Idag är det bara en vecka kvar. Igår längtade jag efter Mehmet så att jag nästan började grina. Vi hade två långa samtal och som vanligt så är det mycket "Love is in the air".
Det här med att vara ifrån varandra är verkligen inte bra för oss. Och det var ju just exakt det jag sa till mina vänner innan jag lämnade Alanya i juni att "Det här känns verkligen inte rätt, det känns inte bra. Det känns som att jag åker åt fel håll nu när jag åker hem. Det är inte menat såhär". Och just så har det blivit. Det har varit ett enda långt lidande och mycket skit har hänt utmed vägen de här 9 veckorna.
När denna underbara höst har passerat så är det hög tid för mig och Mehmet att utarbeta en liten plan för framtiden. Problemet är att vi pratar om framtiden nästan varje gång vi hörs på telefonen och vi är verkligen inte överens. Han vill ha allt på sitt sätt, men han tänker inte realistiskt och han tror liksom att allt bara ordnar sig. Jag är ju realist ut i fingerspetsarna och ser allt ur ett helt annat perspektiv. Men efter vår tid tillsammans nu i höst så hoppas jag att vi ska ha enats om hur vår närmsta framtid ska se ut. Det viktigaste är ju att vi får vara tillsammans. Vart vi bor eller vad vi gör, det får helt enkelt komma i andra hand.
Men jag saknar honom så otroligt sjukt mycket, jag kan verkligen inte förklara det. Kärleken är inte alltid så enkel :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar