Mycket händelserik dag

Idag har det hänt många saker. Inga revulutionerande händelser, men ändå något som berör mitt livs historia och för händelserna framåt.

Fick idag GODKÄNT på mitt examensarbete =))) och är därmed berättigad till CSN bidrag under hösten. Fatta vad skönt. Jag visste ju visserligen att jag skulle bli godkänt, men det var bara en fråga om när.

Har även pratat med verksamhetschefen på Migrationsverket. Lyckades smussla till mig hans nummer från någon som ville mig väl. Verksamhetschefen var en mycket sympatisk, trevlig och förstående man. Han sa att han visste hur det var för oss med denna väntan. Men tyvärr så hade han inte så mycket mer svar att ge oss än att vi fick lov att vänta lite till på svaret om Mehmets UT. Så inga framsteg blev det där. Var dock roligt att prata med den som bestämmer över hela kontoret och nu känner jag att jag verkligen gjort allt jag kan för att skynda på vårt ärende. Men vi står kvar på samma ruta. Vi har väntat 5 månader och svar är endast utlovat inom max 8 månader. Så vi får kämpa på i ovisshetens anda, det är jobbigt som fan, men jag har samtidigt varit med om värre saker i mitt liv. Måste försöka tänka så.

Idag fick vi också en kallelse till informationsmöte på jobbet. På torsdag när jag åker till Alanya ska vi får information om närmsta framtiden. Jag ska kika lite på när mitt tåg går och om jag har tur så hinner jag vara med på detta möte.

Idag kom också ett brev på posten från SJ. Jag reklammerade ju resan som jag gjorde i slutet av juni, då jag fick evakuera SJs tåg utanför Katrineholm. Idag kom återbäringen som blev: värdebevis på 275kr för köp av ny tågresa, 64kr tillbaka in på mitt konto för utlägg jag fått göra för mat på bussresan hem samt 100kr i värdebevis för att handla i SJs resebutiker och bistro. Det får la jag vara nöjd med. Tänkte nyttja resebeviset för min och Mehmets resa hem från Stockholm i november, det blir kanon.

Idag ska jag också diska och städa i köket samt packa klart så långt det är möjligt. Är helt slut i kropp och själ så har egentligen ingen som helst ork till det, men det måste ju göras o ingen lär ta det ifrån mig. Resenerverna börjar göra sig rejält påminda nu. Vet inte längre vad jag känner inför den här resan. Löjligt dock att jag känner såhär, för när jag väl är på plats i Alanya o har kramat om Mehmet så vet jag ju att allt känns väldigt bra igen. Det är bara tiden nu precis innan som är jobbig.

Ska tillägga sist i detta inlägg att nu har jag inte fått en enda kommentar i min blogg på en hel vecka och det börjar kännas rätt så trist att skriva här. Vore så kul om någon kunde kommentera något, jag blir så glad när ni läsare visar att ni uppskattar min blogg och kanske också vill dela med er av något i era liv.

KRAM från en nervös Märi!