Ett dygn hemma och...

Nu har jag varit hemma i ett dygn. Jag håller redan på att bli galen. När man är hemma så grubblar man alldeles för mycket. Jag blir snart knäpp.

Om jag fick önska något just nu så skulle det vara att Mehmet bodde här och hade fått ett jobb. Jag pluggar halvtid och jobbar halvtid. Vi har pengar på bankkontot som vi spart ihop tillsammans, till en resa eller om något oförutsett skulle hända. Att vi hade en rolig semester att se fram emot och att livet bara rullade på. Tyvärr har jag insett att man inte kan få allt i livet. Man ska nog vara tacksam över det man har, att man är frisk, har ett jobb, en fin lägenhet och en fin man som väntar på en vart i världen man än befinner sig. Det kunde varit värre helt enkelt. Varför blir man aldrig nöjd. Ja, det här väntandet har satt alldeles för mycket griller i huvet på mig. Man tror typ det värsta om allt till slut.

Migrationsverket kan ju vara det dummaste påfunder i världens historia. Hur kan det vara så jävla svårt att fatta några jäkla beslut. Det är ju inte som att handläggarna skulle straffas med piskrapp om de fattade ett felaktigt beslut. SÅÅÅÅÅÅÅÅ vad fan väntar ni på???????? Fattar ni inte att ni har med människor och deras liv och framtid att göra?????????? Men för er så är man väll bara ett namn på ett papper. "Serviceminded, vad är det???". "Kunden i fokus, what???". "Effektivitet och rättvisa, never heard!!!".

Nej, jag är inte bitter! Jag är bara jävligt uppleds.... och känner mig fruktansvärt taskigt behandlad både från dem och från ett annat håll - ingen nämd, ingen glömd!

Jag tycker helt ärligt inte att jag har så höga krav. Jag vill bara få leva med den jag älskar i en trygg o stabil tillvaro. Men tydligen är jag inte värd det... inte än i alla fall. Tydligen ska halva mitt liv behöva passera innan jag får uppleva något sådant. För vem fan är 31 år och aldrig varit sambo. Nej, nej, jag kan vänta. Jag har ingen brådska. Det är ju en dag imorgon också.... IDIOTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!