En otrolig längtan

Idag saknar jag Mehmet helt obeskrivligt mycket. Jag har klarat mig bra från den här saknaden ända tills igår, men idag var det kört. Jag vill ju bara vara med honom varje dag. Vi hör ihop.

Jag är så otroligt avundsjuk på alla de par som jag ser varje dag bland min bekantskapskrets, som får den äran och den gläden att bo tillsammans, leva tillsammans, vara tillsammans. För par som mig o Mehmet, en svensk och en turk, är det verkligen ingen självklarhet. Det finns många tillfällen som jag funderat på att sälja min lägenhet och bara kasta mig iväg till honom och sedan leva för pengarna som det ger. Några lyckliga år tillsammans i ett land där jag för det mesta tycker att livet är en enda stor glädje. När man vaknar på morgonen med en varm känsla i kroppen och tycker att livet bara är härligt och underbart.

Livet är självklart ingen dans på rosor i Turkiet varje dag, men att leva i en turkisk turistort ger mig så himla mycket mer än att leva det tråkiga, stressiga, styrda, tvingande, materiella svenska livet. Jag har vetat i väldigt många år att det inte är ett svensson-liv jag vill leva. Jag vill ha något som är mycket mer än så. Att jag har träffat Mehmet som kommer från ett annat land, en annan kultur, ja ett helt annat liv, kommer kanske som en liten chock för många. Men för mig känns det lite som den sista pusselbiten som jag sökt så många år nu. Han och hans liv kryddar mitt liv så otroligt mycket. Det är hetta som i chili, salt som i tårar för både glädje och sorg, socker som i kärlekens söta dagar och citron för de lite sura och tråkiga dagarna som ger en kontraster i livet och får en att kunna uppskatta glädjen och de söta dagarna.

Men jag ska kämpa på den veckan som nu är kvar. Inte ska vår situation här och nu få knäcka mig och få mig att ge upp. Vi måste kämpa både jag och min älskling för att få det vi önskar allra, allra mest. Ett liv tillsammans!