Jag har inte många dagar kvar här i Alanya nu. Och jag vet att jag tjatat om att jag längtar hem nu ett bra tag. Men ju mer det närmar sig, desto mer börjar jag inse att det är på riktigt... att jag ska hem.... utan Mehmet. Jag blir så otroligt, otroligt ledsen! Vi har haft det så himla bra nu tillsammans i några dagar, och det gör ju inte riktigt situationen enklare. Redan för ett par dagar sedan så började vi säga hejdå till varandra. Vi pratar om det varje dag nu, hur det ska bli att skiljas åt ännu en gång och hur det kommer bli i vardagen utan varandra. Vi måste somna utan varanda, vakna utan varandra och gå hemifrån och komma hem utan varandra. Jag vill ju bara vara med honom. Jag vill somna i hans stora armar och känna värmen från hans kropp. Jag vill vakna bredvid honom, ligga där tyst som jag alltid gör eftersom jag alltid vaknar först, och småpyssla lite med något och titta på honom ibland. Dra hans lugg från pannan, klappa honom på kinden och stoppa om honom med täcket som alltid ligger åt helt fel håll.
Samtidigt som jag uppskattar egentid, kanske både i en timma, en dag eller en vecka, så vill jag ju ändå att den ska vara frivillig. Det är den inte nu. Och jag vet heller inte hur lång den ofrivilliga egentiden kommer att bli. Om jag bara visste. OM JAG BARA VISSTE!!! Sitter här o stirrar på Mehmet flygbiljett, ja ni vet den som han inte kommer att få använda. Jag kände sån lycka när jag bokade dessa biljetter för oss tillsammans. Samtidigt som jag visste att det fanns en liten risk att han inte skulle kunna använda den, så fanns ju ändå hoppet där. Jag bokade extra bagagevikt till honom också, för jag tänkte att han kunde ta en liten väska åt mig hem. Och jag la till extra pengar för att få speciella sittplatser på planet till oss två, för att vi skulle få en så trevlig resa hem som möjligt. Nu blev allt bara skit med de där sittplatserna istället. Eller, det enda positiva blir väll att jag vet att jag får ett tomt säte bredvid mig och på så sätt får mer plats för mig själv. Men det var jävligt dyrt extrautrymme om ni frågar mig.
Jag fäller allt några tårar när jag skriver detta. Allt känns bara så fördjävligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar