Resan till Landet-som-inte-finns, Dag 1

Jag vaknade tidigt på morgonen och var så nervös och slutkörd av all stress som varit under de tidigare dagarna pga denna resa, så jag mådde fruktansvärt. Jag var så nervös så jag grinade och ville bara skrika "VARFÖR HAR JAG GETT MIG IN PÅ DET HÄÄÄÄR". Jag fick gå o kräkas på toaletten. Kl. 07 stod man i givakt med resvärkorna som vägde alldeles för många kilon. Jag hade många timmar på tåget framför mig, vilket bara var skönt, då jag lyckades slappna av lite under resan faktiskt.

Incheckningen gick bra o jag slapp betala någon övervikt, jag hade bara 2kg för mycket, men det kändes som 20. Jag småhandlade lite gotta på taxfreen innan jag hoppade på planet som först skulle ta mig till Istanbul för ett byte. Allt gick hur bra som helst... tills.... Ja, jag kan nästan inte med att berätta det för det var något av det pinsammaste jag varit med om i mitt liv. Jag kliver ut vid gaten för att gå på bussen som skulle ta oss ut till flygplanet på flygplatsen i Istanbul. Jag grejar med mobilen samtidigt som jag har alldeles för mycket i händerna och ser inte att det kommer en trottoarkant. Jag kliver rakt ut i luften o tappar balansen och tar några stapplande steg framåt för att lyckas räta upp mig, men icke. Jag faller som en klubbad säl handlöst framåt. Där låg jag på alla fyra som en valross o kunde knappt komma upp. En man på bussen rusar ut och räcker mig en hand. Jag SKÄMDES nått så fruktansvärt så jag kunde inte kolla honom i ögonen o knappt tackade jag väll heller. Jag kände inte ens att jag hade skrapat upp mina nya fina spetsleggings och slagit mig så jäkla illa i och på knät. Ja ni ser ju här nedan. Själva skrapsåret var väll inget att gnälla över, det är värre med bulan, som ju tyvärr inte syns på bild och den värken som följde sedan i flera dagar.



Ja, sen fick jag sitta o lida resten av flygresan då det var lite smått om benutrymme, men i övrigt så gick resan bra ;)

Jag klev av på Gazianteps flygplats och visste inte till vilket bagageutlämningsställe jag skulle till, så gick naturligtvis till fel. Fick be en vakt öppna dörren åt mig så jag kunde komma ut och gå in på rätt ställe. Där rullade redan väskorna och jag fick min på ett par minuter. Med hjärtat i halsgropen, nervös för att träffa min älskling som jag inte sett på 2mån, så styrde jag stegen ut. Jag skymtade honom utanför portarna, där han minutrarna innan stått och tjatat på en säkerhetsvakt att få komma in, men han fick inte. Det blev ett väldigt nervöst men underbart återseende och Mehmet hade köpt en stor blombukett åt mig. Den hade han åkt runt i 2tim i stan för att hitta, då det var stängt typ överallt. Söta, söta han =)))

Kusin Erol var med som ställde upp för att köra oss. Han körde oss direkt till Hotell Ibis som jag bokat för en natt, så jag o Mehmet skulle få vara själva lite innan jag dundrade hem till familjen. Hotellet var helt underbart. precis nybyggt, lyxigt, fräsht och en uuuunderbar säng. Både jag o Mehmet var helt slut inför all nervositet inför att träffas igen och vad som komma skulle. Vi hade en jättemysig kväll, tog en liten Baileys och mös och somnade någon gång före midnatt tvärs över sängen utan täcke o allt.