Dag 1 i Istanbul

Vi landade på Atatürk flygplatsen strax efter lunchtid och kom in på flygplatsen som två vilsna hönor. Redan här hade jag dåliga energier över Istanbul. Vi hade planerat att ta Metron till centrum, men då ingen av oss visste hur det fungerade, vart man köpte biljetter osv. så tog latheten över. Vi tog en taxi för 170kr istället =) Det var långt att åka till Sultan-Ahmet, gamla stan där vi skulle bo. Vi åkte säkert i 30min och det var rejäla trafikstockningar på vägen. Smockat med bilar. När vi hade ungefär 3min kvar att åka så blev vi fast på en liten stenkullergata inne i gamla stan och där blev vi stående säkert 10min. Vi tackade för oss och valde att gå sista biten istället för att sitta där o vänta.

Vi fick leta bra länge efter vårt hotell. Vi gick upp och ner på den gata som hotellet skulle finnas på, men hittade då rätt. Till slut fick jag av en slump syn på texten "Star Holyday hotell". Ja, det var då den mest anonyma och intetsägande ingång jag har sett på ett hotell. Jag trodde det var en igenbommad port, men det visade sig vara ingången till vårt hotell. Vi kom in i recptionen och insåg att det här var ett 2a sorteringens hotell. Ingen hiss och vi fick rum på 4e våningen. Vi stapplade upp för alla trapporna och blev visade vart vårt badrum låg. Ja, en allmän toalett ute i korridoren och för att komma dit så var man tvungen att passera ingången till restaurangen där alla gäster åt frukost. Nice... NOT!

Sen kom vi in på vårt rum. Och ordet RUM har väll aldrig gjort sig så bra som nu. Tänk er ett klassiskt gästrum i en sommarstuga, så såg det ut. 3x4meter "stort" och endast två fantasilösa sängar, en garderob och ett bord med en liten tv på. Ja, behöver jag förklara att en balkong hade varit som en ren lyxfacilitet i detta läget och att klaustrofobin var total. Det enda som var bra var att de hade små söta hotelltofflor som man fick och lite schampo och tvål. Inget som jag änvänder i mitt hår dock. Vi fick också en mycket intrssant upplevelse av att kolla ut genom fönstret, det har jag en video på för den nyfikne.

Vi gick ock kikade i det lilla utrymmet som de kallade restaurang. Där var det ju visserligen väldigt fin utsikt över hela Blå moskén, men det övriga var ju inte så mycket att hurra över.

Vi vilade en stund, fixade oss sedan och begav oss sedan ut på stan för att hitta något mysigt ställe att äta på. Stan är ju full med små romantiska restauranger, så jag valde en av dem. Vi hade en trevlig stund, maten var ju sådär bra måste jag ju säga. Vi var trötta så vi gick och la oss tidigt den kvällen.

Resan till Istanbul

Vi begav oss, sena och stressade som alltid, mot transferbussen som gick från Aquapark. Där stod det mängder med folk och väntade. Jag som hade trott att vi skulle vara ensamma typ. Hade aldrig kunnat föreställa mig att så många skulle resa från Alanya med Atlasjet, med tanke på hur oändligt många flygavgångar de har varje dag till olika platser runt om i Turkiet.

På flygplatsen fick jag guida Mehmet genom de olika kontrollerna och incheckning osv, det var ju hans första flygning och han hade nog inte kunnat ana att det var en sån procedur att ta sig fram till flyget genom alla kontroller. När vi checkat in var det bara 30min väntetid tills flyget skulle gå, skönt.

Vi gick ombord och planet lyfte ganska omgående. Otroligt modernt och fräsht flygplan, så Atlasjet kan verkligen rekommenderas. Jag frågade Mehmet hur han hade föreställt sig att det skulle vara att flyga. Han hade trott att det liksom skulle blåsa in då planet flyger så fort. Åh, min lilla sötis =) Han blev ganska lättad när han insåg att det var ungefär samma att flyga som att åka buss. På planet fick vi macka/kaka och valfri dryck. Vi hann inte mer än att sätta i oss detta förrän det var dags för planet att gå ner för landning. Kortare flygning har jag då aldrig varit med om.

Vad hände???

Vad hände med uppdateringen av bloggen, undrar alla.... Ja, det undrar jag också. Jag somnade kl. 20 och sov tills imorses. Men här kommer uppdateringar!

Nyfiken i en strut...

Uppdateringar om Istanbul kommer imorgon, torsdag!

Just nu är det lite mycket med allt annat, skolan, komma iordning efter resan, tvätt, handla mat osv. Men imorgon ska jag nog få tid över att blogga lite.

*Håll ut!!!*

Vilket väder, vi lämnar Alanya!

Det ser ut som att vi får lämna ett halvt stormdrabbat Alanya bakom oss. Just nu är det blixt, dunder, åska, regn och blåst, samt iskallt ute. Det är första dagen med dåligt väder på 4 veckor, så man borde ju inte klaga, med tanke på att det är slutet av november.

Vi ska vara i Istanbul 4 nätter, och jag ska försöka fota så mycket som möjligt, så jag kan göra ett läckert blogginlägg eller två när jag kommer hem.

Ha det toppen alla där hemma i Sweden och kämpa på med snöskottningen ;)

Följande har hänt...

Mehmet och jag står i köket och lagar mat. Bänkskivan är av stor, tjock marmor och nedanför skivan sitter en dekorativ marmorkant. Mehmet hoppar upp och sätter sig på bänken medans jag går fram och ska skojlyfta honom.... DÅ......"""""KRASCH!!!!""""" %&(%¤%¤#& hör jag bara och jag blev stel som en pinne. Om jag ändå bara hade stelnat till av kraschen... eh, nej, jag stelnade till av att få en 5kg tung marmorplatta rakt ner på stortån. Det var en skiva 1meter x 10cm x 3cm som föll rakt ner på tån och gick i tusen bitar. Jag o Mehmet stod i chock. Först kände jag inte hur ont det gjorde. Vi stod helt tysta en stund, ingen av oss viste vad vi skulle säga och än mindre hur vi skulle förklara detta för receptionen.

Dessa tankar övergick rätt så snart till smärtan som kom krypandes i stortån. Först befarade jag att tån var bruten i ena leden. Jag lät sen Mehmet böja lite i tån, det gjorde så ont så jag skratt-lipade, allt på en o samma gång. Nu är tån 50% större, lite lätt blå och smärtar rätt så rejält. Jag hoppas verkligen att den bara är klämskadad och att det inte är en spricka i den, för då kommer jag inte kunna gå när vi åker till Istanbul imorgon.

Önska mig lycka till!

PS. Vi har ännu inte berättat för receptionen. Det är Mehmets uppdrag imorgon innan vi drar på vår weekend. Vi har utarbetat en liten plan för vad vi ska säga... vi får se om han håller sig till den. Jag har redan klargjort att det är han som är mannen i huset, på gott OCH ont =)))

Man måste unna o götta sig...

Nu när jag o Mehmet har kämpat så med mitt visum, fart hit o dit för att ordna papper, kvitton mm. och fått ett och annat utrett över turkiets makalöst oplanerade ofördelaktiga system, så har vi unnat oss lite smarr utmed vägen. Man måste ju ha lite roligt i livet också har jag sagt till honom.

Så efter första vändan till polisen satt vi på Lapponia Restaurang o åt. Jag tog foto på oss och på ingången till stället. Men när jag sen kom hem så såg jag att vid ingången så står det Heikin baari samt New Vikingen. Men vid den ingång där jag o Mehmet faktiskt gick in så står det Lapponia. Till saken hör att här i Alanya finns det redan restauranger som heter Vikingen samt Heikin Baari. Så är det då så smart att döpa sin restaurang till båda dessa och dessutom lägga till Lapponia. Snacka om ett splittrat budskap. Jag fattar inget. Well, här var vi i alla fall o unnade oss.

Sen efter nästa polisvända så gick vi till Oba Ekmek. Det är ett bageri/konditori som säljer allt mellan himmel och jord på det området. Vi beställde baklava, chokladtårta, färskpressad apelsin/granatäppeljuice samt kaffe och te.

Polisen, Del 3

Vi skulle ju då ordna med det sista för visumet. Jag och Mehmet ringde Mehmets chef Ahmet som har erfarenhet av sådant och han erbjöd sig att hjälpa oss. Vi gick till Best för att möta upp honom. Då kom Norsk-Turken dit och från dem fick vi en massa goda tips. Det kändes bra att prata med Norsk-Turken, då han är lika mycket norsk som turk och han o jag är liksom mer på samma nivå. Och det är lättare att förstå varandra när man har samma synsätt på hur saker och ting skall lösas.

.

Vi tog i alla fall en taxi till Tax-Office... som låg.... någonstans... uppåt... typ. På vägen dit så berättade Mehmet för taxichauffören vad vi skulle göra och han förstod direkt. Han körde oss dit på en gång. Vårt mission, enligt tidigare information vi fått, var att kopiera två sidor i mitt pass, gå in och betala tax på Tax-office och sedan åka därifrån.

.

Taxichauffören visade sig ha varit där ett antal gånger och kände tydligen hela kontoret. Jag insåg att jag inte skulle ha en chans i det här läget om jag själv skulle försöka mig på att lösa något. Som Svensk så vill man ju gärna säga "Jag kan själv, inte ska väll du....". Men jag förstod att sånna här saker förstår sig bara turkar på.

.

Vi klev ur taxin och chauffören styrde med bestämda steg riktningen till andra sidan gatan mitt emot Tax-Office. Men vaaad ska han krångla med nuuuuu, tänkte jag såklart. Det visade sig att där, lite strategiskt placerat, låg typ 5 kopieringsaffärer där man kunde kopiera just papper för sånna här ärenden. Så vi drog snabbt två kopior av varje sida och gick sedan över till Tax-Office. Där inne knödde sig chauffören före alla och sprang mellan de olika små luckorna för olika ärenden. På ett par sekunder så var vi uppe på övervåningen och där kände han givetvis killen i luckan. Det tog kanske 2min så hade jag fått ett speciellt nummer, efter att ha lämnat en kopia av mitt pass, min mammas samt pappas namn '(helt ologiskt för en svensk medborgare som är myndig) samt namnet på det hotell vi bor på. Där efter var det bara att ruscha ner till första våning igen för att gå till nästa lucka. Där betalade vi 129lira 65kurus och fick ett kvitto tillbaka. Sen kastade vi oss in i taxin igen och åkte hem.

.

Det gick så fort allting så jag hann knapt blinka. Jag o Mehmt hoppade av en bit bortanför vårt hotell för att gå in på ett Internetcafé för att printa papper från min internetbank som bevis på att jag har 1000dollar på kontot för att klara mitt uppehälle.

.

Vi tog en välbehövlig paus på Oba Ekmek, som jag skrev om i tidigare inlägg och sen drog vi vidare med buss till Polisen igen. Jag var tvungen att varva ner mig riktigt ordentligt innan vi klev innanför dörrarna. Jag visste ju inte vad vi hade att vänta. Skulle det vara 25 pers före, skulle polisen krångla med oss åter igen, vad skulle hända...?

.

Vi kommer in, 1 före i kön och jag o Mehmet gjorde nästan ett glädjeskutt av lättnad. På en halvminut blev det vår tur. Polisen, samma som förra gången, granskade våra uppgifter noggrant. Sen kom han fram till mitt kontouttrag från internetbanken, som en av poliserna redan förra gången sagt var okej. Men detta papper godkändes inte.... Mehmet stod och dividerad med honom i säkert 5min om detta papper, men polisen hävdade att vi måste ha papper från en turkisk bank med dessa pengar. Det är ju givetvis inget som jag har. Till slut fick vi tag på mannen från förra gången som godkänt att det papper jag tagit med var okej. Vi drog bara en kopia på mitt VISA-kort, fram och baksida (ja det är ju inget man någonsin hade lämnat ut i sverige, men vad hade jag liksom för val), och sen var helt plötsligt mina handlingar kompletta. Vi var också tvungna att betala 138lira för den Blå boken, som man måste ha för sånna här ärenden. Den "lilla blå" kan man sedan använda 4 gånger till utan att behöva betala igen.

.

Det slutade med att den sura polisen sa "Nu har jag tagit en av mina plastmappar till er ansökan, så nästa gång måste ni betala den när ni kommer hit för att hämta Blå boken". Ja, att man inte bröt ihop för mindre alltså. Hela kontoret var liksom fullt med tusentals sånna plastmappar, så varför skulle just vi betala för den vi fick..?

.

Ja, det här är verkligen turkiet i ett nötskal. Allt är helt ologiskt. Jag sa det till Mehmet, tänk om jag varit själv här och skulle ordna allt detta. Det hade ju tagit mig säkert 2mån att bara hitta rätt och få fram alla papper för ansökan. Thank you God, att man inte är själv här. Om 10 dagar skall jag enligt polisens uppgift ha Blå boken i min hand. Jag räknar med 20 dagar, så då kanske den kommer om 30!

Vad i helvete nu....

Ja klockan är typ 5.40, jag har just vaknat och sitter o bloggar.

HAHAAA, å vad händer då. Jo jag hör plötsligt ett sju jävla liv ute. Det sätter då sedvanligt igång böneutrop som det alltid gör den här tiden. Men denna gång var det typ 5 olika böneutrop, alternativ ett o samma böneutrop fast i otakt i varenda moské över stan, så det bara ekar över hela Alanya. Försöker dom ta livet av invånarna? Det var det jävligaste jag har hört och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag trodde dom brukade köra ett o samma i alla moskéer, eller har jag missat nått..?

Min hjärna var rejält omkring-mixad när jag la mig igår kväll, vi hade haft en så jobbig dag med poliser, tax-office o en massa annan skit. Det snurrade runt, runt i mitt huvud i kombination med pengar, skolstress, Istanbulresan o en massa annat så jag trodde jag skulle bli galen på riktigt innan jag somnade. Det blev ju inte direkt bättre av de här böneutropen. Håller jag på att bli knäpp???

Hos farbror "störd" polisen!

JA!!! Jag vill eg. inte prata om det... men jag gör det i alla fall.

Vi kliver in hos polisen. Där står det 25 personer som packade sillar, en hetta som är som kvalmiga augusti. Dom har inga nummerlappar eller stolar att sitta på, utan där får man dra in magen och ställa sig i kö i en smal liten gång som är där inne bredvid deras arbetsbänk. Innan vi kom dit var jag så jävla taggad och visste att det skulle bli krångel, så jag var på så dåligt humör att jag o Mehmet hade gjort oss halvt osams. Ca kring detta datum så var det på beordran från polisen att jag skulle komma dit för att lämna in min ansökan om UT - en sista handling för mitt Visum.

Anna var ju med mig hos polisen förra gången, och hon kan intyga att det jag blev ombedd att lämna in var följande:

* Två ifyllda blanketter med en massa uppgifter om mig och min vistelse i Turkiet.
* 4 foton
* Pass som skall tas med
* "Räkning" på 128lira 65kurus, som de skrev ut åt mig där hos polisen och som skall betalas hos dem, då inget annat framgick.

Tycker ni sen då det är konstigt att när jag kommer dit igår, alltså andra gången, det datum de bett mig att komma, och jag pratar med exakt samma polisgubbe och han ber mig istället att lämna in följande:

*Två ifyllda blanketter med en massa uppgifter om mig och min vistelse i Turkiet.
* 4 foton
* Kopior från vissa sidor i mitt pass

* Utdrag från mitt svenska bankkonto som bevisar att jag har minst 1000dollar för mitt uppehälle i landet.
* Samma räkning som jag fick förra gången, men denna gång skall jag inte betala den hos polisen utan jag skall gå till tax-office, som ligger någon helt annat stans, och betala 138lira istället... eller evntuellt att jag även skall betala 138 lira förutom de 128,65 som de bad mig att betala förra gången (man vet inte så noga för de pratar aldrig med kvinnarn i det här landet, fast det är jag som skall ha UT, utan de vänder sig per automatik till mannen). IDIOTER!!!

DOM ÄR HELT JÄVLA DUMMA I HELA JÄVLA HUVVET I DET HÄR JÄVLA LANDET!!!!!!!!!!!!!!!!!

Shalvar och ring från Adiyaman

Dessa shalvar och denna ring överaskade Mehmet mig med när han kom hem från byn =)

Hinner ju inte med bloggen

Jag hinner verkligen inte med något sen Mehmet kom hem, och han har inte jobbat så vi umgås hela tiden. Jag vet inte ens vad vi gjorde i söndags. Jag tror att vi bara var hemma och mös, för att vara ärlig. Kan inte påminna om att vi gick någonstans i alla fall. Det var i alla fall väldigt skönt att vakna upp bredvid honom, efter en hel vecka med att sova själv.

Igår gjorde vi faktiskt en hel del. Vi vaknade tidigt, både han o jag är förespråkare för tidiga mornar när man är ledig. Ingen av oss gillar dock att gå upp tidigt när det är dags att gå till jobbet =) Vi gjorde en maffig frukost, med kokt ägg, frallor, kaffe, juice och annat smarr. Sen gick vi bara hemma o drällde och försökte komma på vad vi skulle göra. Jag föreslog stranden, men vi visste inte riktigt om det var det vi ville. Till sist gick Mehmet o träffade sin kusin en stund, som var i Alanya bara en dag för att ordna med lite saker. Jag gick till stranden själv och börjad läsa en ny bok i Projektledningskursen. Jag måste slutföra den innan vi åker till Istanbul på torsdag. Stranden var helt underbar, riktigt varmt var det, men jag vågade mig inte på att bada. Det var höga vågor och förmodligen inte så värst varmt. Som ni ser på videon här nedan så är det inte så värst mycket turister kvar i Alanya.

Efter stranden träffades vi hemma igen för att fylla i mina visumpapper och åka med dem till polisen. Där inne var det kaos, jag återkommer om detta i ett senare inlägg. Åååååh, jag blir sjukt irriterad bara att tänka på det. När vi sedan gick där ifrån så gick vi tills Mehmets gamla jobb, Lapponia Restaurang. Vi käkade en jättegod gryta och vi fick frukttallrik till efterrätt. Jag tog en öl för att varva ner mig från polisbesöket. Eftet ett par timmar lunkade vi sakta hemåt men hamnade till sist på Best igen. Där tog vi en öl till och satt o småpratade. Så kom Mehmets kusin dit så jag fick hälsa på honom. Med tanke på att mitt senaste möte med en av Mehmets kusiner inte gick så bra, så kände jag att jag var tvungen att lägga på stora charmen den här gången. Så jag reste mig upp från stolenl, la på mitt bredaste leende och sa "Merhaba". Jag tror jag lyckades, för han sa till Mehmet att jag verkade vara en bra tjej.

Väl hemma i lyan efter någon timma så satte vi oss frusna på balkongen och käkade kladdkaka, med jordgubbsylt o grädde. Jag var väldigt frusen så fick ta en skållhet dusch och sov sen med tjock luvtröja och mysbyxor hela natten.

Tänder ett ljus...

... för min älskade och saknade PAPPA idag, som skulle ha fyllt år. Ord kan inte uttrycka vad man känner nu.

Fortfarande såhär efter 6,5år så hade jag kunnat göra vad som helst för att kunna backa tillbaka bandet endast för att få en liten skymt av dig...

Älsklingen + kladdkaka!

Mannen är nu tillbaka i mitt liv. Måtte han aldrig resa ifrån mig igen, gud så jobbigt det har varit. Hela min vardag stannade upp, jag slutade äta lagad mat, levde på mackor, ägg, kakor, coca cola och annat som man bara kunde plocka ur kylen. Det första jag o Mehmet gjorde när han kom hem.. ja förutom att kasta oss runt halsen på varandra då ;) det var att laga mat. Han gjorde en kanongod omelett till mig, med ost från Adiyaman, champinjoner och tomater. Så åt vi lite bröd och lite annat till det.

Jag har fått presenter och väntar på fler överaskningar som han tyvärr glömde hos frisören här mitt emot. Jag fick ett par blommiga shalvar =) Ni vet sånna där jättestora pösiga byxor med häng i grenen som alla turktanter har. Tyvärr var de försmå i midjan så vi ska låta sy om dem lite. Sen hade han med två mysko påsar =) En påse med torkad spenat. Den ska man tydligen lägga i blöt och sen blanda med yoghurt och vitlök, som en tzatziki och sen hade han med något som såg ut som en smulig deg men var någon slags ost, som liknade parmenzan, men ändå var krämig. Vi har inte lyckats kommunicera så mycket än att jag har lyckats förstå om den ska läggas på bröd som sen blir en slags pizza/paj, eller om det blir en kaka av det =)

Jag är i alla fall den lyckligaste människan i världen nu, de finns inte mycket som slår det glädjerus jag känner.

Nu har jag bakat en kladdkaka så att vi kan gotta oss lite sen. Hade varit gott med jordgubbar till men jag var för lat för att gå upp till bazaren. Dessutom kom Mehmet hem två timmar före att jag trodde att han skulle komma... vilket var positivt i och för sig =) Väntar nu på att han ska vakna så vi får prata om allt vi missat i varandras tillvaro.

Fly on the wings of LOVE!!!

Snart är han hemma :)))

Har städat och fixat lite tills mitt underbara hjärta kommer hem. Ska nog ge mig på att baka en kladdkaka också så att det luktar gott i lägenheten sen när han kommer hem och så att vi kan smarra och mysa lite senare.

Jag återkommer!

Rooosoooor

Vill här med ge en massa rosor till mina underbara, fantastiska vänner.

Anna Larsson, som har kämpat och slitit med mig när jag haft det tufft o behövt en massa hjälp. Både praktiskt och att du dessutom lyssnat på mig när jag behövt prata av mig.

Anna Yildrim Olsson som alltid bryr sig när jag mår dålig, alltid går att prata med om problem och alltid kan vara sansad, rak, ärlig och har så många bra ideer på lösningar.

Ni är bäst, här får ni rosor...

Ja, ni får dela på buketten, jag hade bara råd med en ;)

Pedikyr

Var på pedikyr igår. 20lira = 100kr =)

Lättad i hjärtat och varm i kroppen x2

Jag fick lov att maila min lärare med mitt halvfärdiga resultat, men hon var väldigt förstående och lovade att hjälpa mig. Hon sa till och med att det såg bra ut. Nu har en stor sten fallit från mitt hjärta, men pga detta så har jag blivit halvsjuk. Febervarm i ansiktet, ont i kroppen och helt slut. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att börja plugga på högskolan och göra allt detta med Alanya, men den senaste veckan har i alla fall tanken slagit mig om det verkligen är värt det...

Ja, i vilket fall. Längtar nu tills Mehmet kommer hem imorgon bitti. Han har varit borta en hel vecka då. Han får sitta 10tim på bussen från Adana där ham mellanlandat efter några timmars bussresa från Adiyaman med ytterligare ett stopp i Gaziantep. Och när han kommer hem så får han inte vila många timmar innan han måste hjälpa mig med papper för visumet samt åka med mig till polisen.

Ikväll tänker jag i alla fall duscha, fräsha upp mig och göra mig lite fin, samt baka en kladdkaka så att Mehmet blir glad när han kommer hem. Idag har vi dessutom varit förlovade i 5 månader och det blir man ju lite varm i kroppen av förståss.

Är väldigt varmt i Alanya idag.. tippar på säkert 27 grader. Undrar också vart städerskan håller hus. Har inte varit här på 6 dagar o det börjar bli rejält skitigt här. Hör henne ju i korridorerna men inte knackar hon på 504:an inte. Kunde ju vara kul om det var fint o fräsht här när min älskad man kommer hem. Inte lätt o städa själv utan städgrejer.

Nu måste jag vila hjärnan lite till. Håll ut!

Tårarna rinner ner för kinden

Ja, jag får till slut erkänna mig besegrad... jag fick kasta in handduken. Skolarbetet som jag slitit med i flera veckor, timma ut och timma in, gick åt helvete. Hur jag än har försökt på egen väg och med vänners hjälp, så har jag inte fått till ljudet i min power point presentation...

Jag är så otroligt ledsen nu, så jag orkar inte mera. Jag fick maila läraren och förklara allt. Jag förväntar mig ingen förståelse eller särbehandling. Jag kan bara hoppas =( Vet inte vad som händer nu. Får jag inte godkänt i kursen.. tja, vem vet, jag kan i alla fall inte göra mer än vad jag har gjort.

Bockar av min aktivitetslista för dagen:

KLART! - Fixa mig med ögonbrynsplock, raka benen mm.
KLART! - Kolla bankkontot
EJ GJORT! - Diska en hel massa
KLART! - Göra klart mitt skolarbete nästan helt
KLART! - Gå ut på stan och fota lite grejer till skolan
KLART! - Gå på pedikyr och fota där också
GICK FULLSTÄNDIGT ÅT HELVETE! - Gå till internetcafé och göra slutklämmen på skolarbetet.

Nån som ska med ut o röka på???

Stora fixardagen idag!

På listan för dagen står följand:

- Fixa mig med ögonbrynsplock, raka benen mm.
- Kolla bankkontot
- Diska en hel massa
- Göra klart mitt skolarbete nästan helt
- Gå ut på stan och fota lite grejer till skolan
- Gå på pedikyr och fota där också
- Gå till internetcafé och göra slutklämmen på skolarbetet.

Sen får jag gå hem och ta det lugnt och vänta på att Mehmet ska komma hem. Det gör han visserligen inte förrän imorgon eller nått, men det är det enda jag väntar på just nu. Med honom kan finnas kanske 2 eller 3 överaskningar... åååh, spännande juh!