Livet i byn rullar på

Har haft ett långt o djupt samtal med älsklingen. Det behöver man ibland. Dock är det ju alltid bättre att ha det öga mot öga, men har man inget att välja på så får ju telefonen fungera. Han är riktigt trött på byn nu, och det förstår jag eftersom han träffar samma människor hela dagarna. Samma ansikten, samma rutiner och inga nöjen... ja, om man inte tycker fårskötsel och hushållsarbete är ett nöje då =S

Mehmets mamma är väldigt sjuk, men hon är en superkvinna. Jag beundrar henne väldigt mycket på ett sätt för allt hon gör för familjen och hushållet oavsett i vilket skick hon är. Hon sliter som en riktig stålmorsa, verkligen. Samtidigt tycker jag hon borde vara lite mer ansvarig mot sig själv, för en dag så kommer det bli för mycket för henne och det kan verkligen få stora konsekvenser för hela familjen. Mehmet har tre småbröder som är 6, 11 och 13 år gamla ungefär. Dom är ännu inte tillräckligt vuxna och starka för att kunna hjälpa till så mycket där hemma, även om de gör vad de kan för att sköta fåren. Det som jag blev väldigt rörd över var när Mehmet berättade att hans äldsta bror Halil har fått tillbringa hela sommarlovet hos deras storasyster i Adana. Där har han fått chansen att umgås med lite kompisar, äta upp sig, slippa slita med att springa efter fåren vilket gör att han går ner alldeles för mycket i vikt. Det är det som är så vackert med den turkiska kulturen, att man tar hand om varandra och är så kärleksfulla i familjen. Det är verkligen jättefint av deras storasyster Zeynep att ta hand om sin lillebror i ett par månader och låta honom se något annat än den gråa byn.

Men nu är det bara en vecka kvar tills Mehmet ger sig iväg för att först vara ett par dagar i Adana hos systern och sen åka vidare till Alanya samma dag som jag kommer dit. I Adana ska han lämna tillbaka 2 duvor som han "lånade" av sin systers man sist han var där, för att ha lite kul att pyssla med i byn. Mehmet ÄLSKAR djur, nästan alla slags djur, men främst fåren och duvorna. Jag gillar verkligen att han är sån. Det var en av de första sidor som jag lärde känna hos honom och jag konstaterade rätt så snart att detta var väldigt speciellt. Detta eftersom jag själv är en väldigt stor djurvän. Att sen hitta en kurdisk kille med den här speciella sidan, det var just väldigt speciellt. Inställningen till djur bland turkarna är ju vanligen inte riktigt vad den borde vara, men Mehmet är väldigt ödmjuk inför djuren. Han har otroligt mycket kunskap om hur man sköter en stor mängd olika sorters djur - allt från får, hönor, åsnor, kor, duvor osv. Min fina, fina man, I love you!

Nu längtar jag o mannen mest efter att få falla i varandras armar. Det var alldeles för längesedan nu. Jag blir verkligen jätteledsen i hjärtat när jag tänker på att vi i hela 10 veckor nu har tvingats vara ifrån varandra. De första 3 veckorna var dock helt okej. Jag hade hunnit bli lite mättad på Alanya och livet där, så jag behövde en paus. Men 10 veckor, drygt 2 månader, det har verkligen känts tröstlöst jobbigt. Tears in my eyes, fan ;(

Idag bytte jag också några ord med Mehmets mamma. Mehmet sa att om du inte vill prata med min mamma snart så kommer hon att äta upp mig levande, så det var bara att göra det =) Men jag morrade åt Mehmet först att då MÅSTE han sitta bredvid och översätta. För hur lätt är det liksom att prata med en turkatant som inte kan ett enda ord engelska när man själv bara kan några få ord på turkiska. Men den här gången gick det bra faktiskt. Hon grät nästan för att hon saknade mig så mycket och hon ville att jag skulle komma dit nu, nu, nu. Hon sa "Gel, gel, gel askim, gel buraya. Seni çok, çok özledim Maria. Maria, ne yaparsın, askiiiiim" ;) Och jag svarade "Anne, ben de seni özledim...". Hihi =D