En påhälsning i Alanya - Välkomna :)

Om det är någon som skulle vilja komma och hälsa på mig i Alanya så skulle jag bli riktigt jätteglad. Cissi och Linda, jag hoppas på er :)

Säg bara till så lovar jag att hitta billigt flyg åt den som önskar. Liten påhälsning från här hemma skulle bara göra mig gott.

Jag bor i skor!

Jag tyckte inte att det räckte med de fyrtioelva par skor jag har, utan var bara tvungen att köpa 3 nya par idag på DinSko. Vilket fyndpris jag fick dem för. 397kr totalt, jag är sååå nöjd!

Förutom de på bilden så blev det också ett par svarta baleringaskor i siden med en liten rosett.

Mycket känslor...

Så var den dagen slut. Egentligen en arbetsdag som alla andra, men ändå. Jag hann inte riktigt med, ja i huvet alltså. Helt plötsligt hade jag bara packat ihop alla mina saker på skrivbordet och lagt ner dem i en låda som jag gömde undan. Sen kramade jag hejdå till några som gick tidigare och de sista 5 minutrarna sa jag hejdå till de få som fortfarande var kvar. Det jag sörjer mest är att jag inte fick ge min underbara chef en kram, då hon var hemma idag. Men man kan inte få allt. Kändes väldigt ledsamt och det skar i hjärtat på vägen hem, men jag vet ju att jag kommer tillbaka. Det är bara det att det är lite väl mycket känslor just nu som snurrar. Och dessutom ska man ordna tusen praktiska saker innan man ger sig iväg... ja, det blir bara för mycket.

Sen jag kom hem så har det hänt ytterligare två känsloladdade saker. Inget jag tänker skriva om här, men det rann liksom bara över för mig. Men när jag fick prata med Mehmet och han vara bara precis hur gullig och stöttande som helst, så nu känns det bättre. Han är fan bäst i hela världen! Och imorgon får jag sovmorgon :)

Sista arbetsdagen....

Imorgon jobbar jag sista dagen. Det känns faktiskt helt jävla underbart. Känns så otroligt befriande. Det här blir inget långt inlägg då jag har världens jobbigaste huvudvärk och nu ska jag gå och lägga mig snart. Eller, kanske ska göra ett par äggsmörgåsar först... eller inte. Åh, jag orkar inget, är helt slut. Jag säger GONATT till alla!

Lyckorus!

Känner helt plötsligt någon form av lyckorus. Det är inte ofta det händer, men man lär ju ta tillvara på de få som finns. Jag gillar att vakna i tid på helgerna och när jag gick ut på balkongen nyss så var det härligt svalt och friskt väder ute.

Jag kom helt plötsligt att tänka på hur underbara dagarna kommer bli i december och januari med Mehmet, när det troligen är sånt väder även i Alanya som vi har här hemma nu. Man kan gå ut och ta sköna promenader nere vid havet, sätta sig på en bänk och prata någonstans, känna lugnet och friden när alla turister har lämnat stan. Sen går man hem och lagar en god lunch och äter den tillsammans. Sen kanske en stund på balkongen om solen råkar vara framme... sitta och prata lite till... lägga sig och vila en stund. Åh som jag ska njuta av detta liv. Förhoppningsvis så jobbar han väll inte från 7 på morgonen till 2 på natten under den tiden på året. Utan om han har något jobb alls så är det nog normala arbetstider som oss här i Sverige.

Vad vore livet utan drömmar!

Besni utanför Adiyaman stad

Har forskat vidare lite och Mehmet befinner sig alltså i Besni, som ligger någon timma från Adiyaman stad, väster om. Om mina slutsatser är rätt så borde jag alltså kunna flyga via Istanbul till Gaziantep för att komma i närheten. Sen bör det väll inte vara några problem att ta sig från Gaziantep till Besni, det går ju en rak väg där emellan och ser inte ut att vara mer än en 10mil. Men som sagt, det är Turkiet vi pratar om, så fortfarande så är allt möjligt... eller rättare sagt omöjligt!

En födelsedagsresa till mig själv

Sitter och kikar lite på kartor och flyg. Jag börjar inse så smått att de 3 månader som jag och Mehmet kommer att få vara ifrån varandra till våren kommer att bli alldeles för tuffa för oss. Så jag funderade på hur man ska kunna lösa det. Jo, givetvis genom att åka och hälsa på honom i Adiyaman. Och halvtid på 3 månader blir precis i krokarna när jag fyller år, så jag tänkte att det kunde ju vara lite roligt.

Har nu surfat runt lite för att se hur man tar sig till Adiyaman snabbas och billigast. Och det var verkligen inte det lättaste det ska jag säga. Flygtider på hur många timmar som helst, orimliga bytestider i både Istanbul och Ankara och alldeles för dyra priser. Turkish Airlines är ju inte direkt kända för att erbjuda lågprisbiljetter. De är ju som SAS, sjukt dyra. Men så såg jag på kartan att en annan flygplats inte ligger mer än någon timma från Adiyaman och dit kunde man ta sig med Pegasus för en skaplig peng och hyggliga flygtider. Man anländer dessutom till Stockholm på hemvägen i hygglig tid så att man kan ta sig hem därifrån också. Men sen vet inte jag hur man tar sig mellan denna andra Turkiska stad och Adiyaman, det kanske inte ens är möjligt. Jag kan ju bara dra paralleller från när jag var på södra Cypern förra året och ville passera gränsen till Norra Cypern för att sen ta båten över till Alanya. Det var i stort sett omöjligt att genomföra och det fanns inga resebolag som ens ville hjälpa en att genomföra det heller. Jag fick helt enkelt ge upp.

Well, jag får prata med Mehmet nu under hösten och se hur vi ska göra. Jag vill i vilket fall som helst inte att vi lever i ett sånt här distansförhållande mycket länge till.

Robyn - Dancing On My Own - available to download from 13th June

Jag längtar!!!

Idag är det bara en vecka kvar. Igår längtade jag efter Mehmet så att jag nästan började grina. Vi hade två långa samtal och som vanligt så är det mycket "Love is in the air".

Det här med att vara ifrån varandra är verkligen inte bra för oss. Och det var ju just exakt det jag sa till mina vänner innan jag lämnade Alanya i juni att "Det här känns verkligen inte rätt, det känns inte bra. Det känns som att jag åker åt fel håll nu när jag åker hem. Det är inte menat såhär". Och just så har det blivit. Det har varit ett enda långt lidande och mycket skit har hänt utmed vägen de här 9 veckorna.

När denna underbara höst har passerat så är det hög tid för mig och Mehmet att utarbeta en liten plan för framtiden. Problemet är att vi pratar om framtiden nästan varje gång vi hörs på telefonen och vi är verkligen inte överens. Han vill ha allt på sitt sätt, men han tänker inte realistiskt och han tror liksom att allt bara ordnar sig. Jag är ju realist ut i fingerspetsarna och ser allt ur ett helt annat perspektiv. Men efter vår tid tillsammans nu i höst så hoppas jag att vi ska ha enats om hur vår närmsta framtid ska se ut. Det viktigaste är ju att vi får vara tillsammans. Vart vi bor eller vad vi gör, det får helt enkelt komma i andra hand.

Men jag saknar honom så otroligt sjukt mycket, jag kan verkligen inte förklara det. Kärleken är inte alltid så enkel :(

Raff o spets, inte alla som uppskattar!

Hahaa... idag har jag handlat en himla massa snygga underkläder. Man vill ju inte visa sig i urtvättade, dassiga bomulls Bridget Jones trosor för sin blivande. Också var jag ju tvungen att berätta för Mehmet om allt jag köpt, för dyra pengar, typ mina sista pengar. O jag fick inte riktigt den reaktionen jag hade hoppats på... utan snarare "Varför? Okej, jag kan ju titta på dom i fem minuter, men det är ju dig jag gillar...". Haha, där fick jag, ingen ide att göra sig till alltså! Men egentligen så var det ju väldigt gulligt sagt.

Sista helgen i Playa la Sweden

Ja, det är faktiskt den sista helgen jag har framför mig. De kommande 5 månaderna kommer att bli väldigt annorlunda... minst sagt. Händelserika, känslosamma, äventyrliga och mycket, mycket mer. Men visst kan vardagen infinna sig även i Alanya, detta varma paradis. Ja, vardagen kan ju faktiskt infinna sig precis var som helst. Och jag hoppas att jag, när jag fått lite distans till Sverige, även kan finna detta lands charm och fördelar. Det är kanske som de säger, man vet inte vad man har förrän det är borta. Fast förhoppningsvis så står väll Sverige kvar även nästa år. Hmm.... är det lite vemodigt att lämna... varför sitter jag här och är djup och låter snyftig..?

Jag kommer sakna mina arbetskamrater som är helt underbara, men inte min arbetsplats. Jag kommer sakna min lägenhet, min säng, mitt kök, min soffa och mycket annat, men inte tristessen i detta land. Och jag byter gärna bort mina oändliga timmar i soffan o sängen mot att få bara med min underbara älskade fästman i nästan 5 månader. Men jag har redan börjat tänka på hur otroligt sjukt jävla jobbigt det kommer bli när jag ska skiljas åt från honom när det är dags för mig att åka hem igen. Vi har pratat om det ett par dagar nu och han känner likadant. Hur ska det bli, hur ska vi fixa det??? Förhoppningsvis så behöver vi inte vara ifrån varandra mer än 3 månader tills jag planerar att åka tillbaka igen. Då bara för en eller ett par korta veckors semester, men i alla fall. Men med tanke på hur oootrooooligt långa de här 9 veckorna har varit, så känns ju 3 månader som en hel jäkla evighet. Att säga att man kan må bra av att vara ifrån varandra ett tag, det tror jag inte på förrän jag upplevt det.

Well, min sista svensk-helg är här som sagt. Det är Matfestival i stan, men jag har inte en krona att göra av med, så jag håller mig hemma. Har mycket viktigare saker att syssla med, nämligen STORSTÄDNING! Har inhandlat en ny golvmopp, så här ska skuras golv. Sen står plockning, rensning, damning, damsugning, klädrensning, glas- och pappersinsamlings-kastning på schemat. Som jag längtar att få sätta igång... NOT! Men kan inte lämna lägenheten som ett amerikansk slumkvarter. Det lär ju bli dammigt ändå på de här månaderna. Blommorna, som ändå lyckats överleva, får jag adoptera bort. Dom kommer inte sakna mig, jag lovar ;)

"Den dumme städar och städar, men geniet behärskar kaos"

Nr. 8 - Besök i hembyn Adiyaman

När man åker till Alanya som märker man hur otroligt snygga, läckra och medvetna turkarna i 20-30 års åldern är. Till saken hör att de flesta av de killar som jobbar på turistorterna inte är turkar, de är kurder. Och en stor del av dem kommer från andra stora städer i Turkiet, eller från små bergsbyar flera busstimmar bort. Så även Mehmet, som är uppväxt i en så kallad bergsby. Han kommer från en liten by i Adiyaman. Det ligger 10 busstimmar öster om och en smula norr om Alanya och ligger alltså inte utmed kusten, utan mitt i landet. Detta är en kurdisk inhemsk by, utan turister och ganska så fattigt.

I Adiyaman bor hans mamma och pappa i ett litet hus. Om jag har förstått det rätt så är de ganska så självförsörjande. De har en hel massa djur på sin gård; en åsna, två hundar, katter, höns och dryga hundra får av olika slag. Det är av fåren de lever, de gör ost och lever förmodligen av köttet och tar troligen väl vara på ullen också.

Kulturen i turkiet är väldigt annorlunda den svenska när det gäller giftemål och förhållande. Det är, som jag skrivit tidigare, i stort sett det livet går ut på för dessa människor... att bli gift och skaffa många barn. Mehmets mamma och syster är väldigt glad nu när Mehmet träffat mig och deras högsta önskan är att få sin son gift så snart som möjligt. Då Mehmets abla (storasyster) redan är gift så är det givetvis Mehmets tur i ordningen att få sig en fru. Och nu när vi träffats, så vill hans mamma att jag kommer och hälsar på, så att hon och systern får se vad jag är för tjej och om jag duger och är bra giftasmaterial ;) Hahaa...! Lord, give mig styrka om sanningen kom fram!

Till Adiyaman kan man komma på två sätt, buss eller flyg. Att åka buss tar ca 10 timmar och kostar lite mindre. Flyger man så gör man det med byte i Ankara eller Istanbul och kostar då lite mer, men det tar nog inte mer än ett par timmar allt som allt. Att turkarna, utan att bekymra sig eller utan att klaga, sätter sig på de där skakiga bussarna och sitter där lugn o stilla i 10timmar och där över, ja det är för mig ett mysterium. Men det sägs ju att man ska ta seden dit man kommer, så jag kanske gör´t.

Jag vet att jag skulle bli väldigt varmt mottagen om jag åkte till Mehmets familj och hälsade på. Dom är ju så otroligt familjära och omtänksamma och bryr sig om varandra. I Adiyaman finns inga diskon, inte en massa butiker och shopping, inga internetcaféer, ingen alkohol osv. Där har de mest bara varandra, familjer och vänner, sitt hem med djur och odlingar och lever ett hårt och slitigt liv med med inslag av lugn, frid och harmoni för själen. Det enda Mehmet gör nu när han är där är att vakta fåren, tar hand om de små som behöver mjölk och pysslas om, vaktar de stora så att de inte smiter och ger alla mat och vatten. Detta gör han från tidig morgon till sen kväll. Sen går han hem, äter, dricker äppelte, umgås med familj och vänner och går o lägger sig alldeles för sent. Och nästa dag är den andra lik...

Min stora fasa vid besök hos hans familj är ju om de typ skulle slakta det finaste djuret och göra en fest för att jag ska komma. Haha... det vore ju klockrent. Om jag bestämmer mig för att åka dit så lär jag slå upp ordet VEGETARIAN på både turkiska och kurdiska och börja prata med Mehmet om det här minst en månad innan hur viktigt detta är för mig med att inte äta kött. Jag brukar jämföra det med att om jag skulle tvingas äta kött så är det ungefär som att en utövande muslim skulle behöva äta fläsk och gris. Han bara måste berätta det för sina föräldrar och verkligen förklara. Jag vet inte vad jag skulle göra om dom serverade mig kött på tallriken. Eller om dom gjorde något med lamm i och bad mig att pilla bort det om jag inte ville ha det. Jag vet ju att turkarna även äter mycket vegetariskt, men bara en liiiiten smula av något dött djur på min tallrik skulle få mig helt ur balans. Vad skulle jag säga, vad skulle jag liksom göra? Tips mottages tacksamt... och jag skojar inte.

Adiyaman är ju en ganska så muslimsk by, milt uttryckt. Jag har frågat Mehmet om jag måste bära slöja om jag åker dit. Han har förklarat läget för mig, att vill jag inte det så ska jag inte behöva. Men för min, hans och hans familjs skull så bör man ha normala eller skapligt täckande kläder på sig. Vanlig kortärmat eller trekvartsärm på tröjor går bra och hälst något på benen som går nedanför knät. Så man bör undvika uringat, allt för tajt och korta kjolar. Detta då övriga invånare i byn annars kommer att döma både mig, honom och hans familj (typ att han skaffat en lösaktig tjej... ett fnask helt enkelt). Men jag tycker att så länge som kraven ser ut som ovan, så har jag inga problem att anpassa mig till det under en vecka eller två. Men jag skulle aldrig i hela universum acceptera att han eller någon annan skulle kräva motsvarande av mig i mitt hem eller i min vardag.

Har jag förstått reglerna rätt nu =S

Men jag känner att det är nog dags att vidga sina vyer, i den annars så trygga, tråkiga, trångsynta svenska vardagen och åka dit. Det kan ju bli det bästa jag någonsin gjort. Men jag vill inte säga för mycket än, utan låt mig fundera ett tag till. Fast inners inne så vet jag ju att jag bör göra detta för Mehmets skull, få se hur han vuxit upp och så klart att jag vill träffa hans familj.

Tvättat 10 maskiner med en spindel som övervakare

Igår var det den stoooora tvättdagen. Jag hade inte tvättat på över 4 veckor, och jag hade så mycket smutstvätt så jag höll på att grina när jag insåg det. Och det är väll just det som fått mig att flytta på tvättiden flera gånger, för att det blev för mycket. Och det blev ju inte mindre av att vänta en vecka till.. och några dagar till. Till slut hade jag inte ett enda par trosor att ta på mig så jag var ju bara tvungen (har inte råd att köpa nytt och kan inte bete mig som en ungkarl).

Rusade hem efter jobbet, hävde upp allt på sängen och insåg... "Det här blir MINST 8 maskiner och jag har 4 timmar på mig". Sorteringen gick på en halvtimma och sen fick jag rusa ner i tvättstugan. I med de två första. När det var dags att byta maskin efter en timma så stod regnet som spön i backen. Jag försökte vänta ut det genom att vänta under ett tak och satte fart på mina lurviga när jag trodde att regnet skulle hålla upp i någon minut. Men tji fick jag... himlens portar öppnade sig när jag kommit några steg, så jag fick springa tillbaka igen och vänta lite till. Till slut sket jag i det och sprang ändå, och fram kom jag... som en dränkt katt.

Kommer ner i tvättstugan och vad ser jag till min fasa och förskräckelse i ögonvrån, om inte VÄRLDENS STÖRSTA (observera att det troligen var världenst största) spindel i tvätthon. Den såg typ ut som på bilden och var 5cm i diameter inklusive benen då. Jag har vääärldens spindelfobi för er som inte viste. Jag känner hur yr jag blir, hur det slår fullständig blackout i huvet, hur pulsen stiger till det dubbla och jag börjar vifta med händerna och ropa mamma, mamma, mamma. Jag fick ställa mig 10 meter från spindeln och försöka att lugna ner mig, för inte skulle mamma komma för en sån här sak (även om jag hade betalat en halv förmögenhet för att få den bortforslad från MIN tvättstuga). Jag lugnade ner mig på ett par minuter, tassade fram jävligt försiktigt och kikade. Det var nästan så att jag sjönk ner på knä och bad till högre makter att det lilla äcklet skulle stanna där. Och visst stannade den på samma fläck resten av kvällen. Det kanske finns en gud ändå! Men man undrar ju, var det verkligen meningen att jag skulle tvätta denna helvetesdag och vad för ont har jag gjort för att förtjäna detta.

När 8 maskiner var klara och jag var så trött att ögonen bokstavligen gick i kors, så somnade jag som en stock i min nybäddade säng. Men klockan ringde sedvanligt kl.06.30. Haha, ja ni tror väll inte att jag blev klar med all tvätt igår. Nej, nej... jag hade ju 2 maskiner tvätt kvar att köra och dessutom så hänge hälften av all tvätt från gårkvällen kvar där nere. Det var bara att sätta fart. Och till min otroliga lycka så satt spindeln kvar på samma fläck även imorses.

En vardagsberättelse skadar inte ibland!

Nr. 7 - Hur jag och Mehmet träffades

Idag fick jag en fråga om när jag tänkt börja blogga om de ämnen som jag hade omröstning om för ett tag sedan. Så jag tänkte att today is the day. Jag valde att skriva om det som har en väldigt speciell plats i mitt hjärta... och alltid kommer att ha.

När jag reser till Alanya så bor jag ofta på ett och samma hotell. Bakom detta hotell ligger några trevliga, och även otrevliga, restauranger som vi besöker rätt så flitigt. En dag var jag och min bästa vän Anna i partytagen. Vi hade bestämt oss för att gå till en av dessa restauranger för att skoja till det ordentligt. Men på vägen dit så ångrade vi oss och tänkte "Fan, om vi inte skulle göra nått wild and crazy och gå någon annan stans". Det var några inkastare som stod utanför en restaurang i närheten, som vi tidigare knappast hade sett, och de ville ju så klart att vi skulle komma just till deras place. Ja varför inte, tänkte vi, det är ju nästan folktomt men ser väldigt trevligt ut. Så vi stövlade dit och fick med en gång all uppmärksamhet såklart. Pinglornas pinglor, det är vi =)

Av dessa inkastare så var det en som verkade ge mig lite mer uppmärksamhet. Han kom fram och presenterade sig som Mehmet. Ja, jag tyckte ju inte att han såg helt dum ut heller måste jag ju såhär i efterhand erkänna, men pesimist som jag är så gjorde jag ingen större antydan till att flirta med honom. Jag och Anna drog in några rejält stadiga Long Island Icetea och blev sittande med dessa hela kvällen. Fullare blev vi, och ju mer vi drack, ju roligare hade vi och vi skrattade högt o ljudligt åt det mesta. När småtimmarna gjorde sig påminda så lämnade vi stället med flaggan i topp.

Ett par dagar efter så gick vi tillbaka, då vi haft så fruktansvärt roligt den första dagen. Sen att drinkarna är rejält spetsade och att de har grymt bra pris, ja det var väll den mest bidragande faktorn gissar jag :D (hur många ställen har liksom happy-hour på Long Island???). När vi kom dit så sken Mehmet upp som en sol. Även denna kväll blev riktigt lyckad och vi hade helt enkelt SKITSKOJ!!! Mehmets chef stod och berättade om att Mehmet är en riktigt bra kille. Han vill hitta kvinnan i sitt liv och gifta sig snart. Han är en riktigt fin kille och har hjärtat på rätta stället. När klockan blev sent så tyckte Anna att det var dags att styra stegen hemåt. Jag hade vid den här tidpunkten fått lite mer kontakt med Mehmet, varpå vi bestämde att ta en promenad när han slutat jobba... och så blev det. Dags att utforska lite mer kring vem denna gentleman var, som för övrigt hade bjudit upp mig på en kramvänlig dans och gett mig en röd fin ros under kvällen =)

Jag stannade kvar tills han jobbat klar. Vi lämnade restaurangen och spatserade en sväng bortåt och kom till slut ner på Kleopatrastranden. Det är otroligt romantiskt där nere på natten, man har hela stora stjärnhimlen framför sig samtidigt som man hör det brusande havets vågor. Vi slog oss ner på en cementgjutning precis nere vid vattnet och satt och pratade i flera timmar om allt möjligt. Hans engelska är ju inte den bästa (självlärd *garv*), men vi lyckades förstå varandra ganska väl. Men det viktigaste var inte vad han sa, utan hur bra allt kändes när jag var med honom, när jag såg hans fina ögon, hans stora underbara leende och hur avslappnad och naturlig han var. Sen kom vi fram till att vår livsfilosofi ganska så väl överensstämde.

Efter flera timmar, och när det börjat ljusna, så vandrade vi sakta tillbaka till hans restaurang, som då fortfarande höll öppet trots att klockan säkert var runt 6 snåret på morgonen. Man ville liksom aldrig gå hem... Och redan nästa kväll så träffades jag och Mehmet igen, även denna kväll blev helt fantastisk. Därefter är det han och jag och jag tror mig aldrig ha varit lyckligare än vad jag är nu.

Tears in my eyes fan!!! ;)

Visum, visum, visum...

Har nu varit och hämtat mitt visum. Härligt. Sitter som ett schmäck i mitt pass... nu är det fan på riktigt. Turkey, here I come :)))

Men nästa gång jag reser dit under en längre period så blir det inte mer än 3 månader. För krångligt att greja med dessa papper och visum hit och det. För att inte tala om hur jäkla KONKURS jag kommer vara efter nästan 5 månader i Alanya och ingen inkomst under den tiden. Vi snackar BIG konkurs!

Shopping med dåligt samvete... men jag måste juh!

Jag gick in på Lindex, plockade åt mig allt jag behövde (som jag VERKLIGEN behövde), betalade och gick ut. Sen tänkte jag, jag får ta problemet sen, när jag sitter där i alanya i november/december och inte har några pengar kvar, men jävligt snygga jeans och underkläder i garderoben. Min enda tröst var mina rabattkuponger om 30% styck.

Virusskyddet kunde blivit min död!

Ja, jag tycker egentligen att rubriken säger sitt. Mitt virusskydd på min nya dator och jag, vi kommer inte riktigt överens. Igår kväll satt jag i minst 3 timmar för att själv lista ut hur man tillfälligt får bort McAfee Virusprogrammet för att kunna installera Office Visio på datorn. Jag måste ju ha Office paketet för skolarbetet i höst, så jag var ju bara tvungen att ordna till detta. Efter ex antal försök att få bort virusskyddet från helvetet, på ett pedagogiskt, lugnt och metodiskt sätt, utan att lyckas, så vidtog jag drastiska åtgärder. Jag klickade helt enkelt på allting jag kunde hitta som hade med McAffe att göra... Hokus Pokus... helt plötsligt så var det avinstallerat. Därefter var det ju ingen konst att installera Office.

När det var klart så var paniken ett faktum, när jag insåg att jag nu inte hade något virusskydd. Vid det här laget så var jag så slutkörd i huvet att jag inte orkade tänka. Så jag klickade helt enkelt på ALLT igen och helt plötsligt så hade jag installerat McAfee igen. Jag vet inte om denna prestation är något att vara stolt över, eftersom jag fortfarande inte vet hur jag gjorde. Men jag är i alla fall nöjd över att jag nu har Office paketet :)

11 days to take off!

Mina vänner, det närmar sig nu, 11 dagar kvar. Som sagt, vet inte om det är jag, eller min fästman, som längtar mest till den 4 september. Jag tror vi är lika desperata och uttröttade båda två av detta väntande. Det tar liksom aldrig slut och det finns INGET man kan göra för att skynda på det. Desperat är dagens ord.

Satt igår och räknade på Alanya-budgeten, och jag kan ju säga som såhär, det ser inte ljust ut. Men jag sitter hällre i härliga Turkiet och äter ekmek och njuter av vädret och underbar kultur, än att jag sitter instängd hemma i Sverige och äter hawaii-rulle och glor på TV. Någon som håller med?

När jag tänker efter så är det egentligen en hel del saker att fixa på de här 11 dagarna. Nästan så att jag känner mig lite stressad faktiskt. Fast egentligen.... om jag ska vara helt uppriktig och ärlig mot mig själv, så är det inte jättemycket att ordna med. Det är mest att jag är så lat och att jag flyttar fram allt och att jag är född med en extraordinär gåva - jag är landets största TIDSOPTIMIST!

I brist på annat!

Har man riktigt jäkla tråkigt, som jag typ har nu, så finns det ju alltid något onödigt man kan sysselsätta sig med. De sidorna har jag samlat här. Mycket nöje!

Smack the pingu: http://www.play.vg/games/116-Smack%20the%20Pingu.html

Skissa och gissa: http://pixino.se/#play

Internetauktion: http://www.enkrona.se/

Spådom och horoskop: http://www.hemmetsjournal.se/astrologi/

Ettusenniohundratrettio.....

Mina böcker har kommit för Projektledningskursen och kursen i Turism och destiantioner. Jag visste ju att det skulle vara 7 böcker, men jag vet inte hur jag tänkte... för när jag räknade samman sidorna, som jag tydligen och uppenbarligen måste plöja igenom under hösten, så var det 1930 sidor. Jag höll på att ramla baklänges. Snälla ni, jag har inte läst en bok på flera år, det här är som en dödsdom för mig!!! Men jag ger då inte upp, kan ju inte kasta in handduken redan innan jag har börjat. Men man kanske hade kunnat få önska en något mer inspirerande layout på själva bokinnehållet. Endast EN bok innehöll bilder, färg o tabeller. De andra är bara svart/vita och tråkiga med text sida upp och sida ner.

Turkiska Ambassaden för visum!

I tisdags reste jag upp still Stockholm för att söka visum till turkiet. Man får bara vistas i turkiet max 3 månader utan visum. Och eftersom jag tänkt stanna lite längre än så, så var det bara att sätta tänderna i detta pappers hästgöra. Det är inte bara att stövla in på ambassaden o säga hej, släpp in mig i landet. Nej, det är en uppsjö av papper som skall fyllas i och tas fram och allt måste stämma in i minsta detalj. Flygbiljett dit och hem, hotellbokning, ansökningsblankett, foto, pass, arbetsgivarintyp, personbevis som ska vara stämplat och namntecknat, bevis på inkomst i form av lönespec samt för mig även CSN-beslut. På ansökningsblanketten så måste man in i minsta detalj beskriva vem man är, vad man skall göra i turkiet, hur man tänkt att bekosta sin vistelse osv, und so weiter...

Jag mötte upp min vän Carina på Centralen. Hon hade varit snäll och tagit lite ledig för att följa med mig. Behöver jag nämna att jag aldrig hade hittat dit själv. Vi tog bussen (från någonstans, hehe...) och åkte mot hållplatsen Ambassaderna ute på Djurgården (ganska logiskt). Där möts man av ett gammalt hus som man knapt kan tro används till något alls. Det är grindar och nån form av taggtråd och säkerheten är stor. Vi fick ringa på en porttelefon och blev då insläppta. När vi kommit in i lokalen så var det säkerhetskontroll man fick gå igenom och de kollade igenom ens väska. Självklart så tjöt det på mig, det var blingblingen i öronen som ville göra sig hörda. Sen var det bara att ta en kölapp och sätta sig och vänta på sin tur. Väntrummet såg ut som en blandning av moské och kontor. Det var väldigt lite folk där så vi behövde inte vänta mer än 20min på vår tur. Sen lämnade man bara in sina papper i en receptionslucka, de tittade igenom dem med granskande ögon och ställde lite frågor. Men de sa att ansökan var fullständig och att de skulle fatta ett beslut inom 2 veckor och där efter skicka tillbaka mitt pass och förhoppningsvis också då ett visum. Jag kunde äntligen pusta ut!

Efteråt så åkte jag och Carina tillbaka in till centrum och gick runt och strosade, fönsershoppade och tog en fika. Det blev en lång väntan på centralen det sista innan tåget gick hem. Då var jag helt slut efter anspänningen kring visumet samt alla intryck man fått i denna jäktiga stad.

En erfarenhet rikare :)

Badat i kärlek!

Jag har just pratat med Mehmet och han har överöst mig med kärleksförklaringar. Det kan nog inte finnas något bättre sätt att starta en dag på än att få höra världens vackraste ord från den man tycker om allra mest på hela jorden. Vi har varit ifrån varandra så länge nu och saknar varandra enormt mycket.

Han har rest till sin hemby Adiyaman sedan ett par veckor tillbaka. Dels för att det är Ramadan/Ramazan nu och dels för att hjälpa sin mamma och pappa med deras får och andra djur. Och livet i Adiyaman är ju inte riktigt som i Alanya, utan där jobbar de och sen går de hem och äter och sover. Det finns inga nöjen, inga internetcafeer, inte så många vänner i hans ålder, ingen alkohol... Vardagen är precis som i tråkiga Sverige. Man jobbar, äter och sover. Detta har gjort Mehmet väldigt uttråkad, precis som jag är, och han har fått tid att tänka över allt och han har börjat inse vad som verkligen finns av värde i livet... bl.a. lilla jag =)))

Ni saknar min blogg

Det är jättemånga som saknat min blogg nu när jag inte skrivit på ett tag. Jag har fått frågor nästan varje dag "Marie, när ska du börja blogga igen...?". Så jag börjar inse att det jag skriver faktiskt intresserar folk. Det ger mig motivation att börja skriva igen. Tack alla söta ni.

Tillfällig paus!

Bloggen läggs på is lite tills vidare. Jag måste få ordning på mitt internet där hemma samt få mer lust att skriva. Men håll ut, jag annonserar på FB sen när det sätter fart igen. Då ska jag försöka skriva om de ämnen som ni önskar allra allra mest enligt min omröstning, dvs. FRAMTIDSPLANER!

Kram alla läsare!

OMRÖSTNING!

Vi kör en röstning.

Vad vill ni läsa om i min blogg?

1. Recept
2. Mera Alanya
3. Kärleken
4. Jobbet
5. Framtidsplaner
6. Högskolestudierna
7. Hur jag och Mehmet träffades
8. Besök i hembyn Adiyaman
9. Annat, vad?

Röstningen stänger på fredag kväll, så skynda att delta =)

Trött, tröttare, tröttast... också jag!

Har tydligen internet idag också, det trodde jag inte. Men jag är alldeles för trött för att blogga så det här blir inget speciellt inlägg. Pratade med Mehmet förut, och det samtalet blev lika tomt precis som det här inlägget. Han är riktigt trött också nu. Han jobbar säkert 14 tim per dag och det går inte att sova pga värmeböljan, så man undrar ju vad jag egentligen klagar över.

Frågan är om det är han eller jag som blir lyckligast över att jag kommer ner. Ni tror väll att det är jag, med tanke på hur mycket jag gnäller på sverige. Men jag tror faktiskt att det är han, för så som han väntar och längtar. Han tycker allt är riktigt tråkigt nu när inte jag är där och det enda han tänker på är hur underbart det ska bli när jag kommer ner och att få leva vardagslivet tillsammans med mig. Sen blir det nog rätt så skönt för honom också att komma ifrån det där snuskiga kollektivet med ett gäng killar och istället få bo med mig på ett hotell, där det är städning samt byte av sängkläder och handdukar hela tiden.

Nu säger jag GONATT!
Zzzzzzz...

Produktiv dag!

Idag har jag fått väldigt mycket gjort. Förutom att jobba så har jag även beställt alla böcker till skolan. Det var sex stycken totalt. Det fina i kråksången är att man sen kan ansöka om motsvarande ersättning från facket, Unionen. Så jag hoppas på att de ger mig alla pengar tillbaka. Det är nog inte alla som nyttjar denna möjlighet, men det är ju guld värt. För det är ju inte direkt några roliga böcker att ha sen när kurserna är slut, så fick jag inte pengarna tillbaka så skulle det kännas som en väldigt sur utgift.

Jag har även varit och hämtat ringarna idag. Det kändes roligt. Jag blev alldeles varm i kroppen när jag läste den ingraverade texten Mehmet "ett hjärta" Marie 19/6 2010. Hoppas att han gillar dem. De är inte de mest påkostade men de duger och dom är ju inte till för att skryta med, utan som en symbol för vår kärlek och vår framtid såklart.

Jag har också hunnit med lite shopping, ett par grå hellång leggings och ett läppglans blev det. Har också hunnit med att gå till apoteket och betala in en sjukt stor restskatt efter försäljningen av min lägenhet förra hösten.

Tyvärr blev det ingen lunch med älskade Susanne idag, som jag hade sett fram emot sedan igår. Vi kanske tar det imorgon om hon hinner. Hon är en fullbokad tjej. Men jag saknar henne och har inte sett henne på säkert ett halvår, så tycker det är dags för en liten dejt.

So long, my friends!

Inget internet

Under kommande vecka så kommer inte jag ha nått internet hemma, men jag ska försöka göra några blogginlägg på jobbdatorn om det blir någon tid på nån rast eller efter jobbet. Annars hitter ni mig åter här nästa helg när jag har laddat mitt MBB Kontant igen.

Har lagt in en besöksräknare på sidan så jag ser att det i alla fall är någon som läser på min sida. Har varit lite dåligt med kommentarer tycker jag. Om det beror på att det jag skriver är tråkigt eller på något annat, det vet jag inte. Så kommentera alltså gärna mina inlägg så jag vet att ni finns.

Tjngeling pling!

Finner inga ord!

Efter en liten pratstund med Mehmet, så är jag så sjukt förälskad så jag nästan hoppar ur byxorna. Det finns ingen bättre kille än honom. Tänk om alla hade någon som han. Och att han skulle bli min, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig för bara några månader sen. Han dök upp i mitt liv när jag som allra, allra mest behövde det och han har gjort mig så otroligt lycklig, så jag finner verkligen inga ord.

Han säger precis de saker jag vill höra, han är så speciell och underbar, så ibland så undrar jag vad jag gjort för att förtjäna någon som honom. Att det finns någon för alla där ute, till och med en för mig.

Hans tankar om framtiden för oss, hans värderingar i livet, allt är bara så löjligt rätt. Jag börjar snart undra vart haken är. En så snäll och ärlig och godhjärtat person.... och han är MIN, bara MIN!!!!!!

=)))

.... och alla andra dagar!

De månader jag har framför mig kommer antagligen att bli snudd på det bästa jag gjort i livet. Eller, jag befinner mig ju i turkiet, jag är medveten om att fortfarande så kan precis vad som helst hända.

Well, nu när denna kommande verklighet har börjat landa där uppe i planeten på mig, så har man ju också börjat fundera över hur dagarna kommer att se ut där nere. Ja, att Mehmet kommer att jobba från tidig morgon till sen kväll/natt, och att så kommer att ske till någon gång i november, det behöver vi nog inte diskutera. Men vad ska jag då sysselsätta mig med..? För er som inte varit där, så kan jag tala om att det är inte svårt att hitta på något att göra i detta turistparadis.

Ligga vid poolen - En mycket underskattad aktivitet som borde göras mer och oftare.
Gå till stranden - Mycket lyxigt om ni frågar mig. Den ligger en 200-300meter från hotellet, så jag ska inte klaga. Härliga Kleopatrastranden, synd bara att det går så höga vågor i vattnet.
Shoppa - Det kommer det kanske inte bli så mycket för min del pga budgeten, men ändå.
Balkonghänga - En MYCKET underskattad aktivitet. Den kan sluta precis hur som helst och görs hälst med de man tycker allra mest om.
Partaja - Ta det lugnt, det kommer nog att hända en gång eller två ;)
Utflyker - Ja, nu erkänner jag det. Det är verkligen dags för mig att se både Castel, DimCay, åka till Kipa mm. Jaaaaa, jag skaaaa. Sluta tjata! :)
Pazar - Att gå till tisdagsmarknaden o handla allt man behöver för veckan, det är roligt. De säljer allt i frukt o grönsaksväg o är sjukt billiga. Så gör man som lokalis.

Jag tror att mina dagar kommer se ut ungefär som följer. Jag går upp i skaplig tid. Gör frukost och fixar iordning mig. Går till poolen med laptop o hela kitet. Pluggar några rejäla timmar per dag, med ett litet avbrott mitt på dagen för att Mehmet har sin rast då. Antingen så lagar jag mat, eller så gör han det. Man käkar på balkongen, har det mysigt, får en liten stund att prata. Poolen kommer nog att varvas med stranden, men då tar jag nog inte med mig datorn förståss, den skulle få solsting och garanterat bli snodd. Däremot så kan man ju ta med sig böcker och ligga och läsa. Under ett parasoll kan man ju bli riktigt produktiv. De dagarna man är rejält trött på värmen så kan det tänkas bli häng med skolböcker på Mehmets restaurang.

Jag räknar med att behöva plugga en 5-6tim per dag. Jag hoppas inte behöva läsa mer än typ 5 dagar i veckan, jag måste ju få lite lediga dagar också. På de kurser som jag ska läsa, Turism och destinationer samt Projektledning, så kan man få betygen IG, G eller VG. Jag siktar såklart på VG i båda och jag tror att det kräver sin man för att uppnå.

En eller ett par partykvällar skall väll också hinnas med på veckorna. Men det är ju inte riktigt därför jag är där. Men man måste ju ut och se folk, göra sig snygg efter allt strandhäng och poolhäng, bli lite småfull och svänga sina lurviga. QueensGarden, Panderosa... here we come!

Med en solbränna brun som en pepparkaka efter ett par veckor, så vill man ju även snygga till sig på andra sätt. Det som är riktigt bra med Alanya är priserna på olika behandlingar. Armvaxning 50kr, detta kommer ske ganska så ofta. Hamam, turkiskt bad, är underbart. Där ingår skrubbning av kroppen, helkroppsmassage och även ansiktsmask ibland. Detta kan man nog ta någon gång i månaden och kostar i runda slängar 150kr. Manikyr och pedikyr, där har jag ett bra ställe som jag alltid går till. Manikyren kostar 75kr och pedikyren dryga 100kr. Dom är jätteduktiga verkligen. Ett annat kapitel, som jag gärna velat glömma, är ju det faktum att jag kommer behöva gå till frissan där nere. Jag brukar ju ljusfärga utväxten och därefter lägga i en toning och alltid toppa rejält. Att efter en hel massa år behöva gå till en annan frisör, i ett annat land, med andra metoder för färgning, känns scary som fan =S Men jag har hört mig för och tydligen så har de ljusfärgnings-metoden även i Alanya. Så det är bara för mig att sätta min tilltro till högre makter och hoppas att det ordnar sig. O blir det inte bra så får jag väll försöka tänka "Men det var ju i alla fall billigt". Hahaa..!

Första dagen...

Det närmar sig nu... Alanya. Att säga "med stormsteg" vore ju en kraftig överdrift dock. Idag är det i alla fall augusti. Mitt väääääntande har gett resultat. Jag tror inte riktigt att jag har förstått vad det är jag ska göra, vad jag har gett mig in på. Man är så van med sin vardagslunk; gå till jobbet, lunch, jobba mer, gå hem, sitta framför tvn osv. Det faktum att jag den 1 september inte behöver gå till jobbet mer på ett bra tag, det känns helt overkligt. Jag kommer inte förstå detta förrän det händer på riktigt. Ibland kommer det plötsligt över en, och man blir lite rädd och tänker "VAD HAR JAG GJORT?". Men herregud, det finns ju massor av människor som väljer andra vägar i livet än att arbeta. Det här är bara nyttigt för mig, jag vet ju det. Och det är förhoppningsvis inte första och enda gången som jag kommer göra såhär heller.

Mina planer, tankar och funderingar sträcker sig dock bara till själva avresedatumet. Det är liksom det som jag har fokuserat på. Att det kommer ett liv efter också, det har jag inte börjat tänka på så mycket förrän de senaste dagarna. Det är så mycket som jag vill hinna med första dagen jag kommer ner:

- Vaxa armarna (Ett MÅSTE)
- Införskaffa en speciell överraskning.
- Skaffa mig en rejäl solbränna, stranden näst på tur alltså.
- Spendera tid med Mehmet och Anna.
- Ta en rejäl jävla grogg på balkongen och försöka slappna av.
- Byta ringar med Mehmet och göra detta till någon slags cermoni (jag har en plan, får se om den överensstämmer med hanns =)

Packa upp väskor och annat, det får alltså prioriteras bort för viktigare och mer efterlängtade aktiviteter. Åååååhhh som jag längtar!!!