Men åååååh...

Jag är så nedstämd så jag snart går under. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte det att det går dåligt i livet just nu, tvärt om...

I onsdags så fick jag papper hem från Migrationsverket. Det var total lycka, jag hade aldrig vågat drömma om att det skulle gå så fort. Att få en handläggare som tagit tag i vårt ärende är normalt det som tar tid, men för oss tog det bara 2 veckor och vi är jätte jätte glada för det. Nu har jag fyllt i ett frågeformulär som skall skickas in tillsammans med lite andra papper så snart som möjligt. Där efter bör det inte ta lång tid innan vi får svaret. Det var bra att vi fick allt detta så tidigt, för nu har vi både tid att överklaga eller söka igen, om vi nu skulle få ett nej. Men snälla ni, ge oss alla lyckönskningar ni kan, för vi behöver det.

Idag är det 17 dagar kvar tills jag åker till Alanya igen. Det tycker de flesta är jättekort tid... Men för mig känns det som en hel evighet. Nu är mina vänner där nere, känns som att alla är där utom jag. Jag missunnar absolut ingen det nöjet, men det känns så otroligt jobbigt för mig att sitta här o bara vänta. Det enda jag vill och enda som betyder något just nu är att få vara tillsammans med Mehmet. Han är där och bara väntar på mig nu också. Vårt liv är så tråkigt utan varandra. Vi vill bara få dela vår vardag tillsammans, inte hålla på o väääänta o väääänta hela tiden.

De närmsta planerna för detta år är ju att jag skall vara i Alanya i juni och sedan åka dit i september igen för att plugga högskola under höstterminen. Men ju mer jag tänker på det och räknar på det, så blir jag allt mer rädd för att min ekonomi inte ska räcka till. Det värsta som kan hända är ju att vi får åka hem tidigare än planerat. Men varför sörja... Min största önskan just nu är ju att få leva med mannen som gör mitt liv komplett, och det är ju det jag antagligen kommer få om lyckan går vår väg. Mutor till svenska Migrationsverket, är det ens att överväga?!?!

Jag vet inte varför jag ändå känner en sån nedstämdhet, trots våra fantastiska planer för detta år. Det är väll just det att jag i så många år gått o väntat på att hitta den rätte att dela mitt liv med. Och nu när jag gjort det så får jag vänta ännu mer och ännu lite till och jag vill verkligen inte det. Jag önskar ingen det här hopplösa väntandet som ett distansförhållande innebär med någon från ett land som Turkiet. Jag o Mehmet har gått igenom så otroligt mycket tillsammans under det här knappa år som vi varit tillsammans. Vi vill bara börja vårt kärleksfulla, lyckliga, roliga, omhändertagande och underbara liv tillsammans. Han o jag i det rosenröda livets symfoni!