Jag blir sjuk inombords av denna väntan. Att man kan sakna någon så mycket. Att man kan sakna något så mycket. Att man kan sakna det där livet så mycket. För det gör jag verkligen. Alanya ÄR och förblir mitt andra hem... så det är klart att jag längtar hem.... HEM!
Jag och Mehmet hörs på telefonen nästan varje dag. Vi brukar pussa till varandra innan vi lägger på. Då brukar jag skoja om vilka bra kyssar det är, dom är bäst över telefonen, också skrattar vi. Men i själva verket vill man bara skrika ut sin saknad, frustration och längtan efter varandra.
Det är inte lätt att prata framtid och andra viktiga ting över telefonen. Att få prata ostört och öga mot öga känns just nu som en lyxvara. Det skulle betyda så otroligt mycket att bara få en liten stund tillsammans. För när man träffat den som är menad för en, då vill man inte vara ifrån varandra. Det var verkligen inte menat såhär, men han... han ÄR menad för mig och vi för varandra. Men jag skulle inte sitta här och vänta och han 400 mil här ifrån också väntandes på mig. Det kändes lite ironiskt när jag bad honom riva sönder mitt pass för att jag skulle slippa åka hem där i juni. Istället råkade jag av misstag riva sönder passet själv sen när jag kom hem, men det var ju så lagom dags då.
Kan nästan inte förstå att vi ska få mer än 4 månader tillsammans nu. Kvalitetstid, tillsammans. Det vi båda saknar mest är att sitta på balkongen, småprata över ett glas bacardi-fanta, skoja med varandra, skratta, och bara njuta av att vara tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar