Nr. 8 - Besök i hembyn Adiyaman

När man åker till Alanya som märker man hur otroligt snygga, läckra och medvetna turkarna i 20-30 års åldern är. Till saken hör att de flesta av de killar som jobbar på turistorterna inte är turkar, de är kurder. Och en stor del av dem kommer från andra stora städer i Turkiet, eller från små bergsbyar flera busstimmar bort. Så även Mehmet, som är uppväxt i en så kallad bergsby. Han kommer från en liten by i Adiyaman. Det ligger 10 busstimmar öster om och en smula norr om Alanya och ligger alltså inte utmed kusten, utan mitt i landet. Detta är en kurdisk inhemsk by, utan turister och ganska så fattigt.

I Adiyaman bor hans mamma och pappa i ett litet hus. Om jag har förstått det rätt så är de ganska så självförsörjande. De har en hel massa djur på sin gård; en åsna, två hundar, katter, höns och dryga hundra får av olika slag. Det är av fåren de lever, de gör ost och lever förmodligen av köttet och tar troligen väl vara på ullen också.

Kulturen i turkiet är väldigt annorlunda den svenska när det gäller giftemål och förhållande. Det är, som jag skrivit tidigare, i stort sett det livet går ut på för dessa människor... att bli gift och skaffa många barn. Mehmets mamma och syster är väldigt glad nu när Mehmet träffat mig och deras högsta önskan är att få sin son gift så snart som möjligt. Då Mehmets abla (storasyster) redan är gift så är det givetvis Mehmets tur i ordningen att få sig en fru. Och nu när vi träffats, så vill hans mamma att jag kommer och hälsar på, så att hon och systern får se vad jag är för tjej och om jag duger och är bra giftasmaterial ;) Hahaa...! Lord, give mig styrka om sanningen kom fram!

Till Adiyaman kan man komma på två sätt, buss eller flyg. Att åka buss tar ca 10 timmar och kostar lite mindre. Flyger man så gör man det med byte i Ankara eller Istanbul och kostar då lite mer, men det tar nog inte mer än ett par timmar allt som allt. Att turkarna, utan att bekymra sig eller utan att klaga, sätter sig på de där skakiga bussarna och sitter där lugn o stilla i 10timmar och där över, ja det är för mig ett mysterium. Men det sägs ju att man ska ta seden dit man kommer, så jag kanske gör´t.

Jag vet att jag skulle bli väldigt varmt mottagen om jag åkte till Mehmets familj och hälsade på. Dom är ju så otroligt familjära och omtänksamma och bryr sig om varandra. I Adiyaman finns inga diskon, inte en massa butiker och shopping, inga internetcaféer, ingen alkohol osv. Där har de mest bara varandra, familjer och vänner, sitt hem med djur och odlingar och lever ett hårt och slitigt liv med med inslag av lugn, frid och harmoni för själen. Det enda Mehmet gör nu när han är där är att vakta fåren, tar hand om de små som behöver mjölk och pysslas om, vaktar de stora så att de inte smiter och ger alla mat och vatten. Detta gör han från tidig morgon till sen kväll. Sen går han hem, äter, dricker äppelte, umgås med familj och vänner och går o lägger sig alldeles för sent. Och nästa dag är den andra lik...

Min stora fasa vid besök hos hans familj är ju om de typ skulle slakta det finaste djuret och göra en fest för att jag ska komma. Haha... det vore ju klockrent. Om jag bestämmer mig för att åka dit så lär jag slå upp ordet VEGETARIAN på både turkiska och kurdiska och börja prata med Mehmet om det här minst en månad innan hur viktigt detta är för mig med att inte äta kött. Jag brukar jämföra det med att om jag skulle tvingas äta kött så är det ungefär som att en utövande muslim skulle behöva äta fläsk och gris. Han bara måste berätta det för sina föräldrar och verkligen förklara. Jag vet inte vad jag skulle göra om dom serverade mig kött på tallriken. Eller om dom gjorde något med lamm i och bad mig att pilla bort det om jag inte ville ha det. Jag vet ju att turkarna även äter mycket vegetariskt, men bara en liiiiten smula av något dött djur på min tallrik skulle få mig helt ur balans. Vad skulle jag säga, vad skulle jag liksom göra? Tips mottages tacksamt... och jag skojar inte.

Adiyaman är ju en ganska så muslimsk by, milt uttryckt. Jag har frågat Mehmet om jag måste bära slöja om jag åker dit. Han har förklarat läget för mig, att vill jag inte det så ska jag inte behöva. Men för min, hans och hans familjs skull så bör man ha normala eller skapligt täckande kläder på sig. Vanlig kortärmat eller trekvartsärm på tröjor går bra och hälst något på benen som går nedanför knät. Så man bör undvika uringat, allt för tajt och korta kjolar. Detta då övriga invånare i byn annars kommer att döma både mig, honom och hans familj (typ att han skaffat en lösaktig tjej... ett fnask helt enkelt). Men jag tycker att så länge som kraven ser ut som ovan, så har jag inga problem att anpassa mig till det under en vecka eller två. Men jag skulle aldrig i hela universum acceptera att han eller någon annan skulle kräva motsvarande av mig i mitt hem eller i min vardag.

Har jag förstått reglerna rätt nu =S

Men jag känner att det är nog dags att vidga sina vyer, i den annars så trygga, tråkiga, trångsynta svenska vardagen och åka dit. Det kan ju bli det bästa jag någonsin gjort. Men jag vill inte säga för mycket än, utan låt mig fundera ett tag till. Fast inners inne så vet jag ju att jag bör göra detta för Mehmets skull, få se hur han vuxit upp och så klart att jag vill träffa hans familj.