Igår inträffade något ledsamt vilket gjorde att Mehmet blev tvungen att kasta sig iväg till Adiyaman. Det var en familjär angelägenhet som gjorde att han inom 1tim fattade beslut om att åka, packade väskan och gav sig iväg mitt i natten. Han och hanns kusin tog bilen dit, 10tim resa. Av många anledningar så var det inte aktuellt för mig att åka med dit. Så nu är jag ensam kvar här i Alanya. Mehmet vet inte när han kommer tillbaka, men troligen om 5-7 dagar. Både han och jag var så ledsen när han åkte, vi vill inte vara ifrån varandra såhär. Min lilla, lilla älskling.
Men mitt i allt elände så finns det ju små ljusglimtar. I alla fall för mig. Man kanske inte ska skoja i ett sånt här läge, men nu kan jag äntligen få äta min blomkålsgratäng som jag längtat efter så länge. Dessutom så får jag många extra dagar nu till att slutföra min inlämning/tenta i Turismkursen, som jag haft totalt panik för de senaste dagarna. Utan den så kan jag inte få godkänt i kursen och utan godkänd kurs så lär CSN kräva tillbaka studiemedlen av mig, så jag måste verkligen lämna in detta.
Vi skulle ju ha åkt till Istanbul imorgon, men vi fick ändra planerna. Vi fick, utan bekymmer, boka om flygbiljetterna till 25-29 november. Dock så blir vi nog tvungna att betala ett outnyttjat hotellrum och boka ett nytt. Jag ska kolla det närmare idag. En sur utgift, som inte riktigt ingick i min budget, men det är sånt som händer.
Vet inte riktigt vad jag ska företa mig den kommande veckan. Förmodligen plugga så mycket jag bara orkar, samt unna mig lite behandlingar och grejer. Jag är rätt så slut ärligt talat, efter en mycket intensiv skolperiod. Men snart lugnar det ner sig hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar