Pratade just med Mehmet i telefonen. Och han var så glad och lycklig över att vi snart är tillsammans igen och över att få lämna turkiet och börja om på ny kula och att vår resa på 9 månaders väntan nu är över, så han grät av glädje. Det är klart att jag är lycklig för det här, det är jag verkligen. Men med allt jag har omkring mig nu och med alla bekymmer, stora som små, så känner jag mig helt avtrubbad inuti.
Det här med min väska har tagit hårt på mig. Sen är jag jättestressad över skolan som jag inte haft någon som helst energi och lust med alls och ligger nu efter 4 veckor. Sen har jag i ett par dagars tid nu fajtats med Pegasus för att boka en flygbiljett åt Mehmet, och det tog typ 24 timmar innan jag fick veta att det var fel på DERAS hemsida och inte på MITT Visa-kort. Och för att inte tala om allt jag haft att fixa här hemma inför att Mehmet flyttar in. Massa småsaker som man inte tänker på men som måste göras för att det ska vara snyggt o fint... panta burkar... slänga återvinning... storstäda... storhandla... tvätta det lilla jag har i klädväg och även sofföverdrag och madrassöverdrag till dubbelsängen samt filtar o badrumsmattor... köpa glödlampor... julpynta... Och då har jag ändå inte ens nämt allt jobb det innebär att gå igenom ALLA mina kläder som i flera år legat i stora påsar och som nu ska få en plats i min nya klädhylla. Funderar på att bara slänga in skiten, så får jag flytta om det sen. Några fler saker jag inte hunnit med är att köpa julgran och att få ett par saker uppskruvade. Sen det faktum att det är totalt KAOS på jobbet och att man kommer hem som ett utskitet äpplemos om kvällarna, det underlättar ju inte direkt.
Jaja, det är väll bara att försöka förstå att julen kommer ändå.. och Mehmet kommer hit ändå, oavsett om jag är klar eller inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar