Jag ska vara helt ärlig. Den här tillvaron och den här livssituationen håller på att driva mig fullständigt jävla galen. Jag hatar att inte veta något om framtiden. Jag vet inte ett jäkla skit o kan inte planera något alls. Jag är helt beroende av andra personers beslut och andra instanser som skall avgöra min framtid. VILKET JÄVLA FÄNGELSE!!! Man tror man är en fri människa när man bor i Sverige, men FUCK THAT! Jag kan inte påverka något om min framtid detta året. Jag är helt styd till att vänta på Migrationsverket, Högskolan, jobbet o dess framtid. Jag blir tokig i huvet på riktigt, jag vill inte vänta mer o det är nästan så jag grinar när jag skriver detta =(
Jag vet inte om jag fortfarande är inne i någon slags 30-års kris eller vad det är frågan om. Jag börjar känna mig gammal och ser också hur ålterstecknen börjar komma krypande på mitt utseende. Ljusa hårstrån i ögonbrynen, en bestående rynka i pannan, slapp hud under ögonen så när man sminkar sig så hackar det bara. Sen min fylliga kropp som alltid tidigare varit så fast på något sätt, den börjar nu dallra från topp till tå. Och alla i ens omgivning gifter sig o skaffar barn o hus och jag har verkligen blivit så sjukt medveten om att jag börjar bli äldre. Och denna vetskap bara späs på med att bara gå o vänta vecka efter vecka, månad efter månad och tiden bara försvinner bakom en utan att få något gjort alls. Tiden rinner verkligen ifrån mig, tid som jag så gärna hade velat ta tillvara på på mitt sätt om jag bara hade haft möjlighet att göra det. Det är dyrbara dagar som jag istället kunde spenderat tillsammans med någon jag tycker så otroligt mycket om.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till här o nu. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att man skall leva här o nu. Och även fast jag vet att det är så man bör leva så går det ju för f*n inte. Om jag bara kunde trolla mig 7 veckor framåt, då har jag kommit vidare i livet o fått svar på massor av frågor. Men ska de här veckorna bara spillas bort till ingenting. JA, det är ingen ide att någon nämner att jag ska ta tillvara på dagen, sommaren o det fina vädret, att jag ska åka o bada, gå ut o gå, ut o festa eller göra några jäkla utflykter. Det är liksom inte det jag vill. JAG VILL BÖRJA LEVA!!!
Du fixar det även om det känns jobbigt nu!
SvaraRaderaVälkommen till klubben på att ha 30-årskris. Det kan man få även om man är gift och har barn, hus och hela paketet. Man undrar "är det så här det ska vara nu?". Man undrar varför man inte känner sig nöjd ändå? Men vännen, det är en period i livet. Önska dig inte framåt, för då förlorar du ännu mer tid.
SvaraRaderaDu skapar din egen lycka. Den är inget som bara ramlar över dig, utan du skapar den ur det du har.
"Lyckliga människor är bättre på att uppleva saker i sina liv, plus att de har en mer positiv inställning till framtiden."
Man blir inte lyckligare med en löneförhöjning, för ju mer man uppnår, desto mer vill man ha.
Åldersnoja är heller inget att gå och gräva ner sig för. Acceptera att du blir äldre, det är inget som går att ändra på. Att kämpa för att vinna en kamp mot åldern, som man vet att man kommer förlora, är utmattande.
Och, min vän, du är snygg, du är härlig, har nära till skratt och om du på vägen har ett par snygga skor... Det känns som allt kommer gå vägen då va?
Downperioder går att jobba sig ur.
Stor Kram till dig.