
När vi svenskar bjuder 50-80 personer, ja då kallar turkarna det för söndagsmiddag. Och för varje diamant som svenskarna sätter på sin giftasring så skall turkarna ha 5 stycken.... plus två smaragder och en safir. När svenskarna har en trubadur som underhållning, då ska turkarna ha en hel ensambel med trummor, flöjter, magdansöser osv... Att man sedan bättrar på detta med att alla gäster i kör låter "la la la la la la la" i en tonskala som inte ens Pernilla Wahlgren kan uppnå, det är fullt normalt.
Att dessa kalas kostar pengar är inget som verkar bekymra turkarna. För visst har väll var svensk så pass mycket i fickan att det skall räcka till att bjuda 400 små fjuttiga gäster. Men om man, mot all förmodan, inte råkar ha de pengarna, ja då verkar turkfamiljerna trots detta ändå kunna skaka fram en halvmiljon... från ingenstans. För där ställer man upp och hjälps åt. Att gifta sig, det är det som livet går ut på. Traditionen lyder tydligen som följer (enligt säker källa):
- I första hand OCH om det är mannen som vill gifta sig, så betalar han och familjen.
- Om han inte har de pengarna så är det den äldre brodern som kan gå in med pengar.
- Om han i sin tur inte har pengar, så kan kvinnan och mannens båda familjer dela på kalaset. (Jag ser mig själv komma till mamma och be om en jämt o nätt summa om 300.000kr)
- Om det är en väldigt fattig familj som mannen kommer ifrån så kan kvinnan och hennes familj stå för notan.... dvs. JAG!!! (Jag kalkylerar lite snabbt, för de utgifter som jag inte redan hade gjort kalkyl för, och inser att det här är heeeelt omöjligt).
Hur är det för dig då, är det mannen som vill gifta sig där?
SvaraRaderaJa det är ju deffinitivt han som är ivrigast. Men visst, jag vill ju också så klart.
SvaraRaderaGlöm inte alla får som ska vara med! Å dom vill faktiskt ha extra färskt och fint hö en fin dag som denna :)
SvaraRadera