såg liksom framför mig hur dom skulle få ringa bärgaren för att få mig ut genom det smala fönstret som låg ett par meter över marken. Thank you lord! Vilken dag!

Dag 3

Vi vaknade nästa dag till uuunderbart vårväder, ca 20 grader o klarblå himmel med strålande sol. Det hade jag inte räknat med, och med min bleka hy i ansiktet så brände jag mig redan första dagen i ansiktet. Men såfort solen sjönk nedåt på kvällarna så blev det genast markant kyligare.

Vi åt en typisk turkisk frukost, på golvet, och sedan gick vi ut på en promenad för att jag skull få se lite av byn. Här kommer några vybilder. På vägen tillbaka stannade vi till hos några släktingar/grannar för en kopp te. Det kändes trevligt att alla kan vara så spontana och bjuda in folk och att allas hem är öppna för alla, man känner sig verkligen välkommen.

Vi tog också en kik i den lilla ingärdade trädgården där familjen odlar diverse grönt och jag fick klappa fåren. Deras får bor ju alltså på undervåningen i huset och på dagarna så tar pappa Mustafa med de stora fåren ut på bete i bergen och de små fåren är kvar hemma i en inhägnad som är precis nedanför balkongen till huset. Här i byn så finns det inga vanliga tomter eller trädgårdar som vi är vana vid här i Sverige, utan deras tomt består av sten o jord och där springer får, hönor, ankor, kor, åsna o hundar fritt. På bilden ser ni pappa med åsnan.

Framåt eftermiddagen började jag faktiskt att känna mig en liten gnutta avslappnad med familjen och i situationen. Ju mer man satt på golvet och ju fler gånger man använde toan, ju mer van blev man. Jag vill ju inte sträcka mig så långt att säga att det började kännas normalt =D, men jag började på något vänster att acceptera situationen i alla fall.

Under dagen så började det komma mycket folk på besök. Alla var nyfikna och ville träffa mig och titta på mig. Där är det inte som här hemma att man ringer och meddelar att man ska komma och när. Nej, där kommer alla bara förbi som om det vore öppet hus hela veckan lång. Mamma Perihan hade köpt nötter o frön för säkert 1000kr för att ha något att bjuda på till alla gäster. Hur mycket te, karameller o cologne det gick åt under veckan vågar jag inte ens tänka på. I vilket fall så kom det förbi några tanter under eftermiddagen som var nära släkt. Den ena av dem var nog inte så värst förtjust i min klädsl, trots att jag hade heltäckande från halsen ner till anklarna, så hon tog sin tjocka tantkappa och la för mina ben. Ja, vad skulle jag säga eller göra. Jag satt o småskrattade lite för mig själv och tänkte "Välkommen till byn Marie Nylén".

Senare på kvällen dukades det fram riktigt god mat som vanligt. Hur de lyckas med så enkla medel att laga så god mat är för mig ett mysterium. När det var sovdags så sa jag till Mehmet att det väll ändå var dags att testa fårullsbädden den här natten. Och gladeligen plockade han fram sovgrejerna. Behöver jag säga att jag ångrade mig bittert morgonen efter. Ni minns väll själva hur det var när man var liten och sov på en luftmadrass och när man vaknade morgonen efter så hade luften gått ur... ungefär så sköna var de här fårullsmadrasserna. Jag valde att sova i bäddsoffan resten av vistelsen.

Dag 2

På morgonen sov vi länge och gick sedan upp för att dusha och äta en underbar bufféfrukost. Såklart så strulade det med internetbetalningen jag gjort för frukosten så jag gjorde mig halvt osams med hotellchefen och tvingades betala frukosten kontant, samt krävde hans visitkort så jag skulle kunna reda ut alla missförstånd när jag kommit hem igen. Frukosten var i alla fall supersmarrig och vi satt ute i solen och åt den. Jag blev röd som en hummer i ansiktet :)


När vi packat ihop alla väskor o presenter som jag tagit med för en hel armé så ringde vi till Erol som även idag lovat att köra runt på oss. Han kom till hotellet efter en litn stund och vi åkte direkt vidare till Erols familj, alltså till Mehmets faster för att hälsa på. Jag var måttligt avslappnad kan jag säga, jag hade aldrig satt min fot i ett äkta turkahem förut och visste inte hur hon bodde eller var. Det visade sig att fastern bodde i en av de flådigaste lägenheterna i hela stan. Den var otroligt lyxigt utrustad och på ett par hundra kvadrat typ. Jacuzzi, kristallbollar i taket, silverfärgad mosaik och silverinslag i de marmorerade skåpsluckorna. Flashigt värre kan jag säga. Vi stannade i säkert tre timmar, och med tiden som gått så var det hög tid för ett toalettbesök. Och givetvis så visade Mehmet mig till turktoan, tack för den =( Eftersom jag inte fattade hur man skulle spola i en lyxig turktoa så kunde jag helt enkelt inte göra mina behov utan fick lov att knipa några timmar till. Jag hade ju oroat mig som sjutton för detta med turktoa i flera månader innan denna resa och jag hade bara gått igenom instruktionerna för hur man spolar på en enkel toa på golvet där det bara är en vanlig vattenslang. Men hur man spolar på en toa med två små kranar nere vid tolvet och en stor kran på väggen, det var för mig ett mysterium.

På bilden nedan ser ni fastern till vänster, Erol till höger och Erols syster till vänster om honom i bild.

Efter ett tag började det bli dags att styra färden mot byn Iznik och hem till Mehmets familj. Jag var skiiiitnervös. Erol var snäll som körde oss dit, fast det tog 1,5tim enkel väg. Vi hoppade in i bilen och hade en väldigt angenäm färd med riktigt bra partymusik i högtalarna. Och byn låg bortom alla dom andra byarna kan jag säga. Det var många nyfikna blickar som riktades in mot vår bil när vi körde igenom små samhällen med byfolk som inte ser så mycket annat än just sin egen by. Vi började närma oss Iznik och Mehmet pekade ut det långt borta i horizonten.

Vi var framme!!! Gud, give mig styrka. Det var detta som skådade mitt norra öga.

En mindre bergsklättring, och med andan i halsen o röd i ansiktet började jag klättra mig sakta uppåt med kassar o blommor. Halvvägs så möttes jag av pappa Mustafa och mamma Perihan som var minst lika nervösa som jag. Mamma tog min hand och hjälpte mig upp mellan stenarna o det enda jag kunde tänka var "Oj, jag känner mig helt fel klädd, för fint klädd och hälsade jag rätt med ett par kindpussar". Vi kom upp till huset o möttes av syster Zeynep och barnen som stirrade på mig som om jag vore den första vita människan i Afrika. Om jag var en chock för dem så är det inte en tiondel av hur jag upplevde deras hem inklusive omgivning. Men då jag var förberedd på att få en chock så mildrades den ändå något.

Inne i huset så blev jag visad runt och fick se rummet som min underbara Mehmet totalrenoverat åt oss under de senaste veckorna. Allt ifrån att mura väggarna till att putsa dem, måla lila både i rummet och i resten av huset, inreda med en ny soffgrupp o andra möbler och lite prydnadssaker. Jag hade inget att klaga på och han hade gjort det så fint enbart för min skull.

När jag lastat av sakerna i vårt rum, som vi faktiskt skulle få ha för oss själva så gick vi husesyn i resten av huset. Jag vet inte om utedasset eller "vardagsrummt/allrummet" var den största chocken, jag tror det var vardagsrummet faktiskt. Även om jag hört och sett att de flesta turkfamiljer sitter på golvet när de både äter, sover och umgås, så hade jag ändå inte föreställt mig det såhär. Ett tomt rum med bara mattor på golvet, en vedkamin mitt på golvet och en tv på ett bort och inget annat. Jag vet inte vad jag tänkte när jag såg det, jag var väldigt förvirrad vid det här laget och kunde bara tänka "Ska jag vara o leva här i över en vecka...?"

Efter att ha kikat runt i huset så dukades det fram mat, självklart på golvet. Förutom att det kändes som en fobi att sitta o äta på golvet på en Sofra så kändes det lika jobbigt att sitta där med hela familjen inkluderat mamma, pappa, Mehmet, systern och 5 småbarn. Jag servrades jättegod mat, men hur lätt var det att äta något när man var så nervös att man nästan hade gråten i halsen. På bilden ser ni mamma, lillebror Erol, systern med lille Mert.

När vi sitter där, avslappnade som aldrig förr *ironi* så kommer helt plötsligt mamma Perihan in med ett litet fat med salt o peppar på som hon för i en cirkel först över mitt huvud och sen runt huvet på alla de andra. Där efter kastade hon kryddorna i elden. Detta skulle tydligen bringa lycka. Det var bara att le o se glad ut =)

Efter ett tag så kände jag att det var dags för presentutdelning. Jag hade tagit med mig en hel ryggsäck med presenter till alla o var jättenervös över vad de skulle tycka om dem. Visste inte om de skulle tycka det var snålt eller helt fel saker. Vi delade ut dem och de tackade för allt de fick, men sa inte så mycket mer. Först kändes det som att de inte tyckte om dem, men jag tror de var lika rädda som jag för vad jag skulle tycka om deras presenter. Jag fick en himla massa saker, tröja, shalvar byxor, strumpbyxor, sockar, nyckelring, två halsband, bh, rosa o silvrig sjal mm. Vissa saker mer lyckade än andra, kan man nog sammanfatta det =)

Nu var klockan mycket och hög tid för att gå o lägga sig. Med spänd förväntan så väntade jag på att de skulle plocka fram fårulls-bäddarna som Mehmet pratat om så många gånger. Men då mamma Perihan var så stolt över soffan de köpt, som dessutom visad sig vara en bäddsoffa, så valde vi att sova i denna första natten.

Resan till Landet-som-inte-finns, Dag 1

Jag vaknade tidigt på morgonen och var så nervös och slutkörd av all stress som varit under de tidigare dagarna pga denna resa, så jag mådde fruktansvärt. Jag var så nervös så jag grinade och ville bara skrika "VARFÖR HAR JAG GETT MIG IN PÅ DET HÄÄÄÄR". Jag fick gå o kräkas på toaletten. Kl. 07 stod man i givakt med resvärkorna som vägde alldeles för många kilon. Jag hade många timmar på tåget framför mig, vilket bara var skönt, då jag lyckades slappna av lite under resan faktiskt.

Incheckningen gick bra o jag slapp betala någon övervikt, jag hade bara 2kg för mycket, men det kändes som 20. Jag småhandlade lite gotta på taxfreen innan jag hoppade på planet som först skulle ta mig till Istanbul för ett byte. Allt gick hur bra som helst... tills.... Ja, jag kan nästan inte med att berätta det för det var något av det pinsammaste jag varit med om i mitt liv. Jag kliver ut vid gaten för att gå på bussen som skulle ta oss ut till flygplanet på flygplatsen i Istanbul. Jag grejar med mobilen samtidigt som jag har alldeles för mycket i händerna och ser inte att det kommer en trottoarkant. Jag kliver rakt ut i luften o tappar balansen och tar några stapplande steg framåt för att lyckas räta upp mig, men icke. Jag faller som en klubbad säl handlöst framåt. Där låg jag på alla fyra som en valross o kunde knappt komma upp. En man på bussen rusar ut och räcker mig en hand. Jag SKÄMDES nått så fruktansvärt så jag kunde inte kolla honom i ögonen o knappt tackade jag väll heller. Jag kände inte ens att jag hade skrapat upp mina nya fina spetsleggings och slagit mig så jäkla illa i och på knät. Ja ni ser ju här nedan. Själva skrapsåret var väll inget att gnälla över, det är värre med bulan, som ju tyvärr inte syns på bild och den värken som följde sedan i flera dagar.



Ja, sen fick jag sitta o lida resten av flygresan då det var lite smått om benutrymme, men i övrigt så gick resan bra ;)

Jag klev av på Gazianteps flygplats och visste inte till vilket bagageutlämningsställe jag skulle till, så gick naturligtvis till fel. Fick be en vakt öppna dörren åt mig så jag kunde komma ut och gå in på rätt ställe. Där rullade redan väskorna och jag fick min på ett par minuter. Med hjärtat i halsgropen, nervös för att träffa min älskling som jag inte sett på 2mån, så styrde jag stegen ut. Jag skymtade honom utanför portarna, där han minutrarna innan stått och tjatat på en säkerhetsvakt att få komma in, men han fick inte. Det blev ett väldigt nervöst men underbart återseende och Mehmet hade köpt en stor blombukett åt mig. Den hade han åkt runt i 2tim i stan för att hitta, då det var stängt typ överallt. Söta, söta han =)))

Kusin Erol var med som ställde upp för att köra oss. Han körde oss direkt till Hotell Ibis som jag bokat för en natt, så jag o Mehmet skulle få vara själva lite innan jag dundrade hem till familjen. Hotellet var helt underbart. precis nybyggt, lyxigt, fräsht och en uuuunderbar säng. Både jag o Mehmet var helt slut inför all nervositet inför att träffas igen och vad som komma skulle. Vi hade en jättemysig kväll, tog en liten Baileys och mös och somnade någon gång före midnatt tvärs över sängen utan täcke o allt.

Home, SWEEET home!

Jag är hemma från resan igen. Jag ska snart uppdatera bloggen med allt som hänt, men just nu har jag varken ork eller energi. Har troligen drabbats av salmonella, så mår inte sådär värst bra just nu. Magont, diaréer, illamående, kräkningar, helt slut i kroppen. Som sagt, jag for lov att be er vänta ett litet tag till, men sen lovar jag att det ska komma ordentligt med uppdateringar och foton.

KRAM

2 dagar kvar

Har haft sjukt mycket att göra idag o jag är så himla slutkörd. Först jobb, sen frissan, sen hem i snörusket för att baka kakor, laga mat och tvätta 4 maskiner tvätt. Hade planerat att packa också, men jag orkar bara inte.

Håret blev i alla fall superfint, jag färgade bara, men klippte inget. Frisören i Alanya klippte på tok för mycket förra gången så jag ville inte klippa något denna gången.

Hade rejäl och äkta resfeber idag på förmiddagen, hettade i ansiktet, fjärilar i magen o tryck över pannan med bultande huvudvärk. Men sen kom det lite bad news på jobbet så jag fick helt plötsligt annat att tänka på och alla mina symptom försvann. Skönt!

Pratat med babie idag. Han har verkligen slitet som ett djur de senaste veckorna för att iordningställa ett helt eget rum till oss för att jag kommer dit. Allt ifrån att mura, till att putsa, måla, städa och dekorera. Jag är så otroligt glad o tacksam över att ha någon som han. Jag tänker varje dag att han är den rätte för mig. När man har träffat den rätte så vet man det sägs det ju. Det låter som en stor klyscha men det är verkligen sant. O jag längtar efter honom så sjukt mycket... men nu är det rysligt nära.

Imorgon är det sista dagen för mig att fixa det sista, dvs. packa typ allt, fixa iordning mig själv med naglar, fötter, hår osv. Jag hoppas hinna blogga en kortis imorgon också. På lördag bär det av tidigt och min älskade mamma kör mig till tåget. Det ska ju dess värre bli 2dm snö imorgon och jag är liiiiiiiiivrädd för att det ska bli tågproblem så att jag inte kan ta mig upp till Stockholm. Det vore väll ändå ödet. Jag skulle bryta ihop fullständigt. Snälla, snälla, håll tummarna för mig =S

10.000

=)))

Idag sprängdes gränsen på 10.000 besök på min blogg, totalt sen jag startade alltså. Gud så kul att så många läser vad jag skriver.

Tack till alla er!!!

3 dagar kvar

Ja nu är det riktigt nära detta äventyr. Och det fattades bara det... Mamma Perihan har gått o köpt en ny soffgrupp för 10 papp för att jag ska komma. Helt plötsligt känns mina presenter ganska så fjuttiga. Vi får verkligen hoppas att den största glädjen finns i att jag i egen hög person kommer dit. Eh.... en hel soffgrupp liksom. Well, jag är enbart tacksam för detta inköp, för jag tror denna soffa är den första möbel i deras hem som sträcker sig mer än 30 cm över marken =D

Nu är jag i full gång med att baka kakor till anne o baba. Måtte dom bli lyckade, för det finns inte tid för att baka nya. Därefter skall jag slå in presenter och sen gå över på att sortera tvätt. Känner att jag inte behöver oroa mig för sysslolöshet de närmsta dagarna.

Och hur går det med min bantning kan man fråga sig. Nja, det har gått sådär den här veckan. Satte just i mig en portion med currygryta och lite turkiskt ris.... Och såklart när jag varit redig och inte ätit ris på 4 veckor, vad händer då? Jo, jag brände vid riset det första jag gjorde =( Sen lär det ju bli ett o annat provsmak på kakorna också. Jag väger mig ju inte nu när jag bantar. Jag har mitt eget sätt att räkna viktnedgång som består av två mått. Det ena är att jag skall känna på kläder när de blir för stora. Det andra är Dubbelhake-Index. Jag startade på ett värde av 1, dvs. 1 dubbelhaka. Målet är ju att komma ner på 0 dubbelhakor, men dit har jag inte kommit ännu.

Jag återkommer, håll ut!

4 dagar kvar

.... var det igår. Men jag glömde att blogga då jag hade den sämsta dagen i världshistorien. Usch!!! Så skönt att den till sist tog slut. Det var ett helvete på jobbet, och helvetet fortsatte när jag kom hem.

Well, idag är en ny dag och jag är en dag närmare resan och mannen i mitt liv. Har fortfarande inte ändrat inställning om hur besvärande och nervöst detta känns. Inga lugnande ord i världen kan hjälpa mig, utan det som behövs är att jag får komma dit o se allt med egna ögon. Behöver jag ens säga att den här cirkusen har tagit över HELA mitt liv..?

Ja nu är i alla fall följande inhandlat för resan...

• Kakburk
• Servetter
• Massageolja
• Leksak till ett av barnen

Ikväll ska jag packa vidare i "lilla" resväskan samt baka kakor till mamma Perihan. Jag tänkte att om jag gör lite hushållssysslor innan jag kommer dit, så kanske jag slipper visa mig så duktig när jag väl är på plats sen ;)

Peace, Love and Understanding!!! (inget måtto jag själv lever efter dock har jag märkt)

5 dagar kvar

Guuuud så nervös jag börjar bli =S Kan inte sluta tänka på allt som väntar mig. Vill nästan dra mig ur ibland, men det kommer ju naturligtvis inte på fråga. Jag måste träffa Mehmets familj nu innan vi kan gå vidare med oss. Det är så mycket som skrämmer mig, fast jag vet ju att har jag bara gjort den här resan eller i alla fall varit där ett par tre dagar, så kan jag ju sen slappna av och allt känns inte så pressat o osäkert längre. Jag vill ju känna mig hemma där och vill känna att jag vill åka tillbaka en gång om året eller varannat år. Alla säger att det kommer bli så spännande, så lärorikt, så intressant, så kul och annorlunda. Men känns som att INGEN förstår mig alls för hur jag känner. Jag är skitskraj o det här känns just nu mest besvärande.

Idag har jag handlat massor av presenter till familjen Turk. Mamma o pappa får kaffe, te o hembakta kakor i en plåtburk. De äldre barnen får spel. De yngre barnen får målarböcker och pennor och minstingen får ett mjukisdjur i form av ett får. Systern till Mehmet får smycken. Mehmet får skor o en tröja. Barnen får också godis och till familjen så har jag köpte lite bra-o-ha saker på Apoteket. Jag hoppas dessa presenter skall tas väl emot och passa till barnens ålder. Jag har ju typ aldrig handlat leksaker till barn förut. Bara inte barnen målar ner hela huset, det befarar jag nämligen =S

Ska nog börja packa lite smått idag, vill inte känna mig stressad sista dagen. Jag kommer nog vara tankspridd o stressad så det räcker den dagen det bär av. Hua... Försöker intala mig att det kommer bli den bästa resan i mitt liv.

6 dagar kvar

Mehmet, jag saknar dig så löjligt sjukt jäkla mycket. Det har varit the 7 weeks from Hell utan dig. Den här tiden känns bara som helt bortkastade veckor i vårt liv, som vi egentligen kunde ha fått tillbringa tillsammans. Denna väntan och längtan får tiden att stanna upp, man går som i ett vakuum och vill bara att tiden ska gå... men även om det närmar sig så känns det ändå så långt borta. Jag kommer vara den lyckligaste kvinnan på jorden när jag får se ditt fina ansikte på flygplatsen. Jag vet att du funderar lika mycket som jag på hur du ska reagera när vi möts... gråt, glädje, lycka, stumhet... Du är den finaste killen på jorden, det finns ingen som du och jag hoppas att du vet och förstår det.

7 dagar kvar

... å jag är SJUK!!! Och det sista jag har tid med är verkligen just nu att vara sjuk =(

För er som inte vet så går jag på diet, för att tappa kilon till i höst. Och hur lätt är det att följa en diet när man är sjuk. Ska jag vara besviken på mig själv efter att ha ätit 20 chips, en bit drömtårta och 6 apelsiner idag (?)

Nä, det blir tidig sänggång idag och hoppas på en piggare morgondag!

PS. Fåret är nu slaktar och det har mannen i mitt liv blivit varse efter ett långt samtal. Han skrattade mest åt mig när jag skrek att det hade bringat betydligt mer lycka för mig om han snittat 200 tomater. Jag förstod inte det roliga... =S

8 dagar kvar

Och jag är så jävla trött och antagligen påväg att bli sjuk, så jag grinar snart. Det var längesen jag kände mig såhär jävla kass. Hettar i ansiktet, slutkört i kroppen, bultande huvudvärk, frusen sen en vecka tillbaka och magont till och från. tror dock att jag hittat boven till magvärken... Nutrilett Toffé Bars. Tips, köp o ät aldrig dessa!!!

Jag ska ta en värmand och kurerande dusch nu innan jag går under. Är bra jäkla illamående också efter att ha frossat i mig en jäkla massa onyttigheter... ciabatta med smör o ost, drömtårta och sourcream&onion chips. Uuuäääääh!

Imorgon blir det jobb om jag fortfarande är friskt. Jag säger gonatt och ber att få återkomma imorgon!

Får får får....?

Ja, en sak till!!! Redan för flera månader sedan så gjorde jag klart för lilla älsklingen att jag vill inte veta av något fårslaktande bara för att jag ska komma till familjen och hälsa på. Näää då, sa han. Så pratar vi idag och då kommer det. Ja, då ska de ju givetvis slakta ett för några dagar innan jag kommer dit. Detta då det är tradition för att bringa lycka för oss som par och för vår framtid tillsammans som förlovade och såsmåning om senare som gifta. Jag kan knappt tro att det är sant... att slakta ett oskyldigt får för att bringa lycka åt en vegetarian. Suck!!! =S

9 dagar kvar

Det närmar sig så sakteliga. Jag har massor att fixa innan jag åker. Min ekonomi sen jag kom hem från Alanya i januari har varit under all rim o reson, och jag är inte van vid sånt, vilket har lett till att mitt liv fullständigt har stannat upp. Det var först nu när vi fick lön som jag kunde vakna upp ur min dvala och börja ta itu med saker.

Idag skrev jag ut miljarders med papper från Migrationsverket, som jag skall ta med till Mehmets Uppehållstillstånds ansökan. Jag ringde också och beställde personbevis hos skatteverket som vi behöver för detta. Mehmet har tid för intervju på Svenska Ambassaden i Ankara den 29 mars. Det är då han skall lämna in sin ansökan och genomföra en liten intervju om varför han söker UT och hur han har tänkt sitt liv för framtiden. Efter detta så skickar Ambassaden vidar ansökan efter några veckor till Migrationsverket i Sverige.

Från det att man lämnat in ansökan till att man får ett svar, så tar det lång tid. Det kan ta upp till 9 hela månader om vi har otur. Där emellan så kommer Migrationsverket att kontakta mig för någon form av intervju, antingen en pappersintervju, en personlig intervju på plats eller över telefon. Men jag har kollat runt lite med andra svensk-turk-par och väldigt många turkar som söker UT får svar redan efter 2-3 månader. Vi vill dock inte ha svar allt för tidigt. Detta då jag tänkt att tillbringa hösten i Alanya för att plugga och åker inte hem förrän sista november om allt går enligt planerna. Då är tanken att Mehmet skall flytta med mig hem, inte tidigare. Detta eftersom han skall jobba hela sässongen i Alanya för att kunna spara pengar för vårt gemensamma liv.

Jag hoppas att alla våra vänner o bekanta vill hålla tummarna för att detta går vår väg och att jag och min älskling får ett JA, så att han kan flytta hit och att vi kan börja vårt underbara liv tillsammans. Jag vill att han ska få se mitt land, se hur jag bor, vart jag jobbar, lära känna mina vänner och min släkt och familj. Men det jag allra, allra mest vill är att jag ska få vara med honom för resten av livet och att han ska få ett bättre liv än det han har i Turkiet just nu (med hårt arbete för inga pengar).

Snälla, önska oss lycka till!

10 dagar kvar

Nu har bloggen legat nere i över en månad, och jag har börjat få blogglusten tillbaka och bestämt mig för att börja skriva igen. Hur ofta det blir, vågar jag inte lova, men hoppas kunna göra ett inlägg om dagen och få upp läsarantalet igen. Ni var många som följde min blogg förut och jag hoppas ni ska bli glada av att jag är back in business igen =)

Idag är det 10 dagar kvar till min resa till Adiyaman, där jag ska träffa, leva och bo med Mehmet och hans familj. Det är mamma, pappa, 3 småbröder, Mehmet och jag. Som om inte detta räckte i ett hus med 2 rum och ett kök, så tillkommer också Mehmets storasyster och hennes små barn på 1 och 3 år. De kommer ända från Adana för att träffa mig.

Och hur känns allt detta, undrar alla. Jaa, vad ska jag säga. Självklart blir det en resa och en erfarenhet för livet och ingen önskar väll mer än jag att jag ska trivas där och tycka om det liv de lever, tycka om hans familj, deras traditioner och allt annat. Jag hoppas ju av hela mitt hjärta att jag ska vilja åka tillbaka dit kanske en gång per år för att träffa de blivande svärföräldrarna. Det KOMMER vara annorlunda, det KOMMER vara tufft, det KOMMER vara lärorikt och känsloladdat och jobbigt och omtumlande och glädjande och kämpigt. Jag vet att det här är inte bara en fysisk resa, utan lika mycket en känslomässig tripp.

Jag har inhandlat lite kläder som jag kan ta med dit, så jag har något att ha på mig som följer mått och traditioner. Man ska täcka axlar och inte visa någon klyfta och allt skall gå under knät. Nu känns ju inte det så värst utmanande att klä dig på det sättet i och med att det är vinter/vår där när jag kommer dit... dvs. i runda slängar 13-15 grader på dagarna. Jag har också köpt ett par skor som jag hoppas ska vara lämpliga när man tar sig lite sköna promenader på kostigarna ;)

Till familjen blir det presenter, inga märkvärdiga, men lite måste jag ju ha med som tack för att jag få bo där i över en vecka. Till mamman o pappan blir det teer och kaffe, hembakta kakor i en fin plåtburk. Till barnen blir det svenskt godis, spel och målarböcker o pennor. Till Mehmet har jag köpt ett par skor och en tröja och lite alkohol och cigaretter ska jag väll också kunna köpa med till honom. Systern får ett armband och halsband. Sen tänkte jag köpa med lite saker från apoteket, Treo (en favorit i alla kategorier), salva mot muskelvärk, Xylocain salva och lite smått o gott.

Jaaaaaaaaa.... jag ÄR SKITNERVÖS, ni behöver inte fråga. Men känns ändå skönt att jag får en liten mjukstart. Hur väl jag o Mehmet än känner varandra och hur nära vi än står varandra så känns det ändå nervöst att träffa honom igen. Det är han och hans kusin som kommer att hämta mig på flygplatsen, så det blir en mjukstart innan det bär av till familjen dagen efter. Darlingen o jag sover på hotell första natten för att få vara lite för oss själva. För när vi kommer hem till familjen så lär det ju inte bli en lugn stund. Fullt hus, släkt o byfolk och bekanta som ska komma o hälsa på, titta på mig, hälsa på mig, kindpussa mig, prata med mig och om mig. Bara att ta seden dit man kommer ;)