Halvtid =(

Nu har jag varit i Alanya mer än halva tiden. Fy vad det har gått fort alltså. Jag stortrivs här, även om det är jobbigt att vara ensam, ja förutom Mehmet då, så älskar jag ändå att vara här. Det är nog mycket vädret som gör det också. Jag tror inte det kommit en regndroppe på säkert 3 veckor och solen har lyst varje dag på himlen. Ja det har nog varit strandväder varenda dag skulle jag vilja påstå. Men nu börjar det bli kyligt på kvällar och nätter, och man sover gärna inte med fönstret vidöppet längre. Men brun det kan man bli fortfarande om dagarna.

Tankarna har börjat vandra hemåt mer och mer. Ja, inte på det sätt ni tror att jag skulle ha hemlängtan. Nej, nej, om jag kunde stanna här hela livet från nu så vettesjutton om jag inte skulle göra det. Jag vill verkligen inte åka hem till det liv jag har där. Eller liv och liv, jag har inget liv där. Det enda jag har kvar i sverige, som dock är en stor anledning till att åka hem, är min inkomstkälla - jobbet! Det är där jag tjänar mitt bröd, det är det som gör det möjligt för mig att kunna åka såhär till Turkiet och njuta av livet i små eller långa perioder. Och det här är inte sista resan jag gör hit, verkligen inte. Redan nästa år ska jag tillbaka nästan lika länge som jag nu är här. Jag vill passa på att resa bort från sverige så mycket det bara går, innan jag och Mehmet stadgar oss i Sverige för några år framöver.

Jag har verkligen tänkt om och omprioriterat sen jag kom hit till Alanya. Jag trivs nu mera med att vara en liten turk-hemmafru, även om jag inte är det ut i fingerspetsarna och även om jag inte skulle vilja vara det för alltid. Men min vardag här med att gå hemma och småplocka, laga mat, baka lite ibland, bjuda hem lite folk osv. - det är verkligen njutningsfullt och rogivande. I love it!!! Men nog förstår väll jag att det kommer en dag när man vill få upp pulsen lite igen, börja jobba och tjäna stora pengar. Jag är inte beredd att släppa alla bekvämligheter för att gå hemma. Jag vill fortfarande ha viss materiell standard, kunna unna mig lite lyx i vardagen, shoppa kläder, fixa håret på salonger osv.

Mehmet är verkligen den mannen jag vill leva med för resten av mitt liv. Och jag inser det mer och mer för varje dag som går. Han har tjatat om giftemål så länge nu, men jag har bara känt mig negativ och velat flytta det på framtiden. Men nu börjar jag faktiskt längta och känna att det känns rätt, att vi borde slå till snart. För vi VILL ju leva med varandra, vårda varandra, finnas där i nöd och lust för resten av våra liv, det är ju det vi vill. Så varför vänta... imorgon kanske det är för sent... (?) Jag ska tänka ett litet tag till på saken, låta det sjunka in i mitt huvud och i mitt hjärta och sen kanske jag är beredd att sätta ett datum för den stora dagen, som inte kommer att vara så värst långt borta.