Går hemma o dräller, letar jobb o irriterar mig på sjukvården

Inte har det hänt mycket, varken igår eller idag, så finns egentligen inte så mycket att skriva om.

Idag har jag ringt lite samtal och försökt att beta av några ärenden som hängt över mig. Har bland annat ringt till det ställe där jag sökt jobb nyligen. Blev lite orolig över att missa hela rekryteringsprocessen eftersom jag ska resa bort nu i 2 veckor. Jag fick veta att denna arbetsgivare tillämpar en rätt noggrann rekryteringsprocess som först inleds med seminarium och därefter väljs vissa personer ut till djupare intervjuer. Jag kommer ju då vara borta när seminarierna inleds och hålls, så om de skulle kalla mig, så är jag rädd att detta kommer vara det som sätter krokben för mig. Men enligt rekryteringschefen så skulle jag bara vara snabb på att höra av mig, om jag skulle bli kallad, så skulle vi diskutera en lämplig lösning i så fall.

Idag har jag också ringt lite samtal till sjukvården. Ursäkta, men är det någon mer än jag som reagerat på hur otroligt mycket sämre det blivit på tillgängligheten inom sjukvården den senaste tiden. Det finns inga telefontider, eller så är det så många som ringer att man inte ens får hamna i telefonkö. Och om man bara skulle vilja kolla upp något i allmänhet, som inte är akut eller påverkar ens liv i extrem grad så är det i stort sett omöjligt att ens få komma dit. Jag har fått en remiss från en enhet till en annan i ett ärende, ett problem som jag ändå tycker är ganska så stort och viktigt. Remissen skickades i mars och när jag ringde idag så var jag inte ens preleminärbokad, utan står fortfarande på kö för att få en tid. Helt otroligt! Vart går skattepengarna egentligen? Det är samma sak med en annan remiss jag fått gällande ett ingrepp som skall göras i en infekterad tandrot. När jag väntat i ungefär 2 månader så fick jag ett brev hem som säger att de beräknar att jag kommer bli kallad om 19 månader... fattar ni... 19 månader. Tror knappt det är sant!

Imorgon är det min tur att ha scootern. Jag hoppas få tummen ur att åka till återvinningsstationen. Storhandling står också på schemat. Sambon vill att jag handlar hem mat innan jag åker, så att han slipper tänka på det när jag är borta. Ska också passa på att lämna tillbaka lite kläder o skor som jag inte tänkt behålla, av det jag shoppade här om dagen. Jag kan inte säga det nog många gånger, det är så smidigt med en moped alltså. Vi är så glada som köpt den.