Kastar in handduken

Jag får erkänna mig besegrad. Det som tidigare var så trist med mitt liv var jag nu på så god väg att ändra på. Mitt humör, mina matvanor, min obefintliga ödmjukhet, mitt dåliga samvete, mina allt för vida shoppingvanor och mitt tålamod.

Men nu... jaa, jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte längre skylla på att det är en svacka. Jag har då aldrig lyckats fortsätta på rätt väg efter en svacka utan faller sådär karaktärslöst tillbaka in på de dåliga. Nu sitter jag här o frossat pommes med bea och för stora portioner. Jag tappar humöret för inget, speciellt vid diskussioner med Mehmet o det tålamod som jag byggt upp sen jag träffade honom, den lilla retstickan, det har känts som bortblåst de senaste dagarna. Jag går på som en ångvält o leker besserwisser vid minsta lilla svaghet han visar. Snart kommer jag säkert vara likadan mot andra i min omgivning. Jag har börjat handla för pengar som jag inte har och kan nästa inte sluta. Eller det är pengar jag har men som är öronmärkta till studierna i höst, så eg. har jag verkligen inte råd. Jag handlar nästan bara på rea och jag tänker över varje köp både en o två gånger. Men just nu handlar jag för att det är så roligt och för att jag älskar att ha nya kläder o skor... inte för att jag behöver nya kläder o skor. Och när jag gjort allt det där så får jag dåligt samvete. Som om inte det vore nog så får jag dåligt samvete för allt jag INTE gör också, men som jag borde.

Livet är verkligen inte enkelt. Jag kommer dö när jag är 50 om jag fortsätter såhär. Å andra sidan så har jag aldrig velat leva till jag blir 100år heller direkt. Och man ska leva här och nu, så säger dom som vet. Och det låter så vettigt när de säger det. Men när man själv gör det så känner man sig oansvarig och får... suck... dåligt samvete =(

Resten av dagen efter jobbet förgylldes av två par pumps och ett armband. Ett par svarta pumps med kilklack i lagom höjd, som jag har saknat otroligt länge. Nu är de mina och sådana skor är väldigt användbara. Sen bredvid dessa i butiken så stod det ett par som det i princip stod mitt namn på och som viskade så att bara jag kunde höra "Ta oss, ta oss, vi vill bo hos dig..". Så vad hade jag för val. Skulle jag ha nekat ett par leopardmönstrade pumps med en stor svart toffs på ovansidan, i rätt storlek, på rean för 79kr. Nä, även ni får ju inse att det finns gränser. Jag blev ju tvungen att adoptera dem. Och när jag sedan gick in på JC så blev jag lycklig ägare av ett asball armband som såg exakt likadant ut som toffsen på leopardpumpsen. Det blev mitt för en tia o det har till och med jag inte ens dåligt samvete över. Bättre ett armband än en coca cola som det kunde blivit istället. Risken finns att det blir en cola också under morgondagen. Min fantastiska karaktär gör sig påmind igen.

Kommentarer på detta???