Idag är det tvättdag så om en stund ska jag köra igång med 6-8 maskiner. Sängkläder och handdukar ska bytas och kanske lite disk som borde diskas. Nej, jag är ingen hemmafru av naturen. Laga mat kan jag och tvätta är rätt okej, men städa, diska och vattna blommor - så himla trist o motigt jämt.
Men nu är det bara några dagar kvar tills jag åker till Turkiet. Det känns helt overkligt faktiskt. Jag blir så glad när jag tänker på att jag ska få ta igen allt jag missade med den förra resan. Men samtidigt så blir jag lite ledsen inombords efterson Mehmet inte kan åka med, så ändå blir det ju inte samma sak. Jag o Mehmet pratade om min resa igår och hur vi känner inför att vara ifrån varandra ett par veckor. Det som känns skönt är att vi känner likadant. Nu när jag går hemma om dagarna och uppenbarligen inte företar mig något speciellt, så blir det lätt så att man går varandra lite på nerverna. Jag blir uttråkad på dagarna o känner mitt smått ensam. När han sen kommer hem från jobbet så vill jag prata, umgås och vara social, medans han är helt slut efter en lång arbetsdag och vill ha lugn o ro mest. Så just nu drar vi lite ojämnt. Så två veckor ifrån varandra tror jag bara kan vara nyttigt. Men oj som jag kommer sakna honom... att gå o lägga sig själv, äta själv, vakna själv osv. I början av vårt förhållande när vi levde ifrån varandra, så var det naturliga tillståndet att inte få dela vardagen. Men nu när vi bott tillsammans i 1,5-2år utan att nästan vara ifrån varandra en enda natt, så känns det konstigt att inte ses varje dag.
Idag ringde Teknikern från Telia. Vår hemtelefon fungerade inte på hela dagen igår. Men så skönt att de åtgärdade felet inom bara ett dygn. Jag som arbetat med telefoni i många år vet ju att det kan ta många dagar innan sånt här åtgärdas. De sa att åskan troligtvis hade slått ut funktioner på telestationen.
Igår fick jag tummen ur och bokade en tid för introduktion på gymmet, där jag köpt träningskort. Introduktionen kommer bli först efter semestern, men det känns skönt att ha bokat nu och inte hitta på fler ursäkter för att inte börja träna. Jag MÅSTE komma igång. Man är kanske inte gammal när man är 33 år, men jag känner ändå att åldern börjar ta ut sin rätt. Även om jag alltid varit en rejäl o stor tjej, så har kroppen ändå varit fast. När jag fyllde 30 så började förfallet, det hänger här och där och små krämpor av olika slag börjar visa sig. Det är konstant ont i en hälsena, ett knä har börjat göra ont en smula och jag har haft ont i ett axelfäste i ett helt år nu. Sen ska vi inte tala om alla gråa hår som kommit, men det är väll knappast något som ett gym kan åtgärda =D Jag hoppas i alla fall att några månader på gym ska få mig att gå ner några kilon, stärka min rygg, minska mitt midjemått och stärka min rygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar