Dag 5

Efter många timmars välbehövlig sömn så vaknade vi till en varm o härlig morgon. Jag hade bara EN sak som stod som prio 1 på listan idag och det var något som inte skett sen jag anlänt till byn... TVÄTTA HÅRET!

Med tanke på duschanordningen som familjen levt med i 20 års tid, så var det kanske inte så konstigt att jag hade dratt mig för att tvätta just håret. Jag har ju så tjockt hår och använder mycket balsam som brukar ta ungefär ett sekel att tvätta ur. Om ni kollar på bilden nedan så kanske ni förstår mig, för här är duschen. Det är alltså en betonggjutning i hörnet av köket, utan drapperi eller något, där man får stå och ösa vatten över sig. Lycka är när det är varmt ute så det finns färdigt varmvatten som värms upp i tunnor på taket. Detta blandar man sedan så gott man kan till lagom temp genom att spola i önskad mängd kallvatten i kranen. Ett ordentligt badrum finns alltså inte. På bilden nedan ser ni dock det handfat de använder för att tvätta händer, ansikte och för att borsta tänderna. Det sitter ute på balkongen och är faktiskt väldigt mysigt.

När duschen var avklarad, vilket faktiskt gick fortare än väntat, så hade mamman gjort sig till och gjort supergod frukost till mig. Hon hade gjort eget tunnbröd som så ofta bakas i turkiet och detta hade hon fyllt med en oströra och gjort till rullar. Ja, jag hade kunnat äta 20 stycken, men då jag fortfarande inte kände mig helt avslappnad där hemma i huset och allt bara snurrade i huvet som en enda gröt så nöjde jag mig med en rulle. Guuuud så gott =)))

Vi bestämde oss för att fly huset en stund för att ge oss ut på en promenad och en vandring upp på ett litet berg. När Mehmet pekade på den lilla kullen långt borta i ingenstans så trodde jag han skoja. Jag sa åt honom att jag vill inte veta av någon 2 timmars vandring i de här 20-25 graderna, men han lugnad mig med att det inte skulle ta mer än max 30min att gå dit och klättra upp. Det var tur för han det ;) Vi fyllde en flaska med vatten, då jag lider av någon slags fobi för att bli törstig och inte ha tillgång till något att dricka. Vi spatserade i lugnt tempo och framme så klättrade vi sakta upp för det steniga berget. Där hade Mehmet o hans pappa gått många gånger. Han tyckte nog att jag var lite långsam i mina Converse men förstod samtidigt, då jag inte är någon van klättrar.

Mehmet berättade en massa historier om vad som utspelats där uppe på berget, då det krigades förr i tiden och soldaterna tvingades att gömma sig i dessa små grottor i flera veckor i sträck för att inte bli ertappade och skjutna. Han visade vattenbrunnar i marken som hade använts men som nu var igenväxta. Vi satt ochså en lång stund och njöt av utsikten och den totala tystnaden.

På vägen tillbaka gick vi och tittade på byns kyrkogård samt den lilla ån som rinner genom byn. Vi gick också förbi Mehmets bröders skola (se bilderna nedan). Alla barnen tittade med sina stora ögon på mig. Då kom också Murat (till höger i bild ndan), Mehmets kusin gående på vägen med en vän. Det visade sig att Murat jobbar, precis som Mehmet, i Alanya på somrarna och att han kunde nästan flytande norska. Jag blev överlycklig som fick prata svenska för första gången på hela resan. ÄNTLIGEN någon jag kunde prata med på mitt eget språk och alldeles själv. Murat var väldigt trevlig och jag förstår inte varför inte Mehmet presenterat oss i Alanya tidigare. Murat kom förbi en sväng på kvällen också så vi fick chansen att snacka o umgås lite.

Det blev en lugn kväll. Syster Zeynep lagade dolma åt oss och det var första gången jag åt riktiga sådana. Det är alltså aubergine, paprika, biber eller annat som fylls med en kryddad risröra och även kött om så önskas och sen gräddas i ugnen. Dessa kan göras på många olika sätt och jag gissar att recepten är unika från by till by och familj till familj. Jag åt så att magen stod i fyra hörn.