Dag 3

Vi vaknade nästa dag till uuunderbart vårväder, ca 20 grader o klarblå himmel med strålande sol. Det hade jag inte räknat med, och med min bleka hy i ansiktet så brände jag mig redan första dagen i ansiktet. Men såfort solen sjönk nedåt på kvällarna så blev det genast markant kyligare.

Vi åt en typisk turkisk frukost, på golvet, och sedan gick vi ut på en promenad för att jag skull få se lite av byn. Här kommer några vybilder. På vägen tillbaka stannade vi till hos några släktingar/grannar för en kopp te. Det kändes trevligt att alla kan vara så spontana och bjuda in folk och att allas hem är öppna för alla, man känner sig verkligen välkommen.

Vi tog också en kik i den lilla ingärdade trädgården där familjen odlar diverse grönt och jag fick klappa fåren. Deras får bor ju alltså på undervåningen i huset och på dagarna så tar pappa Mustafa med de stora fåren ut på bete i bergen och de små fåren är kvar hemma i en inhägnad som är precis nedanför balkongen till huset. Här i byn så finns det inga vanliga tomter eller trädgårdar som vi är vana vid här i Sverige, utan deras tomt består av sten o jord och där springer får, hönor, ankor, kor, åsna o hundar fritt. På bilden ser ni pappa med åsnan.

Framåt eftermiddagen började jag faktiskt att känna mig en liten gnutta avslappnad med familjen och i situationen. Ju mer man satt på golvet och ju fler gånger man använde toan, ju mer van blev man. Jag vill ju inte sträcka mig så långt att säga att det började kännas normalt =D, men jag började på något vänster att acceptera situationen i alla fall.

Under dagen så började det komma mycket folk på besök. Alla var nyfikna och ville träffa mig och titta på mig. Där är det inte som här hemma att man ringer och meddelar att man ska komma och när. Nej, där kommer alla bara förbi som om det vore öppet hus hela veckan lång. Mamma Perihan hade köpt nötter o frön för säkert 1000kr för att ha något att bjuda på till alla gäster. Hur mycket te, karameller o cologne det gick åt under veckan vågar jag inte ens tänka på. I vilket fall så kom det förbi några tanter under eftermiddagen som var nära släkt. Den ena av dem var nog inte så värst förtjust i min klädsl, trots att jag hade heltäckande från halsen ner till anklarna, så hon tog sin tjocka tantkappa och la för mina ben. Ja, vad skulle jag säga eller göra. Jag satt o småskrattade lite för mig själv och tänkte "Välkommen till byn Marie Nylén".

Senare på kvällen dukades det fram riktigt god mat som vanligt. Hur de lyckas med så enkla medel att laga så god mat är för mig ett mysterium. När det var sovdags så sa jag till Mehmet att det väll ändå var dags att testa fårullsbädden den här natten. Och gladeligen plockade han fram sovgrejerna. Behöver jag säga att jag ångrade mig bittert morgonen efter. Ni minns väll själva hur det var när man var liten och sov på en luftmadrass och när man vaknade morgonen efter så hade luften gått ur... ungefär så sköna var de här fårullsmadrasserna. Jag valde att sova i bäddsoffan resten av vistelsen.