Turkiska Ambassaden för visum!

I tisdags reste jag upp still Stockholm för att söka visum till turkiet. Man får bara vistas i turkiet max 3 månader utan visum. Och eftersom jag tänkt stanna lite längre än så, så var det bara att sätta tänderna i detta pappers hästgöra. Det är inte bara att stövla in på ambassaden o säga hej, släpp in mig i landet. Nej, det är en uppsjö av papper som skall fyllas i och tas fram och allt måste stämma in i minsta detalj. Flygbiljett dit och hem, hotellbokning, ansökningsblankett, foto, pass, arbetsgivarintyp, personbevis som ska vara stämplat och namntecknat, bevis på inkomst i form av lönespec samt för mig även CSN-beslut. På ansökningsblanketten så måste man in i minsta detalj beskriva vem man är, vad man skall göra i turkiet, hur man tänkt att bekosta sin vistelse osv, und so weiter...

Jag mötte upp min vän Carina på Centralen. Hon hade varit snäll och tagit lite ledig för att följa med mig. Behöver jag nämna att jag aldrig hade hittat dit själv. Vi tog bussen (från någonstans, hehe...) och åkte mot hållplatsen Ambassaderna ute på Djurgården (ganska logiskt). Där möts man av ett gammalt hus som man knapt kan tro används till något alls. Det är grindar och nån form av taggtråd och säkerheten är stor. Vi fick ringa på en porttelefon och blev då insläppta. När vi kommit in i lokalen så var det säkerhetskontroll man fick gå igenom och de kollade igenom ens väska. Självklart så tjöt det på mig, det var blingblingen i öronen som ville göra sig hörda. Sen var det bara att ta en kölapp och sätta sig och vänta på sin tur. Väntrummet såg ut som en blandning av moské och kontor. Det var väldigt lite folk där så vi behövde inte vänta mer än 20min på vår tur. Sen lämnade man bara in sina papper i en receptionslucka, de tittade igenom dem med granskande ögon och ställde lite frågor. Men de sa att ansökan var fullständig och att de skulle fatta ett beslut inom 2 veckor och där efter skicka tillbaka mitt pass och förhoppningsvis också då ett visum. Jag kunde äntligen pusta ut!

Efteråt så åkte jag och Carina tillbaka in till centrum och gick runt och strosade, fönsershoppade och tog en fika. Det blev en lång väntan på centralen det sista innan tåget gick hem. Då var jag helt slut efter anspänningen kring visumet samt alla intryck man fått i denna jäktiga stad.

En erfarenhet rikare :)