Bloggsuget är tillbaka =)

Nu har jag i ett par veckor gått o varit sugen på att börja blogga igen. Egentligen är det kanske inte den bästa tiden i livet för att blogga just nu. Vad har en arbetslös, hemmavarande, förslöad och håglös hemmaturkafru att skriva om liksom. Men det kanske är just det som fått mig attvilja blogga igen. Livet som arbetslös är inte sådär jätteroligt i vardagen. I alla fall inte när man, som jag, tappar lusten till precis allting. Man går här hemma i sin ensamhet, inget att göra, ingen att prata med, känner sig allmänt.... ensam.... o bortglömd.... o obehövd =( Det är nog just detta faktum som fått mig att vilja börja skriva igen. Att få berätta om vad som rör sig där inners inne, då det känns som att ingen riktigt vill lyssna eller bry sig ibland.

Jag blev varslad i februari från mittarbete som jag haft i 9år. Under hela mars så arbetade jag hemifrån och hade minimalt att göra. Men det kändes ändå okej på något sätt. Men visst var det ledsamt att förlora alla goa arbetskamrater och de roliga stunder man haft på kontoret emellanåt. Vardagen kanske inte var sådär jättespännande vid den här tiden och till råga på allt så förlorade jag min älskade mormor samtidigt. Livet tedde sig inte som annat än sorgliga besked och tråkigheter.

Vi bestämde oss för att åka på en resa till Turkiet, för att fylla på förrådet av energi och lust, efter en mycket låååång vinter och pga det som hänt. En semester som skulle bli helt perfekt coh så spännande och trevlig. Vi skulle åka till Mehmets hemby och familj i 9 dagar, sen 2 dagar till Mehmets syster med familj i Adana, för att sedan avsluta med 9 dagar i Alanya. Semestern skulle innehålla kära återseenden, sol, avkoppling, fest, god mat, bad, shopping, ta dagen som den kommer, solbränna och allt annat som hör till. Men vår semester blev istället till en sann mardröm!!!!! Jag är ännu inte redo att skriva om allt som hände oss, kanske den dagen kommer, men inte just nu. Jag får be er bloggläsare om ursäkt för att jag säger A men inte B.

Vi kom hem från "semestern" den 21 april. Då var det dags för Mehmet att gå tillbaka till sitt jobb igen. Jag själv krasch-landade rakt in i arbetslöshetens vardag, med en ryggsäck av bara tragiska och traumatiska minnen från resan. Ja, här är nu jag. Hoppas ni vill följa min vardag, med mina tankar, vardags-måsten, småroliga upptåg och vägen till ett nytt arbete!